Hur stark är demokratin och den demokratiska traditionen i Sverige egentligen? Tvärtemot vad många tror är svaret: Inte särskilt stor. Inte särskilt lång.
För fem år sedan publicerades ekonomihistoriken Erik Bengtsson vetenskapliga artikel ”The Swedish Sonderweg in question: Democratization and inequality in comparative perspective” där han bland annat beskriver Sverige som det minst demokratiska landet i Västvärlden för hundra år sedan. Till stöd för det anges exempelvis att inga kvinnor och endast 28 procent av männen hade rösträtt i slutet av 1800-talet och att inkomst avgjorde om man fick rösta i kommunvalen. Den rikaste 10 procenten av befolkningen ägde 88 procent av all förmögenhet, vilket var högre än i USA, Storbritannien eller Frankrike.
Att Sverige tog stora och snabba kliv i demokratisk riktning kunde vi tacka nykterhets- och frikyrkorörelsen, berättade Bengtsson. Deras folkbildning och förmåga att organisera människor lade grunden för folkhemmet, trots att många av dem själva råkade illa ut i ett land som inte tolererade religiösa avvikelser.
Under årtionden har Sverige kunnat trona som ett av världens mest demokratiska länder och den självbilden har anammats så grundligt att vi nu har svårt att tro på de kalla siffror som presenteras av Statistiska centralbyrån, den statliga Jämlikhetskommissionen och Global Wealth Report 2023. Ojämlikheten ökar och har så gjort sedan åtminstone 1990-talet.
Det rörde sig alltså om en period på ungefär 80-90 år av ökad jämlikhet och frågan är om vi kommer att kunna fortsätta i jömlikhetsspåret eller om den endast kommer att bli en parentes i Sveriges historia. Just nu tyder det mesta på att utvecklingen tvärtom eskalerar åt fel håll. Åsikten att sjuka, funktionsnedsatta, arbetslösa och invandrade är personer som tär, fuskar och inte anstränger sig tillräckligt har fortfarande medvind.
Efter Tjeckien har nu den rikaste procenten svenskar den högsta andelen förmögenhetskoncentration i hela EU. De äger närmare 38 procent av Sveriges samlade förmögenhet. Enligt Jesper Roine, adjungerad professor vid Handelsskolan i Stockholm beror denna allt djupare klyfta på att de som haft råd att investera sina pengar har gynnats i förhållande till vanliga arbetsinkomster samtidigt som sjukpenning, A-kassa och andra ersättningar inom det sociala skyddsnätet inte har hängt med.
Markus Kalifatides, en av författarna bakom rapporten Alla får det inte bättre, från den statliga Jämlikhetskommissionen, påpekar i en intervju i Syre från februari förra året att Sverige numera är ett av världens mest ojämlika länder, på samma nivå som USA och Colombia.
En faktor som särskilt sticker ut är att hushåll som bor i hyresrätter diskrimineras jämfört med de som äger sitt boende med dagens skattesystem. Enligt statistik från Hyresgästföreningen är hyresrätter betydligt dyrare än såväl villa som bostadsrätt. Personer med lägst inkomst bor i högst utsträckning i den dyraste boendeformen (hyresrätt) och de med högst inkomst bor i högst utsträckning i den billigaste (villa) enligt SCB. Klyftorna ökar och med den kommer ökad social oro, ökade skillnader i hälsa och mående och minskad tillväxt.
