Radar

Sanningskommission: ”Staten måste be om ursäkt till tornedalingar”

Staten och Svenska kyrkan bär ett moraliskt ansvar för de övergrepp som skett mot tornedalingar, kväner och lantalaiset – och bör utan dröjsmål be om ursäkt. Det slås fast i sannings- och försoningskommissionens slutrapport som nu lämnats över till kulturministern.

Rasbiologiska undersökningar. Förbud mot att tala det egna språket meänkieli i skolan. Skolinternat där barn tvingades vistas isolerat under långa perioder och utföra hårda arbetsuppgifter. Skambeläggning av minoritetskultur.

Det är några av de övergrepp och den assimileringspoitik som tornedalingar har utsatts för under 1800- och 1900-talen, och som än i dag påverkar minoritetens möjligheter att värna sin identitet, sitt språk och sin kultur.

I över tre år har en sannings- och försoningskommission intervjuat ett stort antal personer, granskat arkivmaterial och tagit fram forsknings­rapporter. Syftet har varit att synliggöra minoritetens historia, kartlägga övergrepp och kränkningar och bidra till upprättelse och försoning. 

Osynliggjorda

Assimileringspolitiken fokuserade på att fostra minoritetens barn till ”riktiga” svenskar. Många av de intervjuade vittnar om osynliggörande, som att ortsnamn på meänkieli tagits bort.

– Det är ju också ett sätt att radera vår historia, säger en av de intervjuade angående att vägskyltar plötsligt bytt språk.

– Det jag tycker man ska lyfta, att staten har ju raderat oss, vi finns inte, fortsätter han.

Det främsta verktyget var utbildningsväsendet. 5 500 elever levde i så kallade arbetsstugor. Det var skolinternat som började som en sorts nödhjälp för fattiga familjer men övergick till en anstalt för nationell fostran, där den egna kulturen skambelades. Barnen fick inte ha sina egna kläder, inte träffa föräldrar annat än på skolloven och de bestraffades om de talade sitt modersmål.

– Jag har inte haft någon barndom, de har stulit den ifrån mig, berättar en av kommissionens intervjuade angående tiden på arbetsstugan.

”Svenska kyrkan har ett ansvar för att ge dessa människor upprättelse och bidra till att minoritetens rättigheter respekteras. Nästa steg är att fortsätta dialogen med minoriteten kring det som framkommit i granskningen”, säger ärkebiskop Martin Modéus.

”Kyrkan har ansvar för att ge upprättelse”

Svenska kyrkan var involverad i såväl driften som tillsynen på arbetsstugorna, och bidrog även till att sprida rasbiologiska föreställningar om minoriteten, samt möjliggjorde rasbiologiska undersökningar, enligt slutrapporten. 

Ärkebiskop Martin Modéus välkomnar kommissionens rapport. 

– Det är smärtsamt att kyrkan varit delaktig i att kränka människovärdet och att den bidragit till att barn känt skam för sin minoritetsidentitet, sitt språk och sin kultur. Många har farit illa och en del har burit på trauman ett helt liv. Även deras barn och barnbarn har påverkats. Svenska kyrkan har ett ansvar för att ge dessa människor upprättelse, säger han i ett uttalande.

Att det krävs upprättelse är en tydlig slutsats i kommissionens slutrapport som nu lämnats till regeringen. Sverige bör omgående starta en process om en offentlig ursäkt, skriver författarna.

– Det är bråttom med en officiell ursäkt medan de som utsatts för kränkningar fortfarande lever, säger Elisabet Fura, ordförande i sannings- och försoningskommissionen till SVT.

En av dem som hoppas på en offentlig ursäkt från staten är längdstjärnan Charlotte Kalla. Hon är en av många tornedalingar som inte pratar föräldrarnas modersmål, och vill se en ursäkt för försvenskningsprocessen.  

– Framförallt för att folk skulle få mer vetskap om vad vi har gjort mot vårt eget folk, säger Charlotte Kalla till SVT.

Längdskidåkaren Charlotte Kalla är en av de tornedalingar som vill se en ursäkt från staten, för att hennes modersmål förbjudits i skolor. ”Det skulle vara en upprättelse“, säger hon till SVT. Foto: Fredrik Sandberg/TT

Språk och näringsrättigheter

Kommissionen uppmanar även att rättigheterna till mark, vatten, jakt och fiske bör ses över, eftersom statens politik orsakat en splittring mellan tornedalingar och samer där tornedalingar bland annat fråntagits rätten att bedriva rennäring. Något en av de intervjuade i slutrapporten kommenterar så här:

– Varför ska staten gå in och säga att, ”du får bedriva renskötsel” och sedan peka på min familj och säga att ”du får inte det, ni får ta era renar som ni har och ge till någon annan.” Vi hade ju också renar.

Regeringen bör också enligt kommmissionen satsa på att stärka minoritetens inflytande, främja meänkieli i skolan och inom public service och ge vuxna möjlighet att återta språket.

Läs kommissionens slutrapport Som om vi aldrig funnits – exkludering och assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset/Aivan ko meitä ei olis ollukhaan – eksklyteerinki ja assimileerinki tornionlaaksolaisista, kväänistä ja lantalaisista här.


Tornedalingar, kväner och lantalaiset

Tornedalingar är en av Sveriges nationella minoriteter. De övriga är samer, sverigefinnar, judar och romer.
Inom minoriteten tornedalingar ingår även kväner och lantalaiset som inte har någon koppling till det geografiska området Tornedalen.
Gemensamt är att de har sina historiska rötter i älvdals­kommunerna Haparanda, Övertorneå och Pajala samt delar av Kiruna, Gällivare och Överkalix kommuner.
Språket meänkieli, tidigare kallat tornedalsfinska, erkändes som officiellt minoritetsspråk i Sverige år 2000.
Förutom meänkieli består det tornedalska kulturarvet bland annat av patafiske, lovikkavanten, den tornedalska älvbåten, näbbskor, knivtillverkning, bastutraditionen, laestadianismen och timmerhus med särskild arkitektur.
Kända tornedalska personer är bland andra författarna Nina Vähää och Mikael Niemi samt längdskidåkaren Charlotte Kalla.
Källor: TT/NE, Svenska tornedalingars riksförbund, metnuoret.se, minoritet.se, och förstudien ”Då var jag som en fånge”.