DEBATT. Av olika förståsigpåare får vi veta att pandemier är ett bestående inslag i vår tillvaro. Man syftar strikt på vår diagnosticerbara medicinska hälsa. Men detta är ett alltför snävt perspektiv. Vi har levt med en hel serie pandemier alltifrån kolonialismens och industrialismens tidiga dagar.

Med kolonialismens erövringar och folkmord växte föreställningen om Västeuropas mentala och fysiska överlägsenhet till en bestående ideologisk pandemi, som ännu pågår.

På kolonial utplundring byggdes industrialismen med hjälp av det fossila kolet och massiv skogsskövling, allt verkställt med slavarbete och slavliknande arbete. Den pandemins dödstal är lika stort som kolonialismens.

Nästa pandemi tar fart på 1800-talet, den oljedrivna maskinkulturens utvecklings- och tillväxttro, som ännu håller halva mänskligheten i ett fast grepp. Här utvecklas stress- och psykiatripandemin tillsammans med manipulering av tamboskap till fascistrelationen mellan människa och djur, med det tidiga exemplet galna-ko-sjukan.

Förekomsten av den individuellt hotfulla coronapandemin överskuggar nu allt annat. Man ser inte den militära kapprustningspandemin, som bygger på alla de tidigare och via ett förlamat förstånd kommit att ses som garanten för vår säkerhet. Den pandemin förs vidare av propagandans eviga upprepningar om vår egen fredlighet och omvärldens dolska krigsplaner.

Allt som vår egen förträfflighet har skapat ur ett historielöst och till synes ingenstansifrån, och med det förment objektiva och rättvisa marknadssystemet som drivkraft, är symptom på den slutliga pandemi som sannolikt kommer att bli mänsklighetens svanesång – materiellt och andligt: klimatpandemin.

Om inte…