Ny bok skärskådar ursäkter för att inte ställa om

– Vi är intresserade av varför det går så trögt i omställningen, trots att de flesta människor faktiskt tror faktiskt på vetenskapen, och tycker att det måste hända någonting, säger Nina Wormbs. 

Hon har letat upp ett tomt konferensrum på Kungliga tekniska högskolan i Stockholm där hon är professor i teknikhistoria. Den populärvetenskapliga boken Ursäkta mig! har Nina Wormbs skrivit tillsammans med retorikern Maria Wolrath Söderberg. De fokuserar på två vetenskapliga studier, en om hur människor rättfärdigar egna beteenden som de vet skadar klimatet, och en annan om hur en grupp som har slutat flyga resonerar kring beslutet.

– Vi är inte psykologer eller beteendevetare utan vi har tittat på hur människor argumenterar. Vi är intresserade av hur människor som du och jag lyckas leva eller inte leva, och hur vi resonerar kring det, säger Nina Wormbs.

Många ser utsläpp som systemproblem som ska lösas av politiker och inte av individer, medan ni utgår från att individen har ett ansvar och riktar i boken in er på beteendeförändringar. Varför?

– För 30 år sedan eller så hade jag argumenterat hårt för systemförändring. Men det har visat sig att det går väldigt trögt med politisk förändring. Låt oss då samtidigt som vi fortsätter att driva systemförändring också driva individuell förändring, säger Nina Wormbs, och fortsätter.

– Vi menar att det inte finns någon motsättning mellan att försöka driva förändring på systemnivå och driva förändring på individnivå. Vi menar också att individer har moraliskt ansvar, eftersom vi som privatpersoner står för en stor del av utsläppen i ett rikt land som Sverige, och vi kan påverka dem. 

Ett ytterligare skäl att inte ställa individ mot system när det gäller klimatfrågan, menar författarna, är att det ofta är mitt emellan som lösningar finns och förändringar sker, eftersom normer skapas i sociala sammanhang och grupper.

– När man pratar med sina vänner eller släktingar så kan man ju påverka varandra. För hur vi agerar har att göra med hur vi tror att andra uppfattar oss. Vi måste kunna svara, inte bara mot oss själva utan mot dem som betyder någonting för oss. Mitt eget argument för varför jag ska låta bli att köpa tre par jeans måste vara ett argument som min dotter kan acceptera, därför att jag bryr mig om vad hon tycker om vad jag gör.

Ny teknik löser inte problemen

Ett annat argument som författarna slår hål på handlar om tilltron till ny teknik som lösning på klimatproblemen. 

– FN:s klimatpanel IPCC är helt eniga om att det inte räcker med bara teknik, utan att vi måste göra beteendeförändringar, säger Nina Wormbs och fortsätter.

– Tekniken tar tid att få till – kärnkraft är ett typexempel – det tar jättelång tid att bygga ut. Och när vi bygger teknik så använder vi också väldigt mycket resurser. Om vi till exempel skulle bygga solceller för allt vad tygen håller så skulle produktionen av solceller äta upp utsläppsutrymmet. 

Hon nämner även att tekniken för att fånga in koldioxid hittills endast finns i få och små anläggningar. Och att effektivisering inte nödvändigtvis leder till mindre utsläpp:

– Om vi till exempel bygger fordon som är mycket mer effektiva så har vi en tendens att använda dem på andra sätt. Vi växlar in effektiviteten i beteende. Om du skaffar en bilmotor som är dubbelt så effektiv, så att du bara behöver tanka varannan gång, är risken stor att du kör mer. Det blir en sorts rekyleffekt, och den där är väldigt lite känd, säger Nina Wormbs.

Jobbiga insikter om man vill fortsätta leva som vanligt, medger hon.

– Varken jag eller Maria [Wolrath, reds anm] menar på något vis att vi ska sluta utveckla ny teknik, men det kan inte vara det enda vi gör. Det är liksom inte den där silverkulan man ibland pratar om.

Konto eller budget

En annat vanligt feltänk som Nina Wormbs och Maria Wolrath Söderberg stött på i sin forskning är idén att man kan kompensera för klimatskadliga handlingar som att flyga med annat som man tror är bra för klimatet. Fenomenet kallas ”det negativa fotavtryckets illusion”.

– Man har upptäckt att om människor köper en t-shirt tillverkad av ekologiskt hållbar bomull så tror de att det är bättre att köpa två än att köpa en. Men det är förstås bäst att inte köpa någon, från ett utsläppsperspektiv, eftersom även en ”ekologiskt hållbar” t-shirt har utsläpp. Med två får man dubbelt så höga utsläpp, säger Nina Wormbs, och fortsätter.

– Vi tror att vissa saker som vi gör är bra för naturen i utsläppshänseende. Men så funkar inte matematiken helt enkelt. Egentligen är det så att folk inte tänker på utsläpp, utan de tänker på onda och goda handlingar. Och det är ju jättebra att man gör, men det kan ju ibland leda helt fel. 

Ett annat vanligt exempel, säger Nina Wormbs, är att vi inte har koll på utsläppens proportioner.

– Man tänker att man cyklar till jobbet och äter veganskt och därför kan man flyga till Thailand. Det är egentligen bättre att tänka sig att man istället för ett konto har en sorts budget, en utsläppsram man får röra sig inom. 

För att begränsa klimatpåverkan enligt Parisavtalets mål bör utsläppen per världsmedborgare vara högst 1 ton år 2050. Siffran motsvarar ungefär en flygresa tur och retur till södra Spanien för en person.

Nina Wormbs flyger inte, bor i lägenhet och tänker på sin konsumtion av kläder och mat, men medger i boken att hon exempelvis äter ost, trots dess klimatbelastning. 

Vi behöver inte leva fläckfritt för att diskutera de här frågorna, menar hon och medförfattaren.

– Det är otroligt jobbigt att ha att göra med människor som är perfekta. Att komma och berätta för andra hur bra man är är inte så funktionellt om man vill få någon att ändra sig, och inte så empatiskt, säger Nina Wormbs.

– Många människor sitter fast i saker som de inte uppfattar att de har rådighet över. Om man ändå vill vara med i ett samtal kanske man kan börja dra i det man upplever att man har rådighet över. Det är lättare att föra en sådan konversation om vi utgår ifrån att vi alla är ofullkomliga.

Hoppfulla insikter

Argumenten mot personligt ansvar är alltså ihåliga, och omställningen är ofta svår och jobbig, konstaterar bokens författare. Men samtidigt har deras forskningsresultat fyllt dem med hopp och energi, skriver de.

– Det finns föreställningar i klimatdiskussionen om att vi är vinstmaximerande egoister och bara kan tänka på oss själva. Men hos de som slutade flyga, i vår andra studie, finns det resonemang som går emot det där, som har att göra med högre värden, säger Nina Wormbs.

En av insikterna var att vi kan ta ansvar för andra än oss själva.

– Vi har förmågan att höja blicken, och ha ett rättviseperspektiv som räcker långt. Kanske till och med globalt. Som rör inte bara våra barn, barnbarn och deras barnbarnsbarn utan till och med barn som vi inte ens kan räkna upp. Det är hoppfullt, säger Nina Wormbs.

Människorna som har slutat flyga berättar om att det finns en kraft i att handla tillsammans, och om ökad självrespekt i att leva som man lär.

– Det handlar helt enkelt om att leva efter sin egen övertygelse. Att kunna se sig själv i spegeln och vara ärlig med sig själv. Att leva ett liv som man kan stå för.