Jag är ursinnig. Ursinnig över att tio människor skjutits ihjäl i Örebro. Ursinnig över att media tävlar om att framställa mördaren som totalt isolerad, annorlunda och autistisk. Det spär på fördomar om autister och det spär på idén om att vita, medelålders män som grupp inte kan begå bestialiska handlingar utan när så sker beror det på att just den specifika individen är helt och hållet annorlunda mot andra medelålders vita män.
Jag är ursinnig över vår statsminister som veckan innan dådet frankt och tvärsäkert uttalar sig om att brottvågen i Sverige har med invandringen att göra, men som nu avkräver alla rasifierade i Sverige att vi inte ska dra några slutsatser om att den hatpropaganda mot oss som pumpats ut de senaste åren har spelat roll. Vi får inte dra några växlar på att ett rasistiskt vansinnesdåd har skett. För då är vi oansvariga och gör politik av en tragedi. Som om regeringen och oppositionen inte tävlat i vem som kan peka ut oss tydligast som icke önskvärda.
Jag känner mig förrådd och utlämnad. Bestulen på min rätt att känna förtvivlan och rädsla. När dådet precis skett satt jag och många rasifierade och sökte desperat efter information om vem mördaren var. Inte för att vi var sensationslystna utan för att vi fruktade vad som skulle ske om mördaren var invandrare eller flykting. Vi vet alla, att om den värsta masskjutningen i svensk historia skett av en asylsökande och på en skola med mestadels etniska svenskar hade det inte varit knäpptyst från Bush eller Åkesson. Det hade gjorts politik av det från höger till vänster.
Vare sig Ulf Kristersson eller Magdalena Andersson kan i SVT Agenda backa en millimeter från vad deras hårda retorik gentemot invandrare innebär för samhällsklimatet. Kristersson vill inte delta i en sådan diskussion innan gärningsmannens motiv är klarlagt, säger han. Man kan välja att se det som den mest tondöva statsministern i historien, som inte ser att debatten efter dådet handlar om det ändå, oavsett vad han vill, och för varje timme han och andra politiker vägrar att adressera det, spär han på splittringen och oron ytterligare.
Man kan också välja att tolka Kristerssons tystnad som att han medvetet väjer för debatten för att han inte vill stöta sig med SD och SD:s väljare. Jag tror att den tolkningen är mer trovärdig. Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna valde sida när de satte sig i regering med Sverigedemokraterna som dirigent. Skulle Kristersson nu välja att visa empati och förståelse för att rasifierade i Sverige känner sig svikna och lämnade i sticket viker han av från den utstakade vägen där målet är ett etniskt rensat land.
Ulf Kristerssons tystnad är inte ett sätt att visa hänsyn, skapar ingen trygghet, ger inget andrum. Man kan rannsaka sig själv och be om ursäkt för en onödigt hård polariserande retorik utan att för den skull “göra politik” av det som hänt. Jag kallar det vanlig, hederlig hyfs. Och Ulf: Att adressera polariseringen i vårt land, det kan man göra alldeles oavsett en mördares motiv.
Tummen upp: Solidaritet.
Tummen ned: Rasism.
