Det är mycket omställning på tapeten just nu. Och det är ju inte konstigt eftersom vi ser att världen smulas sönder i valfritt nattligt skärmljus. Förbättringspotential finns, helt enkelt. Det har också varit valtider i det förmultnande imperiet på andra sidan den stora pölen. Harpest eller klumprotsjuka var de fantastiska alternativen, även denna gången. Miljöbehoven försöker  omställningsrörelsen att komma till rätta med, när politiker står handlingsförlamade. Men det  politiska systemet försöker ingen alls komma tillrätta med. Inte ens Greta. Jag vet vad det beror på.

Miljöproblemen är faktiskt inte så avancerade. När jag undervisar i permakultur och omställning brukar jag snabbt peka på att världen rent av inte har något större miljöproblem alls. Gapande munnar och rynkade pannor brukar vara ett vanligt resultat. Hur kan jag påstå något sådant?

Jo. För vi vet hur man gör för att binda kol från atmosfären till marken för att reducera klimatproblemet. Vi vet också hur vi gör för att fixera och fördela kväve som växter och bakterier berikar jorden med, samt hur vi med svampars stöd kan hjälpa våra odlade grödor att ta upp markbunden fosfor. När vi slår samman denna kunskapen, med allt ytterligare vi vet, så kommer vi fram till att dessa odlingssystemen är avsevärt mer effektiva, mångfaldiga och rikgivande jämfört med de monokulturlandskap vi ser förstöra vår planet. Detta bidrar till att vi faktiskt har metoder för att leva på ett sätt som gynnar allt runt oss. Om vi börjar på rätt plats, som medproducenter. Allt detta vet vi, och mycket mer. Fasen vad vi vet mycket – mänskligheten.

Men. Att veta är lika verkningslöst som att tycka, om vi inte har förmågan att agera enligt dessa positioner. Och här har vi låsningen. Dagens politiska system premierar ord och tyckande framför vetande och genomförandet. 

Så här är svaret på Gretas fråga “Varför är det ingen som gör något?”:

För att den övergripande apatiska samhällsbilden bygger på tron att politiken ska lösa allt åt oss, om vi bara går till valurnorna då och då. Majoritetspolitiken alltså. Nu har vi jobbat med parlamentarismen en stund och resultatet är tydligt. Det är ett system som skapar  polarisering, och som avlar fram mer tävlingsinstinkt och kokurrenstänk. 51% glada vinnare och 49% besvikna förlorare. Dagens politik är som helhet inte fokuserad på lösningar men på status quo. Och det håller verkligen inte i en värld där omställning nu är ett måste. 

Politiker försöker driva avgörande omställningsfrågor, men metoden är alltid retorisk sparring där färre och färre tillåts eller har förmåga att delta. Det politiska samtalet koncentrerar makt. En makt som samtidigt förflyttar Homo politicus från allt annat levande, oavsett partitillhörighet. Vad en politiker säger och tycker framställs som viktigare än vad som faktiskt kan genomföras. Och när saker på grund av detta sen går galet, rycker många på axlarna och säger: Jaja, sån är politiken. Som om systemet vi har valt, inte går att förändra. Är detta, det bästa vi kan producera som art? Knappast!

Miljöproblemen är inte ekologiska. De ligger inte utanför oss, i en yttre miljö som vi är så duktiga på att distansera oss ifrån. Våra problem är sociala och ekonomiska. Miljöproblemen är organisatoriska.  

Problemen vi har runt oss idag är inte heller enkla och linjära. Den globala världen är inte en maskin. Den har sen länge rullat förbi den mekanistiska uppfattningen om orsak och verkan. Problemen idag är mer komplexa än tidigare, och vi har för många kaotiska ingredienser för att hantera dem med parlamentarismen. Detta är orsaken till att inget händer. Vårt organisatoriska system är inte anpassat till problemen. 

Vi ser holistiska verktyg och organisationsformer som är självlärande och självförbättrande, ploppa upp lite överallt nu. En mångfald av målmedvetna lösningar som styr sig själva och blir mer resilienta på vägen. Vilken visionär framtid är det vi ser vid horisonten? Vilka delmål behöver vi enas om för att hitta dit? Vilka är våra resurser? Hur ser våra begränsningar ut? Vi leder och beslutar själva! Vi utvärderar kontinuerligt i förhållande till det överenskomna målet, istället för att tycka. Vi småjusterar och går vidare. Vi lär, när vi gör tillsammans, istället för att sitta och tycka i varsina läger.

Bra. Då kör vi.