*Artikeln publicerades för första gången i maj i år.
Samtidigt som kosläppen avlöser varandra har en diskussion om den så kallade Astrid Lindgren-lagens vara eller inte vara dykt upp. Lagen, som Astrid Lindgren var drivande för att få igenom på 1980-talet, reglerar betesrätten för kor och säger att alla nötdjur över 6 månader (förutom tjurar) ska ha möjlighet att beta under sommarmånaderna. I direktiven till den pågående utredningen för att stärka jordbrukets konkurrenskraft och värna djurskyddet, nämns beteskravet under frågan: ”Hur påverkar de svenska djurskyddskraven konkurrenskraften och djurhälsan?” Och två av varandra oberoende källor med insyn i utredningen säger till DN att det pågår “en långt framskriden diskussion” om att slopa beteskravet för kor som går fritt inomhus i så kallad lösdrift.
Mjölklobbyn vill hemskt gärna jämka samman ord som ”djurskydd” och ”djurvälfärd” med ”stärkt konkurrenskraft”. Lantbrukarnas riksförbund LRF är mycket bra på att försöka göra just detta. LRF Mjölks chef kommenterar DN:s uppgifter på följande sätt: ”Vår ambition är att fortsätta fokusera på den goda djurvälfärden och samtidigt stärka förutsättningarna för en långsiktigt hållbar mjölkproduktion. Därför vill vi att den nuvarande beteslagen ses över för mjölkkor som lever i lösdrift och som ges en god djurvälfärd årets alla dagar.” LRF finansierar dessutom en pågående studie om hur mjölkkors välmående påverkas av att leva inne i lösdriftsstall året om. Att djurvälfärd och stärkt konkurrenskraft är svåra, för att inte säga omöjliga, att sammanföra verkar oviktigt. Det viktiga är att det låter bra – för att säga att man vill stärka konkurrenskraften på djurens bekostnad hade helt enkelt inte sålt lika bra.
Hur djurvälfärd kan garanteras ens av det beteskrav vi har i dag bör ifrågasättas innan man ens börjar prata om att slopa det. Kosläppen har blivit ett jippo som går ut på att man åker och kollar på när djur för första gången på flera månader får utlopp för sina naturliga beteenden och behov. De släpps fria från en lång fångenskap de inte själva kan påverka. Och det är bara de som är av ett kön. Många tjurar får aldrig möjlighet att gå på bete. Sträcker vi oss över artgränser är det dessutom tillåtet att hålla såväl grisar som höns inne året om. Korna har alltså en fördel som många andra inte har, och som mjölklobbyn försökt omvandla till ett familjevänligt evenemang.
På vilket sätt fångenskap och att hindra djur från att utföra sina naturliga beteenden många månader om året samtidigt som man profiterar på att ta deras mjölk och deras liv räknas som välfärd är obegripligt. Att ens prata om att kunna garantera ”god djurvälfärd” och samtidigt hålla kor inne året om tyder på en oerhörd oförmåga att förstå andra levande varelsers liv och behov.
Istället för att slopa beteskravet bör vi alla slopa mjölkindustrin. Vi ska inte inskränka våra djurskyddslagar – istället bör vi stärka dem, och ha som mål att de i längden inte ska behöva finnas. Det går alldeles utmärkt att leva gott utan mjölkprodukter, och kor kan leva alldeles utmärkt utan att producera något för människans vinning. Vi måste inte använda korna – eller några andra djur för den delen – som medel för “stärkt konkurrenskraft”. Den som menar allvar i sina ambitioner att skapa en hållbar värld förstår också att vägen framåt är en väg bort från ett sjukt utnyttjande av andra arter.
