Energi

Lisa Gålmark: ”Aktivism är hur vårt samhälle blev mer demokratiskt”

Porträtt av Lisa Gålmark, i bakgrunden en lövskog.

I över trettio år har Lisa Gålmark varit en stark förespråkare för djurs rättigheter, och menar att frågan om förtryck av djur hänger samman med andra samhällsnormer.   
– Jag ser djurförsvarsrörelsen som en del av de sociala rörelsernas arbete för demokratisk utveckling, säger hon.

Det är i början av 1970-talet. Lisa Gålmark är tio år och har fått i uppdrag att hjälpa till med sysslorna på en närliggande bondgård. Bland annat ska hon få ta hand om kaninerna.

– Jag tänkte mig att de skulle hoppa runt i en hage, men det visade sig att de satt i små trälådor som stod staplade på varandra. Tre kaniner i varje låda, så väldigt trångt.

I några av lådorna sitter det dock bara en kanin, och Lisa Gålmark förstår inte varför. Men eftersom hon tycker synd om dem som sitter ensamma visar hon dem lite extra omtanke. En dag blir hon erbjuden att stanna kvar lite längre och äta middag med familjen som äger gården.

– Vi blev serverade en gryta. När jag såg vad som var i grytan gick det plötsligt upp för mig varför de här kaninerna som jag hade brytt mig extra om satt ensamma i sin burar. Det var för att de var näst på tur att slaktas helt enkelt. I det ögonblicket reste jag mig bara upp och sa att jag ber att få tacka för mig och cyklade hem.

”Gick inte att vara vegetarian”

Efter den här händelsen väljer Lisa Gålmark att undvika kött. I 70-talets Sverige är det dock inte det lättaste. Djurrätt som begrepp existerar inte och att inte äta kött betraktas av de flesta som något mycket märkligt.

– Det gick ju inte att vara vegetarian i praktiken på den här tiden, det gick bara inte. Så istället försökte jag undvika kött, så långt det var möjligt. Men jag hade en väldigt bristfällig diet ända tills jag flyttade hemifrån. Och riktigt bra blev det inte förrän jag långt senare började äta veganskt och förstod att jag måste bry mig mer om min hälsa.

Samtidigt som Lisa Gålmark försöker undvika kött börjar hon också söka sig till litteraturen. Hon läser sedermera nobelpristagaren Isaac Bashevis Singers roman Fiender, en berättelse om kärlek där huvudpersonen på flera ställen kritiserar behandlingen av djuren och 1975 kommer Peter Singers numera klassiska bok Djurens frigörelse, som hon båda läser på engelska eftersom de inte finns översatta till svenska. Böckerna bidrar till att sätta ord på tankarna eftersom hon inte har några runt omkring sig som är vegetarianer och som hon kan diskutera med.

– När det inte finns några begrepp för det du tänker så blir det väldigt svårt att hävda den positionen. Vi är sociala individer. Vi vill gärna samtala med andra och bli bekräftade.

En annan viktig händelse inträffar när hon läser filosofi i början av 80-talet och upptäcker att en av hennes lärare, Hans Mathlein, har skrivit en artikel som heter Har du fördomar om djur?.

– Tankarna om djurförtryck var jag bekant med sen innan, men det var just detta att se dem i tryck som var så underbart bekräftande. Kanske fanns det ändå en intellektuell debatt? När jag började leta hittade jag flera betydelsefulla tänkare, författare och filosofer som debatterat frågorna, säger Lisa Gålmark och nämner Brigid Brophy, Ruth Harrison, Rosalind Godlovitch, Alice Walker och Aviva Cantor.

Lisa Gålmark läste flera böcker om djurrätt och började tidigt engagera sig som skribent. Fotot är från 1984. Foto: Privat

Djurens rätt

I slutet av 80-talet blir hon kultur- och debattredaktör för Djurens rätts medlemstidning. Organisationen heter då fortfarande Nordiska samfundet mot plågsamma djurförsök och Lisa Gålmark blir en av de första i Sverige med att lansera begreppet djurrätt. Decenniet som följer blir en intensiv tid då hon både skriver många artiklar och medverkar som debattör i radio och tv.

