Apokalyptisk fars om att fly tanken på klimatet

Ursula och Arne har precis flyttat in i ett hus tillsammans, de borde vara lyckliga men samtidigt drömmer de om någonting mer och större som en resa till Maldiverna eller en swimmingpool. Samtidigt gör sig naturen påmind genom att värmen stiger, örnar attackerar och växtligheten spirar. Den enda som inser vad som är på väg att hända tycks vara en stenåldersmänniska som lurar i kulisserna. 

– Pjäsen baseras på samtal som vi har haft med varandra om människans förhållande till naturen, till klimatet, till moderniteten, till konsumtion och till varandra. Men den bygger också mycket på Stefans musik, säger Helena Röhr via videolänk från Falun där pjäsen hade premiär 1 mars.

Trots att Helena Röhr och Stefan Sundström har känt varandra länge är det första gången de gör något ihop.

– I alla fall professionellt, däremot har vi gjort många oprofessionella saker, säger Stefan Sundström och skrattar.

”Handlar om att vilja bli älskad”

Helena Röhr tänkte först att pjäsen skulle bygga på Stefan Sundströms gamla låtar, men han blev istället inspirerad till att börja skriva nya så nu är det en blandning av både uppfräschade gamla låtar och helt nya. En av de nya låtarna är ”Du gav ett hjärta till en bild” som har fått en musikvideo som också fungerar som en slags trailer för pjäsen.

– Det är Mala, eller Ursula som hon heter i pjäsen, som sjunger den. Titeln kommer från att om jag klickar på ett hjärta på en bild i ett sms så står det ”du gav ett hjärta till en bild”, säger Stefan Sundström samtidigt som han tar upp telefonen och håller den framför datorskärmen för att visa. 

– När jag såg det tyckte jag det var en så jävla bra låttitel. Det handlar om att vilja bli älskad, men vad är det egentligen man älskar? Ibland har jag bara känt ”vad fan ska jag med alla jävla hjärtan till”.

I videon till låten kan man se hur huvudpersonen Ursula sitter i soffan och scrollar bilder på paradisöar i mobilen. I en scen sitter Stefan Sundström bredvid henne i soffan och spelar, men istället för att titta direkt på honom tittar hon på honom i mobilen.

– Det där handlar ju om att man tittar mer på mobilen än på verkligheten. Kolla, nu tar jag en selfie på oss – då blir det här samtalet mer verkligt, säger Helena Röhr och håller upp mobilen för att ta kort.

– Jag kämpar också med det. Man kan inte bara sitta och åka tåg längre utan man måste kolla om man har fått några likes. Jag är jävligt upptagen av det tyvärr, säger Stefan Sundström.

– Ja, mycket av det vi skriver handlar ju om oss själva, instämmer Helena Röhr.

Apokalyptisk fars

Ni kallar det för en apokalyptisk fars – går det att skämta om ett så allvarligt ämne som klimatkrisen?

– Jag tycker ju alltid att det är bra att skratta åt skiten. Inte skratta för att avfärda utan skratta för att se sig själv och tänka att ”Gud, är det sådär jag håller på?”, säger Helena Röhr och fortsätter:

– Sen vill vi också undersöka vad det innebär att vi lever i en apokalyptisk tid.

– Jag tror att apokalypsen är ett abrupt slut i botten av en swimmingpool. Mannen i pjäsen gräver en grop för att han vill göra en swimmingpool. Men den som gräver en grop åt andra, säger Stefan Sundström.

Ett annat tema i pjäsen är vår avstånd till naturen.

– Det är många människor som säger att de är rädda fört att vara ute i skogen. Folk associerar skogen med skräckfilmer som Blair witch project, säger Stefan Sundström. 

– Jag har sett att det finns Facebook-grupper som ”Sov ute en natt i månaden”, det är som att vi behöver en grupp för att bli påminda om att ”just det, så kan man göra”. Men samtidigt upplever jag också att det finns en frilufts-hype, men då ska man köpa en massa grejer för att palla med naturen, säger Helena Röhr.

Det ni vill säga är att naturen inte är en naturlig del av oss?

– Precis, den är något annat. När Naturskyddsföreningen börjar prata om en utrotningshotad vitryggig hackspett så tycker folk att det är gulligt men det har ju inget med mig att göra. Man betalar 100 kronor för att rädda hackspetten, men man fattar inte att det är den gren vi alla sitter på, att det är det hela det ekologiska systemet vilar på, säger Stefan Sundström.

Innanförskap och utanförskap

– Vi måste lära oss att se utanför vår egen lilla sfär. I pjäsen så är det deras hus som är sfären, ”här inne är allting bra” säger de istället för att se att det är en del av allt de andra, fortsätter Helena Röhr.

– Det där är ju också ett tema – innanförskap och utanförskap. Fredrik Reinfeldt sa ”vi måste rädda folk från utanförskapet”, men vi har vänt på det och säger att vi vill rädda det här paret från innanförskapet. Och det är där stenåldersmänniskan kommer in i bilden, han kommer för att rädda dem, säger Stefan Sundström.

Stefan Sundström har uppträtt som artist och spelat in skivor i över trettio år, men att skriva direkt för en teaterscen är något han inte är så van vid.

– Jag tycker att det har varit lite befriande, att det inte behöver handla om mig. Man blir en slags persona när man hållit på i 20-30 år. Man försöker leva upp till bilden av vad folk tycker är bra, säger Stefan Sundström.

– När du säger det där påminns jag om lyxen av att skriva dramatik. Jag har alltid med spår av mig själv när jag skriver, men det blir inte lika tydligt som för dig, säger Helena Röhr och vänder sig mot Stefan.

– Jag kan gömma mig mer och skriva en pjäs om någon som inte kan koppla ihop med mig, men jag använder mig ändå alltid av mina egna erfarenheter, fortsätter hon.

I ett hus vid tidens slut spelas på olika teatrar i Dalarna fram till slutet av april. Till föreställningarna i Falun, Borlänge och Älvdalen kommer det också att vara studiecirklar kopplade till vilka man kan anmäla sig. Hela spelschemat finns på Dalateaterns hemsida.