Livsmedelsstrategier med fokus på ekologiska och sociala mål

Realistiska mål som utgår från markens snarare än marknadens villkor

De viktigaste faktorerna när vi bygger resilienta samhällen med hållbar matproduktion, utöver att integrera samhället i planetens kretslopp, är sociala och kulturella aspekter som möjliggör goda och livgivande relationer. Det är gemenskaper där mångfalden av allas erfarenheter säkerställer att grundläggande funktioner upprätthålls även i kristider – ett systemtänk som härmar naturens användning av mångfald för att bygga resiliens. Här spelar det lokala civilsamhället en nyckelroll i en samverkan kring behovet att trygga maten. En livsmedelsstrategi kan drivas nedifrån genom att stödja sådana samarbeten byggda på lokal självorganisering (så kallad tillitsbaserad styrning). Då är det rimligt att strategins övergripande mål handlar mer om hållbar tillit, samverkanskraft och relationer än om ekonomisk tillväxt, konkurrenskraft och transaktioner. När lokala och regionala samarbeten prioriteras blir även små producenter viktiga. Ökad delaktighet kan exempelvis innebära att lokalinvånare startar andelsjordbruk som säkrar jobb och försörjning för mindre producenter i och med att de inte behöver konkurrensutsättas. Strategierna behöver även stödja ideella engagemang för lokal mat så som matvärns- och omställningsrörelsen. Förstärkta ekologiska mål skulle samtidigt göra maten till nyckelstrategi för att ställa om till hållbarhet. 

Med maten i centrum

Ett av de viktigaste mätbara målen i en hållbar livsmedelsstrategi, som skulle vara centralt för att möjliggöra stärkt tillit och samverkanskraft, är mycket konkret: Att alla invånare inom en tioårsperiod ska ha en betydligt större andel hållbar mat på bordet än i dag. Det vill säga, mat som är producerad i den lokala och regionala närmiljöns kretslopp och direkt kan omsättas i lokalsamhällena. En stor del av industrijordbrukens produktion är inte mat till bordet utan bulk till annan industri i form av biobränslen och djurfoder. Dagens livsmedelsstrategier riskerar att förstärka detta genom att reducera maten till en handelsvara som enbart tjänar de ekonomiska målen om tillväxt och konkurrenskraft. I en hållbar strategi sätts maten i centrum, målen blir realistiska genom att utgå från människors behov och markens villkor istället för marknadens. Alternativa livsmedelsstrategier har lyfts fram av författarna Gunnar Rundgren och Ann-Helen von Meyer, pionjärer inom svensk ekologisk mat. De senare föreslår några övergripande mål som sätter ekologisk och social hållbarhet före den ekonomiska och går i linje med jordbrukets, fiskets och rennäringens grundläggande principer: Att producera högkvalitativ mat åt medborgarna genom lokala och regionala livsmedelskedjor, att vårda och återskapa landskapens livsväv av ömsesidiga relationer samt utveckla vår mänskliga kultur.

Inspirerat av boken Framtidens by

Även Byakademin bidrar genom boken Framtidens by till alternativa livsmedelsstrategier, med särskilt fokus på civilsamhällets roll. Boken tar avstamp i visionen om ”Det nya miljonprogrammet” med syftet att främja återflytt från stad till land för att klara framtidens livsmedelsförsörjning. En grund är tillitsbaserade, självorganiserande lokalsamhällen byggda på såväl traditionell kunskap som modern teknik, speglat i begreppet ”Bredbandsbullerbyar”. Byakademin har banat väg för olika begrepp och företeelser som stärker visionen, exempelvis samförsörjning, matvärnsrörelsen (och andra grupper som värnar lokala resurser) samt relationsmat. Det sistnämnda innebär att mat produceras i obrutna kedjor av relationer där konsumenterna har full insikt i matproduktionen från jord till bord och tillbaka, alternativt känner bonden som odlat grönsakerna eller vet namnet på kon de äter. Byakademin pekar även på behovet av lärande och driver kurser grundade på bland annat ekopedagogik. Syftet är att stärka människor som aktiva medskapare, inklusive förmåga till såväl kritisk reflektion som konstruktiv handling. Allt detta bäddar för tillväxt på många sätt, exempelvis av tillit, samarbeten, relationer, erfarenheter, arbetstillfällen och lokala ekonomiska kretslopp.