– Det var lite speciellt att vara en offentlig person som diskuterade en så kontroversiell fråga som djuretik. När en sakfråga gör en inbrytning i politiken i syfte att göra den mer demokratisk i omfång och djup, då innebär det automatiskt en utmaning av rådande maktförhållanden. Vilket kan upplevas jobbigt för dem som sitter på denna makt – jag förstår dem, säger hon och fortsätter.

– Vi som ville diskutera frågorna på den tiden blev verkligen utsatta på olika sätt, inte endast förlöjligade och förminskade utan också förtalade och till och med fysiskt angripna.

Lisa Gålmark menar att debattklimatet i dag tyvärr fortsätter att vara problematiskt.

– I dag upplever jag att det knappt går att debattera, svaren blir ilskna på ett orimligt sätt och folk kan gå över till att sprida förtal på internet när de förlorat debatten. Men någonstans tror jag ändå att de flesta människor uppskattar schyst diskussion, att ha högt i tak utifrån vettiga grundvärderingar, att hysa olika åsikter och mötas i diskussion, det som utgör demokratins livsluft.

Lisa Gålmark menar också att media har ett stort ansvar när det gäller att lyfta fram olika perspektiv och låta olika åsikter höras. Tyvärr finns det ofta en hierarki som avgör vilka som får komma till tals i en fråga, menar hon.

– Jag tycker att man ska se till sakfrågan och inte till vilken ställning en person har. Människor i olika sorters utanförskap som har viktiga saker att säga har rätt att få komma till tals och bör kunna få debattera med någon som sitter på en etablerad maktposition. Det är en viktig demokratisk fråga.

Startade Stockholms fria tidning

Det var bland annat i protest mot debatthierarkierna, och för att hon tyckte att det saknades en seriös medietäckning av de sociala rörelsernas arbete, som hon var med och drog igång Stockholms fria tidning kring millennieskiftet.

– Jag hade varit aktiv i olika sociala rörelser och föreningar, som Amnesty, Folkkampanjen mot atomkraft, solidaritets- och miljörörelsen, och jag hade mångårig professionell erfarenhet av att arbeta med en uppskattad rörelsetidning som Djurens rätt och tänkte att jag ville dela med mig av mina kunskaper. Särskilt viktigt var att se till att tidningen hade en språkgranskare och korrläsare så att många kunde bidra med texter även om de inte var journalister och skribenter.

Även om djurrättsrörelsen ofta kände sig motarbetad av medierna fick de ibland också medierna på sin sida. Lisa Gålmark minns ett sorgetåg arrangerat av den fria kulturgruppen Love, som genomfördes i Slakthusområdet i Johanneshov i Stockholm där Scan hade sitt huvudkontor.

– Jag bidrog med lite fantasifullt formulerade pressmeddelanden där Scan fick uttala sig med formuleringar som ”Scan blir vegan”, ”Scan ställer om för 2000-talet” och ”Scan har nu insett det absurda och vettlösa i att slakta helt i onödan”. Så tågade vi genom området till deras entrédörr där vi lade ner begravningsblomster. Det var kreativt, fräckt, pedagogiskt – och det var lyckat, medierna nappade direkt. I dag – på 2000-talet – är det kul att se att Scan saluför vegansk middagskorv!

Bland Lisa Gålmarks böcker finns en handbok om veganism och en om feminism. Hennes senaste är en historisk studie om den franska aktivisten och författaren Olympe de Gouges.

Imponerade på Astrid Lindgren

Lisa Gålmark skriver vid den här tiden också många egna artiklar, främst essäer, recensioner och krönikor. En person som tilltalas av Lisa Gålmarks stilistik är Astrid Lindgren. Astrid Lindgren har varit med och drivit på för en ny djurskyddslag och därigenom också kommit i kontakt med Djurens rätt. Sporrad av detta frågar Lisa Gålmark Astrid om hon inte vill komma och besöka Djurens rätts monter på Bokmässan.

– Jag tänkte att det får jag ju inte något svar på. Men jo då, hon svarade att det kunde hon absolut tänka sig. Och det var ju en stor fjäder i hatten för oss, för då hade inte hon varit på bokmässan tidigare.

Astrid Lindgren uppmuntrar också Lisa Gålmark att skriva boken Vadå vegan: Handbok för veganer, vegetarianer och andra nyfikna som kommer ut år 2000. I boken tar Lisa Gålmark upp en mängd olika argument för en vegansk kost, men den innehåller också många tips och recept. Några år senare kommer en liknande bok, men om ett annat ämne, Vadå feminist.

