Det är mycket omställning på tapeten just nu. Och det är ju inte konstigt eftersom vi ser att världen smulas sönder i valfritt nattligt skärmljus. Förbättringspotential finns, helt enkelt. Det har också varit valtider i det förmultnande imperiet på andra sidan den stora pölen. Harpest eller klumprotsjuka var de fantastiska alternativen, även denna gången. Miljöbehoven försöker  omställningsrörelsen att komma till rätta med, när politiker står handlingsförlamade. Men det  politiska systemet försöker ingen alls komma tillrätta med. Inte ens Greta. Jag vet vad det beror på.

Miljöproblemen är faktiskt inte så avancerade. När jag undervisar i permakultur och omställning brukar jag snabbt peka på att världen rent av inte har något större miljöproblem alls. Gapande munnar och rynkade pannor brukar vara ett vanligt resultat. Hur kan jag påstå något sådant?

Jo. För vi vet hur man gör för att binda kol från atmosfären till marken för att reducera klimatproblemet. Vi vet också hur vi gör för att fixera och fördela kväve som växter och bakterier berikar jorden med, samt hur vi med svampars stöd kan hjälpa våra odlade grödor att ta upp markbunden fosfor. När vi slår samman denna kunskapen, med allt ytterligare vi vet, så kommer vi fram till att dessa odlingssystemen är avsevärt mer effektiva, mångfaldiga och rikgivande jämfört med de monokulturlandskap vi ser förstöra vår planet. Detta bidrar till att vi faktiskt har metoder för att leva på ett sätt som gynnar allt runt oss. Om vi börjar på rätt plats, som medproducenter. Allt detta vet vi, och mycket mer. Fasen vad vi vet mycket – mänskligheten.

Men. Att veta är lika verkningslöst som att tycka, om vi inte har förmågan att agera enligt dessa positioner. Och här har vi låsningen. Dagens politiska system premierar ord och tyckande framför vetande och genomförandet. 

Så här är svaret på Gretas fråga “Varför är det ingen som gör något?”:

För att den övergripande apatiska samhällsbilden bygger på tron att politiken ska lösa allt åt oss, om vi bara går till valurnorna då och då. Majoritetspolitiken alltså. Nu har vi jobbat med parlamentarismen en stund och resultatet är tydligt. Det är ett system som skapar  polarisering, och som avlar fram mer tävlingsinstinkt och kokurrenstänk. 51% glada vinnare och 49% besvikna förlorare. Dagens politik är som helhet inte fokuserad på lösningar men på status quo. Och det håller verkligen inte i en värld där omställning nu är ett måste. 

Politiker försöker driva avgörande omställningsfrågor, men metoden är alltid retorisk sparring där färre och färre tillåts eller har förmåga att delta. Det politiska samtalet koncentrerar makt. En makt som samtidigt förflyttar Homo politicus från allt annat levande, oavsett partitillhörighet. Vad en politiker säger och tycker framställs som viktigare än vad som faktiskt kan genomföras. Och när saker på grund av detta sen går galet, rycker många på axlarna och säger: Jaja, sån är politiken. Som om systemet vi har valt, inte går att förändra. Är detta, det bästa vi kan producera som art? Knappast!

Miljöproblemen är inte ekologiska. De ligger inte utanför oss, i en yttre miljö som vi är så duktiga på att distansera oss ifrån. Våra problem är sociala och ekonomiska. Miljöproblemen är organisatoriska.  

Problemen vi har runt oss idag är inte heller enkla och linjära. Den globala världen är inte en maskin. Den har sen länge rullat förbi den mekanistiska uppfattningen om orsak och verkan. Problemen idag är mer komplexa än tidigare, och vi har för många kaotiska ingredienser för att hantera dem med parlamentarismen. Detta är orsaken till att inget händer. Vårt organisatoriska system är inte anpassat till problemen. 

