Andelsjordbruket Rikkenstorp sprider ringar på vattnet

Vad innebär det i praktiken att verka för tryggad livsmedelsförsörjning genom ekologiska och sociala mål som utgår från systemtänk, synliggör civilsamhällets roll och främjar delaktighet nedifrån, där lokala aktörer från alla sektorer inklusive civilsamhället erkänns som subjekt? Hur kan vi i södra Dalarna och Bergslagen delta i ett regionalt samarbete kring en sådan livsmedelsstrategi? Vilka berättelser och goda exempel kan illustrera en livsmedelsförsörjning styrd av ekologiska och sociala mål? Några som har reflekterat över strategiska insatser för stärkt matproduktion är Joel Holmdal och Maria Danielsson, initiativtagare till andelsjordbruket Rikkenstorp där undertecknad är delaktig. I detta kooperativ har vi utvecklat en modell för att expandera lokala odlingar på ett sätt som även är ekonomiskt hållbart för såväl bonden som de delaktiga hushållen. Vi delar solidariskt på både skörd, risk och ansvar. Ett centralt mål i en regional strategi skulle kunna vara att möjliggöra snabb spridning och duplicering av sådana modeller som bygger samarbetskultur.

Rikkenstorp har inte bara bidragit till samverkan inom kooperativet, utan även visat hur ökad kommunal och regional samverkan kan trygga mat på bordet. Som enda matproducent deltog gården i samtal i hemkommunen Ljusnarsberg, där det gjordes beräkningar med avstamp i Hushållningssällskapets livsmedelsanalys av kommunen (Försörjningsbalans Kommun). Resultaten var dystra. Bland annat skulle maten sina efter tre dagar om globala transporter uteblev. I kommunen fanns endast ett tiotal producenter. Samtidigt hade 30–50 hektar åkermark försvunnit på ett fåtal år, medan befintlig åkermark endast användes till grönfoder varav hälften gick till hästar. Statistiken kan bekräftas av undertecknad, som i traktens mataffär efterfrågade lokala produkter och då blev hänvisad till en burk honung som stod gömd i en hylla. Många av regionens kommuner har en liknande situation.

Rikkenstorp visade hur en snabb vändning kan ske genom samarbeten där arbetslösa utbildas i odling och organisering för att sedan matchas med åkermark. Om kommunen på så vis skulle möjliggöra ytterligare tio andelsjordbruk, på bara en tiondel av åkermarken som hade försvunnit (0,5 hektar/jordbruk), skulle alla offentliga måltider (cirka 800 per dag) vara tryggade när det gäller grönsaker. Detta skulle försörja minst tio nya deltidsbönder, uppbackade av ideella insatser som också skulle bidra till den pedagogiska verksamheten. Genom sådana samarbeten skulle tilliten mångfaldigas. Insatserna skulle inte bara möjliggöra matsäkerhet utan även matsuveränitet. I dag har testverksamhet påbörjats då en förskola tagit fem andelar i Rikkenstorp. Det är ett exempel på hur civilsamhällets roll kan bidra till matsäkerheten.

Fler exempel på matsamverkan

I regionen återfinns många exempel på hur livsmedelsstrategier kan effektiviseras genom större ekologiskt och socialt fokus. Liksom Ljusnarsberg har Hällefors kommun utvecklat samverkan kring framtidens matproduktion utifrån gedigna nulägesanalyser. Det började med att Annika Göran, lärare vid Restaurang- och hotellskolan, lät studenterna utgå från måltiden för att utforska hur en självförsörjande kommun smakar. Företaget Grythyttan System Development fick uppdraget att göra en bred analys av självförsörjningsgraden i Hällefors för 250 år sedan, i dag samt framtida potentialer med hjälp av digitala verktyg som även inkluderar småskalig produktion i livsmedelskedjorna. Projektet fick ringar på vattnet och i dag genomgår alla kommuner i Örebro län en motsvarande analys. Något liknande skulle kunna ingå i en hållbar livsmedelsstrategi. I Hällefors behövs i dag ett nästa steg, då analysen visade på en självförsörjningsgrad på endast sju procent. Detta måste en strategi bistå med.

En given del av en regional livsmedelsstrategi som vill höja självförsörjningsgraden, är att stärka kommunerna i att ta vara på möjligheterna att prioritera lokalt producerad mat i sina upphandlingar. Detta sker redan på många håll i Dalarna, men helhetsgreppet kan utvecklas ytterligare genom att ta upp både produktion, förvaring och distribution. Ytterligare steg kan vara att göra som Borlänge kommun: Införskaffa kommunala kor. Kommunens kor ingår i ett naturvårdsprojekt med flera syften. Korna håller markerna öppna, förnyar matjorden och bidrar med kött till kommunens äldreboenden, skolor och förskolor. Dessutom ger skötseln möjlighet till arbetsträning för Borlängebor som står långt ifrån arbetsmarknaden. Även Ludvika kommun utvecklade tidigare ett liknande projekt som dock avslutades av ideologiska skäl (med argumentet ”matproduktion ska endast utföras av marknadens aktörer”) trots projektets bidrag till livsmedelsförsörjningen. Det blev dock en fortsättning: Korna övergick i privat ägo och ingår nu i en Holistic Management-baserad verksamhet som bland annat säljer delar av det producerade köttet tillbaka till kommunen. Ett till exempel på småskalig kohållning återfinns i form av fäboddrift vid Bastbergets fäbod.

