Det tycks våras för kampen för generell arbetstidsförkortning, och det är glädjande. Under året hittills har flera höjt rösten för kortare arbetstid, bland annat fem fackförbund i Aftonbladet som skriver att det är hög tid att ”utmana den över 50 år gamla 40-timmarsveckan”. Flera motioner om arbetstidsförkortning har inlämnats inför LO:s kongress.
Den ena opinionstexten efter den andra argumenterar för arbetstidsförkortning, däribland krönikörer som Jenny Bengtsson och ledarskribenter som Signe Krantz. Oavsett om man förespråkar sex timmars arbetsdag eller fyra dagars arbetsvecka är intresseinriktningen ändå tydlig.
Arbetstidsförkortning är en reform som tillhör de allra mest centrala som Sverige borde ägna sig åt framöver. Egentligen är det inte konstigare än att det har gjorts förut. En gång i tiden gick Sverige från 48 timmars arbetsvecka till 40 timmar – en process som påbörjades i slutet av 1950-talet och fullbordades i början av 1970-talet. Arbetstidsförkortning sågs då som en drivkraft i förändringen av arbetslivet och något som man skulle fortsätta med.
I över 50 år har den svenska arbetsmarknaden haft 40 timmars arbetsvecka som norm, men samhället har ju förändrats – inte minst de senaste 20 åren, till följd av den digitala och teknologiska utvecklingens närmast fartblinda tempo. Rimligen borde synen på lönearbete i allmänhet och arbetstiden i synnerhet förändras i relation till den utvecklingen, om det inte vore för att politiken är fast i det ideologiska begreppet ”arbetslinjen”, med allt vad det innebär.
I flera utvärderingar av de projekt som genomförts är resultaten övervägande positiva. Kortare arbetstid är hälsofrämjande. Det blir färre sjukskrivningar, eftersom anställda får mer tid till återhämtning och social närvaro. Det i kombination med bättre balans mellan arbete och fritid innebär också ökad livskvalitet. Arbetstidsförkortning är dessutom en klimatsmart åtgärd. När vi minskar vår arbetstid minskar vi även vår resursförbrukning. Det finns feministiska argument för arbetstidsförkortning, inte minst att det ger goda förutsättningar för att främja jämställdhet.
Själv vill jag bidra med ytterligare ett argument: arbetstidsförkortning ger möjlighet att främja bildning. Tid att läsa, studera, reflektera. Alltså, verkligen inte för arbetslinjens skull (hur nu det skulle se ut), utan för min egen. Om det är något jag önskar för min personliga del, är det just mer tid åt läsandet och skrivandet. Jag vill kunna avsätta tid till att ägna mig åt intellektuell verksamhet och därigenom utvecklas som människa.
Första maj vore ett lysande tillfälle att manifestera för arbetstidsförkortning fortsättningsvis. Om det är något som arbetarrörelsen behöver i dessa tider är det en pragmatisk profilfråga som berör vardagen hos den breda allmänheten och som väcker vilja till förändring. Det duger inte att bara leva på gamla meriter, man måste också blicka framåt.
