Bolivias landskap är enastående vackert, smala bergsvägar slingrar sig längst gröna väggar av tropisk regnskog som så småningom leder till El Altiplano, högländerna. Om inte landskapet tar andan ur en så gör nog höjden det, i bolivianska Anderna lever folk på över 4000 meters höjd. Det vackra i vyerna förstärks av de klassiskt färgglada kjolarna och de höga och svarta hattarna som karaktäriserar kvinnorna som bor i Anderna. På denna höjd kan man också få syn på några av världens största gruvbolag, marken är nämligen fylld av sällsynta metaller som lockar ivriga investerare från jordens alla hörn. I vanlig och ganska tragisk ordning så har inte dessa naturrikedomar varit en välsignelse för lokalbefolkningen, snarare en förbannelse. 

Bolivias Altiplano delas upp i tre regioner som alla är olika centrum för landets gruvindustri: La Paz, Potosi och Oruro. Regionerna är idag väldigt förorenade till följd av Bolivias långa historia av förödande gruvhållning. Framför allt vattnet präglas av tungmetaller som tvingar lokalbefolkningen till ett beroende av vattenflaska efter vattenflaska i plast. Som turist i exempelvis La Paz ombeds man att inte ens försöka sig på att koka kranvattnet, det är bättre med det säkra före det osäkra.

Landets gruvhållning sträcker sig bakåt till kolonialtiden och det spanska imperiet. När spanjorerna upptäckte Bolivias Altiplano, framför allt Potosi, så exploderade exploateringen av landets människor och natur för att utvinna den enorma tillgången på silver. Redan vid denna tidpunkt började ett mönster av naturtillgångar som utvinns på bekostnad av billig lokal arbetskraft, där enorma vinster hamnar i fickorna på olika eliter (både utländska och inhemska).

Bolivia är i dag ett av Latinamerikas fattigaste länder, präglat av olika intressen bakom statskupper och diktaturer. Ironiskt nog hittas stora delar av landets extrema fattigdom på Altiplanon, hand i hand med gruvindustrin.

I den tredje högslätten i regionen, Oruro, hittas Huanunidalen. Denna plats skulle kunna klassas som den mest förorenade dalen i landet. Lokalbefolkningen har visat sig lida av fenomen som andningssvårigheter och hudsjukdomar, blodprover har också visat på höga mängder av tungmetaller. Under 2009 tvingades den dåvarande president Morales deklarera en miljörelaterad nödsituation i området, då Huanunigruvan släppt ut så mycket giftigt gruvavfall. Konstigt nog så kunde inte gräsrotsorganisationerna som arbetade för detta erkännande explicit avfärda hela gruvindustrin. Stora delar av lokalbefolkningen stod nämligen på gruvindustrins sida.  

Bolivias kultur, framför allt på högslätterna, har sedan kolonialtiden format en norm kring gruvindustrin. Under gruvbolagens konflikt med miljörörelsen, har det därför varit enkelt för industrin att lobba för fortsatt exploatering genom att locka en fattig befolkning med summor som för de rika är brödsmulor. Att bry sig om gruvornas effekt på natur, djur och människor blir faktiskt ganska oviktigt om grundläggande behov inte tillgodoses, detta i en värld där långsiktigt tänkande tillhör den rike. Gruvindustrin har till och med lobbat för att miljörörelsen ska ses som en elitistisk verksamhet från storstaden. 

Metaller som utvinns i länder som Bolivia, där vackra landskap omvandlas till stora nakna hål och fattiga utnyttjas som lättillgänglig arbetskraft, används i allt från batterier och motorer till byggnader och transportleder. Att dess väg till vår konsumtion innebär förstörelse i andra delar av världen har pågått under hundratals år. Detta kan vara värt att reflektera över innan man fortsätter att vara en del av det moderna konsumtionssamhället.