Behovet av matproduktion integrerad i planetens ekosystem

I Region Dalarna, liksom i alla regioner, blir det allt viktigare med en livsmedelsstrategi som kan säkerställa en hållbar livsmedelsförsörjning även i kristider. I Sverige sägs självförsörjningsgraden ligga på runt 50 procent, men i praktiken är den betydligt lägre då många insatsmedel – exempelvis diesel, utsäde, konstgödsel och reservdelar – är beroende av handeln över gränser. Samtidigt är självförsörjningen på många sätt en nyckel till en hållbar framtid. Stockholm Resilience Center (SRC) har visat att alla hållbarhetsdimensioner möts runt middagsbordet. Det är där vi kan trygga framtiden för alla regioners invånare. Genom att återskapa lokal och regional matproduktion kan en rad hållbarhetsmål uppfyllas, samtidigt som detta stärker beredskapen i tider av internationella kriser och konflikter där mat och vatten ofta är konfliktorsaker. Inte minst kan en livsmedelsstrategi användas för att stärka engagemang och delaktighet nedifrån. Omvänt blir delaktigheten i matproduktionen en av de viktigaste framgångsfaktorerna. Även om regionens rådande strategi erkänner betydelsen av lokal mat riskerar den att missa målen om säkrad matproduktion, på grund av sitt fokus på ekonomiska mål. Denna artikelserie belyser istället vikten av att prioritera ekologiska och sociala mål. Den utforskar hur vi kan gå från ekonomisering till ekologisering av maten, från globalisering till lokalisering. Tankarna illustreras med konkreta exempel från södra Dalarna, där jag själv är verksam i omställningen.

Att en strategi sätter ekologisk och social hållbarhet före den ekonomiska går i linje med SRC:s beskrivning av hierarkin mellan hållbarhetsdimensionerna, där alla mål behöver inordnas inom de planetära gränserna. En sådan strategi bygger på en systemvetenskaplig förståelse för vår planet som levande system – ett jordcentrerat och holistiskt synsätt snarare än ett snävt människocentrerat och mekanistiskt. Med de perspektiven kan en regional livsmedelsstrategi bana väg för det paradigmskifte som mänskligheten behöver genomgå i dag, från det industrimoderna till det kretsloppsbaserade samhället. En konsekvens av detta skifte i tänkandet skulle vara att betrakta regionen mer som bioregion än som ekonomisk produktionsenhet, det vill säga en förståelse för att all mänsklig verksamhet alltid behöver samverka med de lokala ekosystem vi är del av. Det är lokalt som matproduktionen kan integreras i och förstärka naturens kretslopp. Den förståelsen integrerar kulturen i naturen, människan i sina landskap. Följden blir en effektivare och mer hållbar måluppfyllelse. Med en strategi formad av sådana synsätt blir maten verktyg för hållbar samhällstransformation.

Matsäkerheten garanteras av lokala småskaliga matproducenter

Inte minst kan återskapad matproduktion i regionen hantera problemen i det globaliserade industrijordbruket, som står för 40 procent av världens samlade utsläpp av klimatgaser. Dessutom är dagens matindustri ineffektiv då den kräver 10 energienheter, främst i form av olja, för att leverera 1 enhet mat medan traditionella lokala metoder kan vara extremt energieffektiva: Fäbodbruket kräver exempelvis en energienhet för att producera fyra enheter mat, där energin främst kommer direkt från solen och fotosyntesen. Skiftet till jord- och skogsbruk anpassade efter lokala ekosystem lägger grunden till hållbara och resilienta samhällen inom planetens gränser. Att lokal matproduktion har visat sig kunna vara upp till 40 procent mer energieffektiv än den oljebaserade och transportberoende globala matindustrin, bekräftas av världens småskaliga matproducenter som odlar mat till 70 procent av mänskligheten med hjälp av mindre än 25 procent av de resurser som används (inklusive mark, vatten och bränslen). Småbönderna organiseras av den internationella småbonderörelsen La Vía Campesina.

Siffrorna som visar småbrukens effektivitet i förhållande till industrijordbruken togs fram redan 2009 av ETC Group i rapporten Who will feed us? Den visade dessutom att cirkulär, småskalig matproduktion anpassad till bioregionens ekosystem har överlägsen förmåga att svara på klimatförändringar, upprätthålla biologisk mångfald och produktivitet över tid (medan industrijordbruken utarmar jordarna) samt värna social hållbarhet och mänskliga rättigheter. Under åren har det kommit rapporter som försökt motbevisa dessa rön och istället hävdat det storindustriella jordbrukets fördelar, dock utan framgång då rapporterna innehållit allvarliga felaktigheter och inte räknat in fakta som att en stor del av den storskaliga, linjära produktionen inte blir mat på tallriken utan biobränslen och djurfoder (varav max 30 procent går vidare som människoföda) eller försvinner i de långa distributionskedjorna. I tider av kriser har matsäkerheten alltid tillhandahållits av lokalt baserade, småskaliga matproducenter.

