Den så kallade gig-ekonomin, det vill säga tillfälliga jobb som ofta förmedlas via appar, diskuteras allt mer. Även om namnet gigekonomi är relativt nytt så är fenomenet som sådant gammalt. Som Niklas Sellberg, universitetslektor i arbetsrätt, lyfter fram i det här reportaget så har dagens gigarbetare stora likheter med de som förr i tiden kallades för daglönare. För sextio år sedan gick man till exempel till en stor sal i hamnen, drog en nummerlapp och hoppades på att man skulle få ett jobb för dagen. I dag gäller det att vara snabb när man får en fråga i mobilappen eller via sms, men principerna är desamma.

För arbetsköparna är det ett bekvämt system eftersom de kan utnyttja den osäkerhet som många gigarbetare känner till att få dem att slita ännu hårdare, och arbetsköparna slipper också ofta undan sådant som försäkringar, rehabilitering och arbetsmiljöansvar. Och skulle någon av daglönarna drista sig till att klaga kan de snabbt och enkelt göra sig av med denne. De som drabbas är förstås de som tvingas ta de här jobben för att de inte kan få något annat, ofta handlar det om migranter eller andra personer som har svårt att ta sig in på arbetsmarknaden. 

Det finns alltså all anledning att kritisera behovsanställningarna och timanställningarna (där gigekonomin är en del). Samtidigt måste inte allt vara enbart negativt för den anställde. 

Jag har själv varit timanställd i fem år, både inom skolan och som brevbärare. Det gick oftast till så att man fick ett samtal eller ett sms på morgonen med en fråga om man kunde jobba samma dag. Om man tackade ja förväntades man oftast vara på plats inom en timme. Jag ska inte sticka under stol med att det var väldigt påfrestande att ständigt leva med den här stressen, att gå upp tidigt på morgonen och sitta som på nålar medan man väntade på om mobilen skulle ringa. Lönenivån och de allmänna villkoren lämnade också mycket att önska. 

Men – och det här glöms ofta bort – det fanns också en frihet i detta. Till skillnad från den som är fast anställd kunde jag välja att tacka nej ibland och ta en dag ledigt mitt i veckan. I början ska jag erkänna att det kändes svårt att säga nej, för vem vet om de skulle höra av sig igen ifall jag sa nej alltför många gånger. Men efter ett tag blev det något lättare eftersom jag blev medveten om att den erfarenhet jag hade samlat på mig trots allt hade betydelse för företaget, och att de därför hellre ringde mig några gånger för mycket än plockade in någon helt ny. 

Jag är medveten om att det är ett privilegium att kunna säga nej ibland, många har inte den ekonomiska möjligheten. Det här ska heller inte ses som något försvar för de företag som pressar ner lönerna och försöker smita undan sitt arbetsköparansvar. Det utnyttjande som många inom den här sektorn utsätts för är verkligen under all kritik. Men jag tror det är viktigt att komma ihåg att alla faktiskt inte vill bli tillsvidareanställda, eller ens visstidsanställda. För den som pluggar kan en timanställning till exempel vara en välkommen bisyssla. Och även för den som har slutat plugga och är nöjd med att leva billigt men ha desto mer ledighet så kan en timanställning vara välkommet. Jag tror därför att det vore fel att försöka omvandla alla timanställningar till fasta anställningar.    

Men hur gör vi då för att behålla den här friheten men samtidigt få fler att känna sig trygga? För det första handlar det förstås om lagar och regler och för det andra om att få fler företag att teckna kollektivavtal. Att Foodora nu har tecknat ett kollektivavtal med Transport som gör att buden omfattas av försäkring, tjänstepension och årliga löneökningar är väldigt positivt – förhoppningsvis kan det bli en signal till andra företag som fortfarande saknar kollektivavtal. Men det går inte att komma ifrån att även när det finns lagar och kollektivavtal på plats så kommer arbetsköparna att fortsätta hitta kryphål för att kamma hem så mycket vinst som möjligt, på bekostnad av de som utför arbetet. Sådan är kapitalismen.  

För att alla ska kunna känna sig trygga, och för att ingen ska falla mellan stolarna, tror jag att det är helt nödvändigt med en basinkomst. Det är först den dag då vi alla har en trygg inkomst som går att leva på som som vi slutar att vara helt i arbetsköparens händer. Det är först då som fler kommer våga säga nej när telefonen ringer klockan sex på morgonen  utan att behöva ha en klump i magen eftersom man inte vet om man kommer att få ihop till hyran den månaden. Det är först då som vi kan känna oss både trygga och fria.