Sedan slutet på pandemin har det rapporterats allt mer om att smalhetstrenden är tillbaka. SVT släppte nyligen en dokumentär med titeln Smalast vinner, som utforskar kvinnokroppsidealet. På Tiktok finns ett fenomen som kallas Skinnytok, där influencers delar mer eller mindre skadliga tips på hur man blir smal. På olika sociala medieplattformar har ”pro-ana”-kulturen, alltså ”för anorexi”, gjort comeback. Omni frågar i en fördjupande artikel varför vi låtit ”heroin chic”-idealet från 90-talet komma tillbaka. Bris skriver i sin senaste rapport att antalet samtal de får om ätstörningsproblematik ökat med 395 procent under perioden 2016–2024. Vad hände egentligen med kroppsaktivismen och idén att alla kroppar är vackra som de är?
För en del personer blir de här idealen mer än bara ohälsosamma. Smalhetstrenden ökar risken för svåra ätstörningssjukdomar. Och samtidigt som det skrivs om att smalhetsidealet är tillbaka, skrivs det om hur dåligt ätstörningsvården fungerar, bland annat i den här debattartikeln i GP, skriven av Sofie Bergmark. Artikeln är skriven under tiden hon varit inlagd på sjukhus för anorexia nervosa, och ger en bild av hur stora bristerna är på vissa håll i ätstörningsvården.
Den bilden styrks av flera vittnesmål i Bris-rapporten. Vården för den som lider av en allvarlig ätstörning är inte alltid helt olik ätstörningen själv, den blir bara ett tvång från ett annat håll. Fokus ligger på kroppen, inte på måendet. Och för att få vård behöver man vara ordentligt sjuk, för att inte säga döende. I det läget handlar det naturligtvis om att rädda ett liv som är på väg att ta slut – men tänk om det hade kunnat stoppas tidigare? Om tvångsvården inte hade behövts? Om man kunnat möta människan snarare än ätstörningen redan tidigt? Hjälpen kommer ofta för sent, och Bris konstaterar att det ofta saknas ett fungerande förebyggande arbete.
Den stora ökningen av unga som söker sig till Bris för ätstörningar är alarmerande. Det finns förstås många skäl till att statistik kan öka, men den här ökningen är lavinartad. Bristande vård och ett undermåligt förebyggande arbete bidrar nog till den höga statistiken, men det finns en spaning i Omni-artikeln som också känns kusligt relevant: högerkonservatismens framfart i såväl Sverige som andra länder. Med konservativa värden kommer ett starkare patriarkat och en snäv kvinnoroll – och en snäv kvinnokropp – som ett brev på posten. Kvinnor ska bokstavligen ta lite plats och ha lite makt. Med detta kommer naturligtvis också det medföljande hbtq-föraktet, där alla kroppar ska in i två på förhand bestämda kategorier. Människor ska strömlinjeformas för att passa in i den konservativa mallen. Lägg till det trender på sociala medier och ett kapitalistiskt system där människors känsla av otillräcklighet är en fantastisk grund för att tjäna mycket pengar, och den där nästan 400-procentiga ökningen av samtal till Bris blir begriplig.
Med det sagt – även dystra trender går att vända. Sociala medier kommer fortsätta stjäla vår uppmärksamhet, och det är inte alltid lätt att förhålla sig till de trender man ser där. Därför är det oerhört viktigt att det finns utrymme för ickedömande samtal om kropp, ideal och trender, såväl online som i livet bortanför skärmen. Det behöver också finnas utrymme för olika kroppar att synas i många olika sammanhang (vilket är en av grundpelarna i kroppsaktivismen). Det man ser mycket av blir ofta det man tror representerar verkligheten. I den lilla skalan kan man därför till exempel själv aktivt följa konton med personer som ser olika ut, för att bredda den bilden.
När det kommer till att minska ätstörningar är förebyggande arbete en av de viktigaste delarna, som just nu verkar sakna fungerande verktyg. Vuxna i skolan behöver ha möjlighet att fånga upp tankar och beteenden som tyder på begynnande ätstörning innan det hunnit bli så allvarligt att man behöver söka vård. För dem som mår så dåligt att de behöver vård bör det finnas resurser som inte bara handlar om att väga, mäta och tvinga, utan också kunna möta personen som är sjuk. Arbetet mot ätstörningar bör i alla led fokusera på att rehabilitera, stötta och se hela människan, inte bara den fysiska delen. Trender kommer och går, men ju fler sunda sätt vi har att förhålla oss till dem, desto mindre är risken att de orsakar alltför stor skada.
