Oxfam: Superrika svenskar låter fattiga axla klimatbördan

Det skulle ta 30 år för en svensk medelinkomsttagare att släppa ut lika mycket som en person av de rikaste 0,1 procenten gör på ett enda år. Det är en av de slående siffrorna i Oxfams nya rapport ”Sveriges vägval: folkvilja eller vinstintresse?”, som presenterar hur klimatojämlikheten i Sverige har utvecklats mellan 1990 och 2022.

För Sveriges del utgör de ultrarika 0,1 procenten i Sverige cirka 10 000 individer, men även om de är relativt få står de för en stor del av landets klimatavtryck. I genomsnitt släpper de ut 198 ton koldioxid per person och år. Det är 45 gånger mer än genomsnittet för de 50 procent med lägst inkomst, som ligger på 4,4 ton.

De rikaste 1 procenten, cirka 100 000 svenskar, har ett genomsnittligt koldioxidavtryck på 48 ton per person och år. Det är 11 gånger mer än hälften av befolkningen. Tillsammans står denna grupp för 7 procent av Sveriges totala utsläpp, vilket i en jämförelse motsvarar utsläppen från alla lastbilar i landet.

De fattiga får axla bördan

Utvecklingen sedan 1990 visar på en orättvis fördelning av klimatansvaret. De 50 procent med lägst inkomst har minskat sina utsläpp med 31 procent. Inom denna grupp har de fattigaste 10 procenten minskat med hela 39 procent.

Samtidigt har utsläppen från de rikaste 1 procenten ökat med 24 procent, och för de ultrarika 0,1 procenten har ökningen varit 44 procent.

Siffrorna pekar på att det inte räcker att skruva i marginalerna utan att det kommer att krävas ett omfattande systemskifte. Och det är inga små förändringar som kommer att behöva genomföras för de superrika. För att vara i linje med 1,5-gradersmålet måste utsläppen från de rikaste 0,1 procenten minska med 99 procent till 2030 jämfört med 2022. För de rikaste 1 procenten krävs en minskning på 96 procent.

Lyxkonsumtion och resor

Flera orsaker ligger bakom den stora diskrepansen mellan de superrika och övriga grupper i samhället när det kommer till klimatpåverkan. Äger man flera bostäder i olika länder och reser mellan dem, leder det också till flygresor och att man kanske äger flera bilar. Till detta kommer en konsumtion av lyxvaror, stora yachter och privatjet

Oxfam menar att det går inte att bortse från att den här gruppens påverkan på klimatet, men också att den attityd som uppvisas är ett dåligt föredöme när alla andra uppmanas att minska sina klimatavtryck.

– När andra ser den här gruppens extrema fotavtryck skapar det en ovilja att minska de egna utsläppen. I en klimatkris är det både effektivt och moraliskt att börja med att kapa de skyhöga lyxutsläppen. Det inkräktar inte på någons möjlighet att leva ett gott liv, säger Hanna Nelson, policychef på Oxfam Sverige, till Dagens Nyheter.

Miljardärernas smutsiga affärer

Men rapporten handlar inte bara om direkta utsläpp. Oxfam har även analyserat hur miljardärers investeringar förvärrar klimatkrisen globalt. Av världens 500 rikaste personer kunde 308 miljardärers investeringsportföljer analyseras. Deras samlade investeringsutsläpp uppgick till 586 miljoner ton koldioxid per år. Det är mer än många länders totala utsläpp.

När man tittar på de sex av dessa miljardärer som är svenskar släpper de i genomsnitt ut över 21 000 ton koldioxid per år genom sina investeringar. Det motsvarar att flyga jorden runt med privatjet 106 gånger.

Rapporten visar att miljardärer tenderar att investera betydligt mer i förorenande företag än genomsnittsinvesteraren. Nästan 60 procent av deras investeringar klassificeras som investeringar i sektorer med hög klimatpåverkan, såsom gruv-, olje- eller gasbolag.

Bankerna stöttar fossilindustrin

De svenska bankerna går heller inte fria, menar Oxfam. Enligt Fair Finance Guide har SEB, Danske Bank och Nordea tillsammans gett 60 miljarder kronor i nya lån till fossilbolag mellan 2022 och 2024. Av dessa gick 22 miljarder till bolag som söker nya olje- och gasreserver att exploatera, trots att forskare är eniga om att nya fossila investeringar strider mot Parisavtalet.

Oxfam tar även upp hur de individer och institutioner med stora ekonomiska resurser har ett oproportionerligt stort inflytande politiskt sett. Genom lobbying, tankesmedjor och direkta kontakter med beslutsfattare påverkar resursstarka aktörer klimatpolitiken i en riktning som gynnar deras intressen.

Ett konkret exempel är flygbranschen. Under pandemin investerade svenska staten 16 miljarder kronor i SAS efter påtryckningar från Wallenbergsfären, som då var stor ägare i bolaget. Medan skattepengar pumpades in minskade Wallenbergsfärens ägande från 6,5 till 3,4 procent.

2024 slopade regeringen flygskatten helt, trots att forskare, Naturvårdsverket och miljöorganisationer var eniga om att det var ett steg i fel riktning. Beslutet kom efter lobbyarbete från flygbranschen och var i linje med Svenskt Näringslivs önskemål.

Klyftan mellan folkvilja och politik

Även om de superrika inte har visat någon större vilja till att förbättra sitt klimatarbete, visar undersökningar att en stor majoritet av svenskarna vill ha en mer ambitiös klimatpolitik. Här går svenskarnas inställning tvärtemot regeringens politik. Enligt undersökningar är 85 procent av svenskarna övertygade om att staten behöver göra mer för att bekämpa klimatkrisen. 75 procent tycker det är viktigt att regeringen för en politik som leder till att Sverige når klimatmålen, skriver Oxfam.

Samtidigt rapporterar forskare och jurister om en oroande trend där klimataktivism motarbetas, både i samhällsdebatten och juridiskt. Konsekvenserna för fredlig civil olydnad har skärpts, och allt fler aktivister döms för allvarligare brott som sabotage istället för ordningsstörning.

”Sammantaget innebär det ett allt större glapp mellan de rikastes och mer etablerade aktörernas möjlighet att påverka klimatpolitiken och vanliga människors möjlighet att göra sig hörda”, konstaterar rapporten.

Kräver systemförändringar

Oxfam presenterar 17 konkreta förslag i rapporten som skulle kunna skapa en rättvis klimatomställning. Bland förslagen finns en ny förmögenhetskatt på svenska mångmiljonärer och miljardärer, vilken skulle kunna innebära 158 miljarder kronor årligen i inkomster till staten. Andra förslag är en progressiv flygskatt baserad på hur ofta man flyger och förbud eller alternativt hög beskattning av lyxkonsumtion som privatflyg och lyxjakter.