Kan vi föreställa oss en radikalt annorlunda värld?

Människans framfart syns i mikroplasten som simmar i varje droppe vatten allra längst ner i havens djupaste gravar. Samtidigt översvämmas Everestregionen av de ditrestas sopor. I Afrika göds krigen av rikedomarna som utvinns ur vår hunger på mineraler. På kontinentens stränder växer berg av uttjänt elektronik som tillverkats av samma mineraler. Kläder sys av bomull från kemikalieindränkta plantager, färgas av fattiga människor i giftbad, skeppas över världen för att aldrig användas och fraktas sedan igen, dit där de kan brännas utan att någon ställer frågor. Fisken tar slut, isarna smälter, regnskogen faller och utsläppen värmer klimatet till nivåer bortom det hanterliga.

Det är lätt att tänka att det största miljöproblemet är människans enorma föreställningsförmåga. Vår hunger efter att ta allt det som finns omkring oss och omvandla det till något vi för stunden finner mer användbart – eller mer lukrativt.

Men tänk om det är precis tvärtom. Tänk om det största miljöproblemet är att gränserna för vår föreställningsförmåga är alldeles för snäva.

Vi kan till exempel inte förstå stora tal. Det är omöjligt att förstå skillnaden på en miljon och en miljard. Om du kan spara 10 000 i månaden tar det drygt 8 år att bli miljonär, men mer än 8 300 år att bli miljardär. En miljon i tusenlappar får plats i en skokartong. En miljard kräver ett kassaskåp stort som ett rum. Elon Musks förmögenhet skulle behöva en pengabinge som är 700 meter lång, hög och bred. Det är volymen av 200 Turning torsos ungefär.

Men det där med att några kan få pengar som växer på det sättet, det fattar vi inte. Tillväxt överhuvudtaget, svårförståeligt. Lägger du ett riskorn på första rutan av ett schackbräde, två på nästa, fyra på nästa, och så vidare, så kommer du till brädets sista ruta behöva långt fler riskorn än det finns i hela världen. Sedan 1950 har vi haft en global tillväxt på ungefär tre procent. Det betyder att ekonomin fördubblas i dryga 20-årscykler. Så till 1973 blev den dubbelt så stor, sedan till 1996 dubbel så stor igen, och så en schackruta fram till 2019 – då var världen åtta gånger rikare än 1950. Skulle det fortsätta är ekonomin 16 gånger större 2042 än den var knappt ett sekel tidigare.

Men så många riskorn finns kanske inte, om vartenda ett motsvarar det totala miljöutrymme hela mänskligheten gröpte ur klotet redan när vi var halvvägs genom 1900-talet. Vi kan inte räkna med samma allt snabbare tillväxt som vi gjort.

Vilket påminner oss om vår andra tankebegränsning. Vi har oerhört svårt att föreställa oss en radikalt annorlunda värld. Även om allt det nuvarande är ohållbart, kan vi inte riktigt se det hållbara framför oss. På något sätt inbillar vi oss att världen som den är nu är det normala, och allt annat omöjligt och därför skrämmande. 

Det riktigt konstiga är att den här oförmågan håller sitt grepp om oss, även när vi inte alls trivs i världen som den är. Fast de flesta av oss går runt och känner att det mesta är alldeles galet, och inte förstår varför människan som nu förfogar över denna massiva rikedom ska hålla på att både slå ihjäl och trampa ner varandra, så kan vi liksom inte riktigt tänka att det skulle kunna bli på något annat sätt. Studier visar dessutom att vi inte bara blir sämre med åren på att föreställa oss något nytt, tänka divergent, utan också över tid. Vi mår allt sämre i vår samtid, men får allt svårare att tro på något bättre.

Kanske är det för att vi tycks ha väldigt svårt att tänka att något kan bli bättre, på något annat sätt än att det blir bättre än vad det är för någon annan. Vår ständiga tävlan mot varandra, rejält dopad i Instagramjämförelsernas tid, får oss att förstå bättre som bättre än dig. Så förvandlas bättre till något enkelt mätbart – längden på våra semesterresor, storleken på vår tomt eller vårt bankkonto. 

Och om de inte längre kan bli större, mer eller längre bort blir hela idén om en annan värld omöjlig. När det enda vi kan vara riktigt säkra på, trots att vi inte förstår det, är att den här världen inte kommer bestå.