Ni är några stycken som ska dela på en pizza. Var och en måttar upp en beskedlig bit, men plötsligt tränger sig en stor typ fram och glufsar i sig halva pizzan. Då blir det inte mycket kvar till er andra. Utifrån ett nyliberalt synsätt är det här inget större problem. Man bakar en ny pizza så räcker det till alla. Som Margaret Thatcher uttryckte det: ”a high tide lifts all boats”. Bara ekonomin får växa kommer det att komma alla till godo.

Att den här nedsippringsteorin inte stämmer med verkligheten finns det många exempel på. Men också från ett klimatperspektiv blir den växande pizzan orimlig. Vi har bara en planet, därför kan vi inte äta hur mycket pizza som helst. Klimatet fordrar att vi fördelar rättvist.

Så är det inte i dag, och jag tror att det är en av orsakerna till att vi stormar allt djupare in i klimatkrisen. Den rikaste tiondelen i världen förbrukar nästan halva jordens utsläppsutrymme. I Sverige släpper en stockholmare på Östermalm ut mer än fyra gånger så mycket som invånarna i Rinkeby och Tensta.

Så här har det inte alltid sett ut. När Sverige under 1970- och 1980-talen minskade utsläppen snabbare än under de kommande decennierna var det inte som en följd av någon klimatpolitik (den var inte uppfunnen då), utan att oljekrisen krävde kraftfulla åtgärder brett över hela samhället. Alla fick exempelvis vara med och spara energi och drivmedel; privatpersoner som stora företag.

I dag kan en liten klick fortsätta att leva som om ingenting hade hänt. Med skattesänkningar och flygsubventioner underlättar Tidöregeringen ytterligare sprängandet av de planetära gränserna. Det här blir förödande för tanken om att klimatomställningen är något vi gör tillsammans. Om grannen flyger iväg på sin tredje utlandsresa och köper en extra bil kommer du att ställa dig frågan: Varför ska jag stå här och sopsortera?

För att klimatomställningen ska bli effektiv måste den uppfattas som rättvis. Var och en bör bidra utifrån sina förutsättningar och de som släpper ut mer får helt enkelt göra ett större åtagande. Det här var också något som underströks av forskare i nätverket Earth Commission nyligen i rapporten ”A just world on a safe planet”, som konstaterade just att jämlikheten måste öka för klimatets skull.

Det borde vara en självklarhet. Vi kan inte låta ett fåtal få glufsa i sig en stor del av utsläppsutrymmet och äventyra livet för miljardtals andra. I ljuset av detta får jag kalla kårar när jag läser regeringens budgetförslag (sida 42) som öppet tillstår att de rika ska få ännu mer: ”Åtgärderna har olika fördelningsprofil, men sammantaget påverkas hushållens ekonomi mest i inkomstgrupper med höga inkomster.”

Låt oss med kraft emotsätta oss ett samhälle som slits isär. Också för klimatets skull.