Vi ser holistiska verktyg och organisationsformer som är självlärande och självförbättrande, ploppa upp lite överallt nu. En mångfald av målmedvetna lösningar som styr sig själva och blir mer resilienta på vägen. Vilken visionär framtid är det vi ser vid horisonten? Vilka delmål behöver vi enas om för att hitta dit? Vilka är våra resurser? Hur ser våra begränsningar ut? Vi leder och beslutar själva! Vi utvärderar kontinuerligt i förhållande till det överenskomna målet, istället för att tycka. Vi småjusterar och går vidare. Vi lär, när vi gör tillsammans, istället för att sitta och tycka i varsina läger.

Bra. Då kör vi.

”Jag vill understryka det egna ansvaret som var och en som idag befinner sig inne i Gaza själv har.”

Citatet är Tobias Billströms, och det påstås handla om regeringens inställning till de svenskar som sitter fast hos familj eller vänner, under Israels bomber.

Det är en motbjudande uppvisning i arrogans. Men det stannar tyvärr inte där. Citatet beskriver egentligen obehagligt väl regeringens politik mot alla som är instängda i världens största utomhusfängelse: Skyll er själva för att ni är födda där.

En miljon i Gaza, 40 procent av befolkningen, är under 40 år. 10 000 rapporteras döda, varav 4000 barn. Den svenska regeringen vill understryka deras eget ansvar för att vara födda på fel plats.

FN kräver ett omedelbart eldupphör. Men Sverige la ner sin röst när frågan skulle avgöras. Medan Macron kräver ett stopp för bombningarna säger Kristersson att han inte vill ”sätta sig till doms”. Skyll er själva, medmänniskor i Gaza.

Enligt WHO har 230 attacker träffat vårdinrättningar. Nästan hälften av sjukhusen är utslagna. Läkare utan Gränser rapporterar att bristen på bränsle och el är en ”dödsdom” för många patienter, ”till exempel spädbarn i kuvöser”. Den svenska regeringen vill understryka spädbarnens eget ansvar.

Man behöver inte ta de starkaste orden i sin mun. Det har andra redan gjort. FN:s expertgrupp skriver i att mot bakgrund av ”uttalanden från israeliska politiska ledare … i kombination med militära ingripanden … finns det risk för folkmord på palestinierna”. Att brott mot krigets lagar pågår är uppenbart för alla som kan se. Men Billström talar om proportionalitet.

Kanske handlar det om vapen. I oktober skrev Billströms Försvarsmakt under ett avtal med det största israeliska vapenföretaget Elbit Systems, nu med kontor i Göteborg. Medan bomberna föll över Gaza lovades 1,7 miljarder skattekronor till Elbit. Bolaget sysslar med drönare och övervakning, huvudsakligen till samma krigsmakt som nu begår folkrättsbrotten. Produkterna de säljer lovas vara ”stridstestade”. Men de som ofrivilligt blir testpersoner måste skylla sig själva.

Den svenska regeringen blundar, och kritiken borde vara öronbedövande. Istället hörs mest kritik mot de som faktiskt säger någonting alls.

Det är som att det införts en ny regel i debatten. Den som säger något om mördandet av palestinier, måste säga allt annat samtidigt. Varför kritiserar du Israels ockupation och bomber, men säger inget om Hamas? Varför kräver du eldupphör, men säger inte samtidigt att gisslan ska friges? Varför pratar du om palestiniernas lidande, men inget om de många bortglömda konflikterna i Afrika?

Jag har lite svårt för det där.

Jag kräver självklart att de som hålls gisslan hos Hamas ska friges. Det finns inte ord nog att fördöma Hamas vedervärdiga terrorattack. Jag håller med alla som säger det. Jag kräver inte ens av dem att säga något annat samtidigt. Vi kan vara oense om annat, men vi är eniga om detta.

På samma sätt kan man kräva ett stopp för bomberna, att inga fler barn i Palestina ska dödas, utan att samtidigt säga något mer.

Att kräva att någon säger allt eller inget, är enbart ett sätt att tysta.

Det kan kännas som ett krav på balans, men det blir ett relativiserande. Hamas terror var terror och fel alldeles oavsett Israels ockupationspolitik. Och på samma sätt är Israels bomber mot civila fel, alldeles oavsett hur Hamas agerar. Palestinas barns överlevnad ska inte vara avhängigt hur männen som styr Hamas resonerar. Den enda rimliga linjen är att vilja upprätthålla mänskliga rättigheter och den internationella rättsordningen, oavsett vem som begår brotten.