Vadå vegan och Vadå feminist var en ny sorts böcker som använde du-tilltal och som vände sig till en yngre människa, men som också var ett slags allåldersböcker. Du-tilltalet var viktigt för mig, jag tror starkt på människors förmåga att resonera och känna, att förändras i dialog med andra.

Under åren har Lisa Gålmark även skrivit om många andra orättvisor och inte sällan analyserat hur olika förtryckande maktrelationer relaterar till, och liknar, varandra. Så är till exempel fallet i boken Skönheter och odjur: En feministisk kritik av djur – människa-relationen som är en kulturstudie där hon menar att man inte ska jämföra olika sorters förtryck utan istället granska hur de används och hör samman i historien och i nutiden. I boken analyserar hon relationen till djur i dag som en omedveten ideologi (köttism) som omsätts i handlingar, relationer, lagar och myndighetsutövning (köttnormativitet) och hon ställer sig frågan: Hur kan våldet mot djurvärlden vara tillåtet när vi ser vilka förfärliga konsekvenser det haft – och fortsätter att ha?

– När jag skrev Skönheter och odjur, som är en ganska krävande bok, och sen föreläste utifrån mina böcker fanns det de som ansåg att djurfrågan kunde och borde ses isolerad från övriga samhällsfrågor. Jag menade tvärtom att det var viktigt att poängtera att frågan var en del av en samhällsförändring som handlar om hur en demokrati utvidgas till att omfatta alla berörda genom att bli socialt och ekonomiskt och miljömässigt hållbar.

– Mina egna erfarenheter av utsatthet tror jag har gett mig en fallenhet för att göra synteser och att se det lilla i det stora och vice versa. Att iscensätta uppror genom att ta med de utstötta och underordnade i tolkningen av berättelsen. Är de med? Var någonstans i berättelsen är de? Vad händer med dem? Hur gör de motstånd mot villkoren de lever under? 

Fransk 1700-talsfeminist

Lisa Gålmarks senaste bok Revolutionens rosenvatten: Olympe de Gouges feministiska humanism är även den en form av historisk studie, men samtidigt är den också ett stycke dramatik. Boken handlar om aktivisten och författaren Olympe de Gouges som levde i Frankrike på 1700-talet och som bland annat förespråkade slaveriets avskaffande och skrev en skrift med titeln Deklarationen om kvinnans rättigheter. Lisa Gålmark upptäckte henne redan 2005 under arbetet med Vadå feminist och 2013 skrev hon en vetenskaplig artikel om de Gouges som sedan har legat till underlag för boken.

– Genom åren har jag skrivit och lyft fram främst olika historiska djurförsvarsdamer – exempelvis Lizzy Lind af Hageby, Anna Ekberg och Ellen Börtz – men denna dramatiker och aktivist är något extra. Trots att Olympe de Gouges var väldigt i framkant har hon fallit ur, eller snarare puttats ut ur, den större historieberättelsen! Hur gick det till? Och varför fortlevde inte franska revolutionen trots att den införde så många demokratiska reformer? Hade de två frågorna med varandra att göra?

Boken börjar som en vanlig fackbok med en essä men en bit in övergår den i dramatik med (uppdiktade) dialoger mellan de Gouges och andra personer.

Varför valde du det här greppet?

– Jag borde väl säga att det var ett genomtänkt grepp, men sanningen är att dramat snarare valde mig. Jag tror det är Strindberg som bäst beskriver upplevelsen av att plötsligt inte vara ensam när en skriver, hur personerna i berättelsen börjar ta del i skrivprocessen och drar iväg med en, hur ens penna får liv! Att det blev två olika delar säger även något om begränsningen i en essä – kanske kan ett läsdrama förmedla lika mycket kunskap och reflektion som en facktext? Kanske kan de berika varandra? Kanske franska revolutionen – detta politiska och existentiella drama – kan beskrivas bättre eller lika bra i en teaterpjäs?

2005 var Lisa Gålmark medförfattare till en bok om hundrädsla och om relationen mellan hundar och människor. Foto: AJA

Subventioner och lagstiftning

Mycket har hänt på vegan- och djurrättsfronten sedan Lisa Gålmark började engagera sig. I dag är det allt vanligare att företag märker ut att deras produkter är veganska. Samtidigt som trenden att äta vegetariskt eller veganskt har ökat, i synnerhet bland unga, så är ändå den totala köttkonsumtionen högre i dag än den var på 80- och 90-talen. Jag frågar vad hon tänker om den här utvecklingen och vad hon tror om framtiden.

