God fortsättning. Det är ord som ekar i olika digitala möten nu för tiden. Men vilken fortsättning är det egentligen vi pratar om? En fortsättning på vad?
När det produktiva året går mot sitt slut och de naturliga processerna går i dvala så är det tid för utvärdering, reflektion och vila. Det är då vi kan titta tillbaka på vad som har fungerat runt omkring oss och på vad vi behöver förbättra. När vi vet det så kan vi kanske försöka definiera vad som är en god fortsättning?

Så låt mig prova.

Under 2020 spenderade jag det mesta av min vakna energi i en omställningsrörelse och en institution som heter Holma folkhögskola. Skillnaden mellan rörelse och institution är hårfin ibland, men under året som gick så har den blivit mer och mer tydlig för mig.

Jag ser det som att institutionen så sakteliga blir beroende av de stöd och bidrag som kommer “uppifrån”. De bidrag som möjliggör mycket, gör också verksamheten ömtålig genom regler och rapporteringskrav som börjar omforma vilka vi är och vad vi gör. Regler som vi inte dikterar själva, som styr oss. Vi börjar leva i en identitetskris för att uppfylla krav.

Under 2020 lämnade jag in en ansökan om ett större statligt stöd för att kunna utveckla skolans kursutbud i en mer regenerativ riktning under 2021. Jag fick genast ett samtal “uppifrån” om att detta var en strålande ansökan och idé. Rent innehållsmässigt fanns det inga som helst bekymmer att bevilja stödet. Men det fanns dessvärre ett “strukturellt bekymmer”. Alla ansökningar om stödet var tvungna att förhålla sig till de klassiska vår- och höstterminerna. Att skapa en genomarbetad kurs inom regenerativ odling som skulle löpa från vår till vinter – “det går verkligen inte för sig”, som moralisten Prussiluskan och poliserna Kling & Klang säger, när de försöker begränsa Pippi Långstrump.

Jag la lite energi på att förklara att en regenerativ odlingskurs som bygger planetära resurser inte kan ta sommarlov. Men regler och förordningar berättade för mig att det var “strukturellt irrelevant”. Det var för mig en klockren indikation på att jag måste lägga mindre tid på att upprätthålla skolan som en institution. Budskapet jag fick var precis samma som vi hör i samhället i stort – omställningen upplevs fortfarande som irrelevant för strukturen. Även inom omställningsrörelsen stöter jag hela tiden på uttalanden som: “Vi förbereder oss för omställning. När saker och ting verkligen blir jobbiga då ska vi kunna odla, samarbeta och byta tjänster och varor”.

Detta orkar jag inte höra längre. Jag stänger det örat under 2021! Ännu ett exempel på institutionaliseringen av människan. Som om det finns en period av väntan, eller ett utrymme när någon annan, våra institutioner och politiker, ska lösa klimatutmaningen och den massiva artutrotningen? För att nämna två av tusen utmaningar.

Omställningen till mer regenerativa metoder och en anslutning till de naturliga rytmerna bortom den institutionella modellen och skolterminstanken, kan inte vänta. Världen runt om oss har inte kapacitet, och vi som människor har inte tid med all denna institutionella tröghet. Den anpassningsbara och flexibla folkrörelsemänniskan måste komma ut ur garderoben – nu!

Nej, under 2021 tar jag personligen fler kliv från att vara en konsument av bidrag och styrd av regler till att i högre grad sprida idén om att bli en medproducent i de naturliga processerna. Den årstidsbundna regenerativa odlingskursen blir av i alla fall, oavsett om vi får lön för att genomföra den eller ej. För att den måste bli av helt enkelt! Jag kommer konsumera mindre och medproducera mer, och jag klarar därför av att gå ner i lön och göra de sakerna som är nödvändiga för mig och planeten. För det som är bra för mig och det som är bra för planeten är, hör och häpna, samma sak. 

Detta är för mig en god fortsättning, till skillnad från bara en fortsättning. Vi medproducerar den omställda verkligheten vi behöver se, istället för att bli begränsade av regelstyrd knapphet i en planetkonsumerande verklighet.