När biståndsorganisationer som USAID i USA och Sida i Sverige demoniseras och stängs ner eller förlorar resurser blir världen mer instabil, skriver Katerin Mendez i denna essä.
Världen genomgår ett skifte där nationalism och protektionism åter tar plats i centrum av den politiska scenen. Ett av de mest alarmerande tecknen på denna utveckling är avvecklingen av internationella biståndsorganisationer och minskad satsning på global solidaritet.
Ett tydligt exempel på denna trend är nedstängningen av USAID, en av de viktigaste biståndsorganisationerna i världen. Beskedet kom abrupt och ackompanjerades av retorik som beskrev organisationen som ”kriminell” och ineffektiv.
Den amerikanska ifrågasättandet av internationell solidaritet är ingen isolerad företeelse. Samma sak skedde i Sverige när Tidöpartierna tog över makten och den svenska biståndsmyndigheten Sida omstrukturerades. Genom att omdirigera resurserna har regeringen signalerat att biståndet måste tjäna Sveriges egna intressen – exempelvis genom kopplingar till migration eller klimatmål som har direkt påverkan på Sverige. Dessa beslut må vara förklädda till effektiviseringar, men de sätter en farlig standard: att internationellt bistånd inte längre är en prioritet och att solidaritet kan offras för nationalistiska agendor.
Farlig isolationism
Bakom denna utveckling döljer sig en mer långtgående strategi. Genom att demonisera biståndsorganisationer skapar man en bild av att globala samarbeten är ineffektiva och att varje land bäst tar hand om sig självt. Detta narrativ används för att främja isolationism och populism, där komplexa problem förenklas till slagord och snabba lösningar.
Samtidigt ser vi en global trend där demokratiska värden och mänskliga rättigheter systematiskt urholkas. Enligt V-Dem-institutet lever nu 71 procent av världens befolkning under auktoritära regimer, en dramatisk ökning från 48 procent för ett decennium sedan. Populistiska ledare använder nationalism för att legitimera inskränkningar av yttrandefrihet, rättsstat och politiska rättigheter.
Ökad isolationism
Att demontera biståndsorgan är mer än en budgetfråga – det får globala konsekvenser. Historiskt sett har utvecklingsbistånd minskat fattigdom, stärkt demokratin och förebyggt konflikter. Att slopa dessa insatser leder till ökad sårbarhet för miljontals människor och skapar utrymme för auktoritära regimer och extremiströrelser att fylla maktvakuumet.
När USAID avvecklas under Musk och Trump är det en tydlig signal om att USA drar sig ur sitt globala ansvar. Det lämnar fältet öppet för aktörer som Kina och Ryssland att stärka sitt inflytande i strategiskt viktiga regioner. Genom att låta globala biståndsprogram försvinna riskerar världen en ny maktbalans där totalitära krafter får fritt spelrum.
Mänskliga rättigheter trängs undan
När internationellt samarbete undermineras ser vi en farlig utveckling där kortsiktiga nationella intressen prioriteras framför demokratiska värden. Detta påverkar inte bara de länder som förlorar bistånd, utan även demokratier inifrån. Genom att ifrågasätta internationella åtaganden kan ledare rättfärdiga nedmontering av inhemska institutioner och försvaga civilsamhället.
Historien visar att demokratier som isolerar sig blir mer sårbara för auktoritära tendenser. Retoriken mot bistånd går hand i hand med ett bredare förakt för multilaterala organisationer, pressfrihet och rättsstatens principer. När internationell solidaritet försvinner, banas vägen för ökad korruption och maktmissbruk.
Jämlikhet och fred
Internationellt bistånd har bidragit till att minska barnadödlighet, ge flickor utbildning och skapa stabila ekonomier. Det har varit en nyckelspelare i fredsskapande insatser och i att minska hunger och fattigdom. Att demontera denna struktur innebär att vi ger upp grundläggande principer om solidaritet och globalt ansvar. Det riskerar att splittra världen i ett ”vi och dom”, där enskilda nationer prioriterar kortsiktiga intressen på bekostnad av en säkrare och mer stabil framtid.
Klimatkrisen kan inte ignoreras
Utöver de humanitära och politiska konsekvenserna spelar klimatkrisen en avgörande roll. Varje år tvingas miljontals människor fly sina hem på grund av klimatrelaterade katastrofer. Trots detta minskar finansieringen till klimatåtgärder, samtidigt som vissa regeringar förnekar eller ignorerar klimatförändringarnas effekter. Att avveckla internationellt bistånd är att blunda för en av de största hoten mot global stabilitet.
USAID har spelat en nyckelroll i att finansiera klimatåtgärder och hållbar utveckling. Dess avveckling innebär att viktiga projekt inom vattenförsörjning, återplantering av skogar och klimatanpassning riskerar att kollapsa. När stormar och torka drabbar de mest sårbara samhällena, kommer bristen på internationellt stöd att förvärra situationen.
En farlig väg framåt
Avvecklingen av internationellt bistånd, tillsammans med en växande nationalism och protektionism, skapar en farlig väg framåt. Istället för att satsa på samarbete och solidaritet driver vi oss själva in i en värld av större konflikter, otrygghet och klimatkatastrofer. Demokratin hotas inte bara på global nivå utan också nationellt, där populistiska rörelser utnyttjar kriser för att begränsa rättigheter och stärka sitt grepp om makten.
Det som nu sker är inte enskilda beslut – det är en del av en större omstrukturering av den globala ordningen. USA:s och Europas tillbakadragande från internationellt ansvar riskerar att förstärka ojämlikhet och öka instabiliteten. Frågan är inte om bistånd kan förbättras – frågan är om vi har råd att ge upp det helt.