Problemen med en livsmedelsstrategi fokuserad på ekonomiska mål

I regionens nuvarande livsmedelsstrategi finns en ambition att öka matproduktionen, vilket är positivt. Samtidigt infinner sig frågan om inte de övergripande målen blir kontraproduktiva när de fokuserar på att matproduktionen ska bidra till hållbar ekonomisk tillväxt och stärkt konkurrenskraft. Även om lönsamhet kan vara ett sätt att hävda maten i förhållande till andra näringar, riskerar tänkandet leda till att linjära och ensidiga lösningar prioriteras framför cirkulära och systembaserade. Problemet med tillväxtmålet är bland annat att det mäts i antalet ekonomiska transaktioner i regionen under en given tidsperiod. Det bygger in en strävan att öka avstånden mellan producent och konsument för att få till fler transaktioner, i en tid då avstånden snarare behöver minskas och helst avskaffas. Dessutom räknas ofta mindre producenter bort från tillväxtstatistiken, trots deras viktiga roll i livsmedelsförsörjningen. Samtidigt kan många tvingas i konkurs när tillväxten ska ökas genom billigare mat. En livsmedelsstrategi behöver erkänna att mat för krisberedskap och hållbar omställning inte kan produceras hur billigt och storskaligt som helst och att ständig prispress sker på bekostnad av miljö och människor. Genom att se medborgarna som delaktiga medskapare och inte bara konsumenter, kan en strategi förstärka beteenden som prioriterar kvalitet, hållbarhet och säkerhet före lågt pris.

Att matproduktionens övergripande mål handlar om hållbar ekonomisk tillväxt kan sägas vara en omöjlig ekvation som motarbetar andra mål, exempelvis att stärka lokal matproduktion och främja lokala jobb. Ekonomisering minskar matsäkerhet och tar bort fokus från regionens viktigaste ansvar: Att invånarna har mat på bordet även i kristider. Att prioritera ekonomiska mål bottnar i en nyliberal agenda som framhäver marknadslösningar, tekniska innovationer och privatkonsumtion som svar på hållbarhetskriserna – ett vinststyrt recept som inte lyckats vända den ohållbara utvecklingen på över 30 år. Snarare förstärker det en globalisering som blir mycket sårbar när det gäller matsäkerhet. En behovsstyrd strategi kan istället sträva efter att sluta matens kretslopp så lokalt som möjligt, inte minst för att hantera den globala matindustrins enorma problem med transporter, förpackningar och matsvinn. I riktlinjerna för livsmedelsstrategier ingår att de ska minska matsvinn, vilket beskrivs som en ambition att utveckla en cirkulär ekonomi i matbranschen med bland annat effektivare resurs- och materialflöden. Men även den ambitionen riskerar att misslyckas om den styrs av mål om ekonomisk tillväxt. Då främjas ett ekonomiskt tänkande byggt på en otillräcklig, svag cirkularitet. I en cirkulär ekonomi byggd på stark cirkularitet går ekologisk, kulturell och social hållbarhet före den ekonomiska, vilket gynnar en hållbar livsmedelsförsörjning.

Matsäkerhet kräver andra mål och måttstockar

Målet om konkurrenskraft är också problematiskt då det mäts i företagens lönsamhet. Lönsamhet är viktigt, men som primärt mål för matproduktionen kan det leda fel. En av orsakerna bakom Potatisupproret 1917, utöver en instabil världsmarknad, var handlare som sökte öka lönsamheten genom minskad tillgång. I dag kan liknande problem uppstå om en storindustriell marknad styr tillgången och prioriterar vinstmaximering före mänskliga behov. Ytterligare ett problem är att målet om konkurrenskraft ofta prioriterar storskaliga företag och export före invånarnas basbehov. Bildningsföretaget Byakademins erfarenhet är att ett av de mest effektiva sätten att öka lokal matproduktion på, är delaktighet och samarbete på lokal nivå. Detta skulle statistiskt kunna feltolkas och uppfattas negativt ifall lönsamhet används som primär måttstock, eftersom ökade skördar från exempelvis gemensamhetsodlingar kan leda till färre inköp i butiker – det vill säga, en mindre andel av maten sätts i omlopp på marknaden. Dessutom har exempelvis många kooperativa andelsjordbruk inte lönsamhet som primärt mål, utan att det ska gå runt. Slutligen har det lokalt varit viktigare med samverkan och samförsörjning än konkurrens för att säkra den gemensamma maten. Behovet att säkra maten för framtida generationer, kräver alltså andra mål och måttstockar. Strategier som prioriterar ekologiska och sociala mål före ekonomiska, markerar samtidigt ett skifte från abstrakt målstyrning till realistisk behovsstyrning. Det skapar nya möjligheter.