– Jag förstår dem som tycker att ordet vegan betecknar så mycket mer än ett märke, en politisk och etisk hållning som inte begränsas till att köpa en veganvara då och då. Men ska samhället bli djurrättsligt måste alternativen kunna ersätta nuvarande animalieprodukter i princip helt och hållet. För det behövs producenter och investerare och subventioner. Och det behövs ändrade regler och ny lagstiftning och nya poster i kostnadskalkylerna. Redan i dag finns det varor som är otillåtna på marknaden eftersom de befunnits vara skadliga – det borde vara likadant med animaliska varor.

Lisa Gålmark menar att på samma sätt som man i dag håller på att ställa om till fossilfritt skulle politikerna kunna börja tala och verka för animaliefritt och ett nyproduktionsförbud för animalier om cirka tio år.

Det har ju blivit väldigt stora protester när bensinpriset har höjts. Tror du verkligen att det skulle vara politiskt möjligt att lägga fram ett förslag om animaliefritt inom en så kort tid?

– Nej, och det är ju därför det här inte tas upp på förhandlingsbordet. För att det är för svårt i det rådande politiska läget. Men frågan handlar om vilka utmaningar djurrättsrörelsen ska ta sig an, och då menar jag att rörelsen måste börja våga ställa sådana krav. Till exempel visar Danmark att det redan nu är möjligt att sätta fart – där började de för några år sedan investera och planera för ett växtbaserat jordbruk.

– Men – och detta är viktigt – om inte det ekonomiska systemet görs om finns det risk att planetförstörelsen fortsätter om än i en långsammare takt trots att samhället blir fossilfritt och animaliefritt. Hur mänskligheten omformar de samhällsekonomiska mekanismerna så att de verkligen befordrar och inte förstör för människor, djur och natur kommer att bli utslagsgivande. Om det problemkomplexet skulle de olika sociala rörelserna kunna samarbeta.

Inspiration från klimatrörelsen

Lisa Gålmark menar att djurrättsrörelsen kan hämta mycket inspiration från klimat- och miljörörelsen. På samma sätt som ungdomar nu går samman och stämmer stater för att de inte lever upp till sina åtaganden på klimatområdet skulle man också kunna använda juridiska instrument för att försvara djuren. Den storskaliga djuruppfödningen är ju den bevisat största orsaken till nedgången för den biologiska mångfalden, säger hon och pekar på att forskare och studenter i juridik på universitet i USA för närvarande undersöker möjligheten att i domstol ställa animalieindustrin till svars för deras gigantiska bidrag till naturförstöringen och klimatgasutsläppen. På samma sätt som man pratar om ekocid, det vill säga storskalig miljöförstöring, skulle rörelsen kunna lyfta frågan om animalcid – massdödande av djur i slakterier.

Både när det gäller djurrätt och andra frågor som miljö och feminism och rasism menar hon att aktivismen har varit och fortfarande är helt avgörande.

– Jag ser djurförsvarsrörelsen som en del av de sociala rörelsernas arbete för demokratisk utveckling. Vi ska aldrig glömma att mycket som vi tar för givet i samhället i dag framkämpats av sociala rörelser och enskilda. Till exempel är universiteten och högskolorna som vi känner dem i dag när de välkomnar var och en oavsett socialklass, genus, sexualitet, etnicitet och funktionsvariation ett konkret resultat av aktivism. Vid sekelskiftet bestod den svenska parlamentarismen av cirka tio procent av befolkningen. Aktivism är, kort sagt, hur vårt samhälle blev mer demokratiskt.

Fakta: Lisa Gålmark

Bor i: Stockholm

Yrke: Historiker (fil mag historia med genusinriktning), skribent och författare. 
Driver nätmagasinet Arimneste Anima Museum.

Böcker i urval: Djurrätt: en fråga om frihet, jämlikhet, solidaritet (1998), Vadå vegan?: handbok för veganer, vegetarianer och andra nyfikna (2000), Vadå feminist? (2005), Skönheter och odjur: en feministisk kritik av djur-människa-relationen (2005), Revolutionens rosenvatten: Olympe de Gouges feministiska humanism (2016)