Nyligen firade Jimmie Åkesson 20 år som partiledare för Sverigedemokraterna. Tittar man tillbaka på vad som hänt med partiet sedan han tillträdde så kan man inte säga annat än att de har gjort en imponerande resa. 2006, året efter att Åkesson tillträdde, fick de 2,93 procent. 2010 fördubblades resultatet till 5,7 procent och de kom för första gången in i riksdagen. 2014 fördubblades resultatet igen till 12,9 procent, i valet 2018 ökade de till 17,5 procent och i senaste valet 2022 ökade de igen till 20,5 procent och blev samtidigt Sveriges näst största parti.
En viktig orsak till SD:s framgångar genom åren är givetvis populism. De har framgångsrikt utnyttjat den främlingsfientliga opinionen och satt samman den med flera andra populistiska förslag som sänkt bensinskatt och hårdare straff. Men SD hade förmodligen aldrig varit där de är i dag om de inte var för att de också har varit oerhört konsekventa och för att det funnits en glöd och ett engagemang i partiledningen som ofta saknas i många andra partier.
Oavsett vad man tycker om Sverigedemokraterna så vet så gott som alla vad de står för. Deras budskap om att stoppa all invandring, att deportera människor som bott här i många år och skapa ett Sverige ”fritt från mångkultur” är rakt och enkelt. Ofta har deras budskap också ackompanjerats av videor med kvinnor i burka som jagar svenska pensionärer eller bilder av ett Sverige som är på väg att gå under.
Visioner handlar oftast om att måla upp bilder av framtiden. SD:s vision är snarare en återgång till det förflutna (ett förflutet som dock aldrig egentligen har existerat, mer än i SD:s fantasi). Det är därför kanske tveksamt om man ska kalla det för en vision, men i jämförelse med så gott som alla andra riksdagspartier har de åtminstone framgångsrikt lyckats etablera en bild i människors medvetanden av vad de strävar mot.
Skulle man fråga en person på gatan vad Socialdemokraterna eller Liberalerna står för eller vad som är deras vision så skulle nog de flesta ha svårt att svara på det. De är båda partier som har vacklat fram och tillbaka under lång tid och som ofta har vänt kappan efter vinden istället för att vara långsiktiga och konsekventa.
Visioner kan vara farliga. Hitler, Stalin, Mao Zedong och Pol Pot är alla exempel på individer som har drivits av en stark vision, som har eggat folkmassorna och därmed lagt grunden för fruktansvärda folkmord. Men bara för att vissa visioner kan vara farliga borde vi inte dra slutsatsen att vi inte alls ska ägna oss åt visionärt arbete, snarare tvärtom. För det är just när det saknas starka positiva visioner som fältet lämnas öppet för fascistiska ledare som utlovar en strålande framtid, men på andras bekostnad.
Under slutet av 1900-talet talades de ofta om ideologiernas död. Istället för visionära ideologer skulle politiken nu ledas av krassa realpolitiker. Men vad många glömde är att ideologier finns för att de fyller ett tomrum hos många människor. Det sägs att politiska val ofta handlar om så kallade plånboksfrågor, men jag är övertygad om att många människor också förväntar sig något mer av politikerna än att de ska kunna svara på hur jag ska få mer pengar i plånboken. De som ger sig in i en politisk rörelse gör det ofta för att de vill känna att de är en del av något större än de själva, för att de längtar efter en annorlunda och bättre framtid. De styrande partierna i Sverige har under lång tid misslyckats med att ge ett hoppfullt svar på hur framtiden kan se ut. Konsekvensen av detta blir att många istället söker sig till rörelser som leds av personer som Trump i USA, Meloni i Italien och Åkesson i Sverige.
Det är hög tid att alla partier – från höger till vänster – börjar prata högre om vad det är de drömmer om. Vad är det för samhälle vi vill leva i om 20, 50 eller 100 år? Gör vi inte det så lämnar vi walk-over till fascisterna.
Den nyvalde påven Leo XIV har uttalat sitt stöd för fängslade journalister i världen.
Att den svenska regeringen inte protesterar mer aktivt och högljutt mot Israels folkmord i Gaza.