En bortsprängd arm, ett raserat hem eller ett förlorat barn känns likadant i en människa, oavsett religion eller medborgarskap. Sorgen och frustrationen kan nyttjas av maktrusiga män, oavsett vilken sida en gräns någon bor på. Ansvaret faller tungt på oss som inte befinner oss mitt i elden och hatet att inte vända bort blicken, inte ge utrymme för rasism mot judar eller muslimer att växa i konfliktens spår, inte släppa på principerna, inte göra det enkelt för oss. Tobias Billström talar gärna om andras ansvar. Men han verkar inte särskilt intresserad av att ta något själv.

Under hösten arbetar vi på tankesmedjan Cogito med fredsfrågan – närmare bestämt om hur vi ska förhålla oss till det stundande svenska Nato-medlemskapet. Det förvånar kanske en del som tror att gröna tankesmedjor bara sysslar med miljöfrågor. Men fredsfrågan har alltid varit central för den gröna rörelsen.

I och med att Turkiet nu verkar släppa på sitt motstånd mot det svenska medlemskapet blir det alltmer sannolikt att även Sverige snart är medlem. Hur ska progressiva partier förhålla sig till det? Bör man kräva ett utträde? Eller försöka påverka Nato? Går det ens att göra som progressiv rörelse?
Bland gröna i länder som redan är med i Nato är det få partier som kräver ett utträde. Strategin har istället varit att försöka påverka alliansen inifrån, oavsett hur man i grunden ser på militäralliansen.

Men för att detta ska lyckas betonar många gröna behovet av bättre samordning mellan progressiva aktörer. Regelbunden samordning, särskilt inför Natos toppmöten och att skapa en gemensam grupp inom Natos parlamentariska församling skulle kunna göra stor skillnad. Just en sådan samordning bidrog exempelvis till att flera Nato-länder stod kvar i sitt motstånd mot Irak-kriget.

Gröna skulle inom ramen för Nato kunna verka för en bredare syn på försvarspolitik som inkluderar mänsklig säkerhet i stort, inte bara att skydda statens gränser. Att lyfta in klimatfrågans påverkan på säkerheten vore en naturlig sådan uppgift och att stärka det civila försvaret.

Ur ett fredsperspektiv vore dock den viktigaste prioriteringen att fortsätta arbetet i en fråga som präglat den gröna rörelsen sedan starten – arbetet för kärnvapennedrustning. Ett sådant arbete skulle skaka om det rådande militära paradigmet i grunden. Om Sverige ändå ska in i Nato, bör man ta chansen att driva frågan framåt.

Den gröna rörelsen, ofta förlöjligad för sin naiva idealism, finner sig här i en fördelaktig position. Genom att förespråka ett kärnvapenfritt Europa förändras villkoren för försvarspolitiken och rörelsen hittar en fråga att samlas kring, som har brett stöd.

Risken att bli utskrattad av de andra är förstås överhängande – det lär bli en frontalkrock med den nakna realismen i global politik. Ändå är det just här de gröna måste placera sin flagga. Ska vi vara med i Nato, en allians smidd i det kalla krigets smältdegel, bör vi protestera mot arvet från kärnvapenkapplöpningen. En grön position kan aldrig vara att kollektiv säkerhet uppnås genom hotet om ömsesidig förintelse.

De gröna måste lobba för att Nato omvandlas till ett forum för ärliga och öppna diskussioner om hur detta kan gå till. Detta är inte en uppmaning till naivitet; det är en uppmaning till modig realism. Genom att trycka på för att alla medlemsstater ska ratificera och följa Icke-spridningsavtalet (NPT), kan villkoren för global säkerhet förändras i grunden. Att förespråka en ”No First Use”-policy vore ett bra första steg.

Att montera ner den rädslans doktrin som har överskuggat global politik i årtionden är en monumental uppgift. Men finns någon rörelse som är bättre skickad att påbörja den?

I Syre skrev Birger Schlaug tidigare en krönika om att han utropade sin tomt till en kärnvapenfri zon. En bra början tycker jag. Men om Sverige nu ändå ska gå med i Nato bör vi ha högre ambitioner än så.