En livsmedelsstrategi behöver förmedla förståelse för att de naturbetande djuren är en nyckel till att återskapa levande landskap och skogar som ger både kolsänkor och biologisk mångfald – kor i skogen blir klimaträddare medan kor i fabriken blir klimatbovar. Detta är i sig argument för att bedriva djurhållning i mindre skala och på lokal basis, argument som förstärks ytterligare genom behovet av krisberedskap med närhet till matproduktionen och ett radikalt minskat transportberoende. Lokala slakterier blir i detta sammanhang en nyckel för både krisberedskap, öppna landskap, återskapande av ekosystem, biologisk mångfald, liksom näringsrik och hållbar mat. Dessutom tillkommer viktiga etiska perspektiv då lokal djur- och slakteriverksamhet kan bygga på en respekt för och kärlek till djuren som inte den storskaliga matindustrin kan upprätthålla. I Söderbärke i södra Dalarna och i Bäsinge i Krylbo återfinns byslakterier som starkt har bidragit till en renänssans för lokala djurhållare i trakten. Detta aktualiserar ett viktigt mål i en livsmedelsstrategi: att minska andelen industrimat och öka andelen relationsmat med obrutna relationskedjor mellan mark, djur, odlare och konsumenter.

Det finns fler goda exempel i regionen som visar vilken roll civilsamhället och lokalt näringsliv kan spela. Lokala REKO-ringar knyter samman och minskar avstånden mellan småskaliga matproducenter och konsumenter. I evenemanget Skördefest Södra Dalarna visar Avesta, Hedemora och Säter varje år upp den lokala maten (ett liknande evenemang längre norrut är Mat runt Siljan). I de kommunerna utvecklas också ett antal olika kluster på landsbygden som fokuserar på lokal matproduktion och mathantverk. Att möjliggöra den typen av kluster kan ha central betydelse i en regional livsmedelsstrategi som fokuserar på tillit och samverkan. Ett exempel är Stora Skedvi knäckebrödsfabrik som utvecklats till centrum för lokalt mathantverk. I Stjärnsund drivs verksamheter byggda på metoder som samarbetar med lokala ekosystem – exempelvis permakultur, skogsträdgårdar och hållbart skogsbruk där även matproduktion ingår. I Grangärdebygden utforskar vi hur maten kan koppla samman utvecklings- och omställningsfrågor när vi tar steget från lokal utvecklingsplan (LUP) till lokal omställningsplan (LOOP). Jag har tidigare nämnt matvärnsrörelsen som också finns i våra bygder. En regional livsmedelsstrategi kan stärka alla dessa former av lokala samarbetsprocesser och nätverk där ökad produktion av mat direkt omsätts i närsamhället, liksom erfarenhetsutbyten mellan dessa lokala samarbeten för att skapa synergier som kan möjliggöra en långsiktigt hållbar livsmedelsförsörjning.

En livsmedelsstrategi som förnyar samhällets livskraft 

Sammanfattningsvis kan en förändrad inramning av en regional livsmedelsstrategi, uttryckt i att ekologiska och sociala mål prioriteras före ekonomiska, bidra till att lokal och regional matproduktion blir katalysator för en djupgående samhällstranformation och en effektiv måluppfyllelse när det gäller såväl långsiktig livsmedelsförsörjning som kortsiktig krisberedskap, liksom hållbar utveckling i alla bemärkelser – även ekonomiskt. Strategin blir verktyg för en livgivande samhällsutveckling när den bygger på systemtänk där regionen ses som en bioregion, stärker lokalsamhällens integrering i kretsloppen, främjar delaktighet och samverkan samt respekterar alla aktörer i jordens livsväv som subjekt med egna, inneboende värden och rättigheter – inklusive lokala samhällen och ekosystem. Det handlar om frigörande lärprocesser där landsbygdens ledarskap och lokalsamhällets renässans kan bana väg för en omställning som gynnar både stad och land. Då främjas framtidstro, hopp och handlingskraft.

I orter där framtidstron har sinat och extremistiska ideologier har brett ut sig, kan en regional livsmedelsstrategi med fokus på tillit och samverkan bidra till att hela samhället blommar upp. Det kan förankra känslan att vara delaktig i omställningen till ett hållbart samhälle med maten som central strategi. I min hemkommun Ludvika kan det bidra till en konkret vision som bygger gemenskap i tanke och handling. Invånarna i kommunen har vid flera tillfällen visat på stor handlingskraft när de har ställt sig upp i manifestationer för tillit, tolerans, mångfald och demokrati, mot den högerextremism som har försökt etablera sig i bygderna. En gemensam, inkluderande regional vision om maten kan ta vara på den kraften. Resultatet blir inte bara ett samhälle som säkrar invånarnas basbehov, utan ett mer hållbart, rättvist och mångfaldigt samhälle med meningsfulla gemenskaper byggda på delaktighet i platsbaserad omställning.