Matsuveränitet och fröfrihet med La Via Campesina

Ett centralt tema i boken, speglat i undertiteln ”När lokalsamhällen tar sig rätten att blomstra”, handlar om behovet att utvidga rättigheter till att inkludera lokala samhällen och även ekosystem – naturens rättigheter. Lokalsamhällens rättigheter är redan en rörelse i exempelvis USA. Den står bland annat för matsuveränitet, ett begrepp som spridits av La Vía Campesina och handlar om lokal kontroll över hållbar och närodlad mat (inklusive fröfrihet), i samklang med ekosystemen. Naturens rättigheter har i dag fått internationellt genomslag och är även juridisk praktik i många länder. Även ekocidlagstiftning erkänner naturen som rättssubjekt. En ny EU-lag som Sverige kommer tvingas följa inom en tvåårsperiod kriminaliserar “ekocidliknande brott”. Att matproduktionen vägleds av detta rättighetstänk innebär att maten banar väg för en förstärkt lokal demokrati som garant för matsäkerhet. Den omställning som behövs i dag handlar på många sätt om rättigheter – en rättighetsdriven omställning (snarare än teknikdriven). Att respektera lokala samhällen och ekosystem som rättighetsbärande subjekt innebär ett skifte i tänkandet, från objektifiering till subjektifiering. Denna kulturella transformation skapar nya förutsättningar för livsmedelsstrategier. Sådana sammanhang gör det naturligt att prioritera systembaserade metoder för matproduktion, regenerativt jordbruk som varken dominerar människor eller deras livsmiljöer utan bygger på samverkan med och respekt för jorden och alla dess invånare. Exempel är permakultur, agroekologi och Holistic Management. Med sådana relationella synsätt blir maten en fredsmäklare, som den varit i alla tider, och bygger broar mellan offentlig, privat och civil omställning. 

Kulturskifte för att bygga nya strukturer

De största hoten mot framtidens matförsörjning finns i dag i kulturen – de förtingligande eller objektifierande synsätt, tankesätt och förhållningssätt som reducerat medborgare, mat och miljö till varor på en marknad. Det har lett till en passivisering där medborgarrollen främst har blivit en konsumentroll. I relationen mellan sektorerna stat, marknad och civilsamhälle har detta yttrat sig som en dominanskultur där staten gynnat ett centraliserat och globaliserat näringsliv på bekostnad av civilsamhället, lokalsamhällen och ekosystem. Det är motsatsen till mat producerad med respekt för alla berörda som subjekt istället för objekt. En regional livsmedelsstrategi behöver stötta lärande som vänder dessa relationer: Där landsbygden tar ledarskap, staten underlättar och näringslivet ger liv. Det behövs lärande som i längden kan frigöra alla parters förmåga att bidra konstruktivt till målen. Inte minst behöver medborgarna upptäcka sig själva som nyckeln till en hållbar framtid och därmed ta steget från individuella konsumenter till medskapare i meningsfulla lokala gemenskaper. Även om många strukturella förändringar återstår, till exempel finansiering och lagändringar, går det att redan nu engagera sig i de kulturella skiften som på sikt kommer leda till strukturförändringar. Ingen är maktlös: Precis som alla sektorer har bidragit till dagens ohållbara situation, kan alla bidra till förändring.

Ekologiska och sociala mål måste prioriteras

Att stödja landsbygdens invånare i att frigöra sitt ledarskap bygger på en förståelse för att landsbygden inte är ett problem, utan snarare lösningen på en rad hållbarhetsproblem inklusive matproduktion. Medan förtingligandet, eller objektifieringen eller ekonomiseringen av maten leder till att den globaliserade livsmedelsindustrin i längden kan centralisera kontrollen över hela matkedjan, ända ner till patentering av utsäden, leder den motsatta processen – subjektifiering –  till delandets ekonomi med gemensamt ansvar för livsmedelsförsörjningen. Detta tillsammans med lokal kontroll över utsäden som är anpassade till lokala förhållanden, garanterar en stabil, resilient, långsiktig och näringsrik matproduktion. Inte minst kan den lokala, ekologiserade relationsmaten bidra till ökad folkhälsa, medan den globala, ekonomiserade industrimaten är förknippad med en rad välfärdssjukdomar. Skiftet blir möjligt när ekologiska och sociala mål prioriteras före ekonomiska. Vägen dit handlar om att förändra bakomliggande kulturella synsätt, tankesätt och förhållningssätt. Det finns många konkreta exempel som visar att skiftet redan pågår. En livsmedelsstrategi kan stärka den utvecklingen.