Lo Ragnar & Nino

Lo Ragnar Lindström och Nino Mick är båda hyllade poeter. Lo Ragnars dikter skildrar den svenska norrländska glesbygden och dikten Min eld vann Aftonbladet kulturs skrivartävling 2022. Nino Mick å sin sida har varit svensk mästare i poetry slam och skrivit flera diktsamlingar. Nu möts de båda poeterna i en föreställning om glesbygd, tro och identitet där nyskrivna dikter blandas med nyskriven musik. Föreställningen turnerar med Riksteatern under hösten och våren, för turnédatum se Riksteaterns hemsida.

I kroppen min (Riksteatern)

2013 dog författaren, journalisten och musikern Kristian Gidlund i cancer, endast 29 år gammal. Fram till sin död skrev han bloggen I kroppen min när han naket och öppet skildrade sin kamp mot cancern. I föreställningen som bygger på texter från bloggen spelar Razmus Nyström en man som utforskar meningen med livet och döden. Kristian Gidlunds barndomsvän Mats Björke står för den specialkomponerade musiken. I kroppen min är på turné under hösten och avslutas med en föreställning i Leksand den 27 november. För övriga speldatum se riksteatern.se

Tv-serier

Historien om Sverige

Med anledning av att det har gått 500 år sedan Gustav Vasa blev kung i Sverige väljer SVT att storsatsa med sin mest påkostade historieserie någonsin. 100 historiker, arkeologer och experter medverkar och påkostade scenerier ska ge kött och blod åt tiden som skildras. Serien kommer att sändas i tio delar med premiär den 5 november. Ciceron är skådespelaren Simon J Berger.

Vi som valde att stanna

Vi som valde att stanna är en ukrainsk dramaserie i sex delar som har samproducerats av SVT. Serien skildrar krigsutbrottet och de människor som har valt att stanna kvar i Kiev. Varje del tar avstamp i verkliga händelser och tanken är att visa vanliga människors liv – bortom krigsrubrikerna.

Filmer

Tillsammans 99

23 år efter att filmen Tillsammans hade premiär återvänder Lukas Moodyson till karaktärerna som vi fick följa i 1970-talskollektivet. Nu har det hunnit bli 1999, kollektivet är sedan länge splittrat kvar finns bara Göran och Klasse. Men så en dag återförenas de för att fira Görans födelsedag. Vad har hänt sedan sist, lever drömmarna från 70-talet fortfarande kvar och äter Göran fortfarande gröt? Frågorna är många.

Vintersaga

Sången Vintersaga av Ted Ström sjöngs in av Monica Törnell på 80-talet och har kommit att bli en svensk klassiker. I filmen med samma namn gör Carl Olsson ett försök att skildra det svenska vemodet. Precis som i låten gör han nedslag på olika platser i ett fruset vintersverige. Här finns kärlek, vänskap, fotboll och drömmar men också alkohol, droger och mörker. Tillsammans formar de 24 ögonblicksbilderna en bild av landet där det blåser en isande, gråkall vind.

This world is not my own

Den här dokumentärfilmen berättar den verkliga historien om Nellie Mae Rowe, en kvinna som föddes i den amerikanska södern år 1900 som dotter till en före detta slav och som senare kom att bli en berömd och internationellt hyllad konstnär. Samtidigt som den skildrar hennes liv fram till hennes död 1982 så speglas också den amerikanska segregationen, rasismen och medborgarrättskampen. Filmen visas på Folkets bio.

Somliga går med trasiga skor

Vad finns det att berätta om Cornelis Vreeswijk som inte redan är sagt? Kanske en hel del ändå. Med hjälp av aldrig tidigare visat arkivmaterial tecknar regissören Magnus Gertten sin bild av den ikoniska trubaduren. En person som trots allt framgångar fortsatte att ge röst åt samhällets utsatta och svaga, kanske för att han såg sig själv som en av dem. Filmen går upp på bio den 17 november.

Labor 

Den här filmen handlar om Hanna som flyttar från Sverige till San Francisco där hon snart kommer i kontakt med queerscenen och börjar försörja sig som sexarbetare. Hanna Pils har regisserat en film som ska utmana vår syn på sex och arbete. Filmen visas på Folkets bio.

På gården Ängbråten i västra Värmland förvandlar Johannes Söderqvist och Maria ”Vildhjärta” Westerberg en barkborreangripen granskog till en plats för biologisk mångfald.
     – Vi ser oss själva som radikala romantiker, säger Maria Westerberg.
 
I varje människa finns en skog. Så står det på ett rostigt sågblad som hänger på dörren in till det gamla härbret. Vi befinner oss på gården Ängbråten mitt i världen mellan Arvika och Sunne. Huset är tomtegrått med vinröda foder och karmar, fyra slitna trappsteg upp till en dubbeldörr med skönt kur­vade kurbitsblomster. I norr syns en blomsteräng som svämmar över av form och färg denna soliga junidag, en stor köksträdgård med valvbågar, stöttor och avgränsningar i grånat virke, mot öster finns kryddväxter och snittblommor där honungsdoften från ett bestånd trädgårds­gullpudra denna dag är dominerande. I väster och söder står skogen och väntar på framtiden.

Här lever och verkar Johannes Söder­qvist och Maria Westerberg. Han är sångare, skådespelare, skribent och har eget företag inom skoglig rådgivning. Hon är känd under sitt artistnamn Vildhjärta, arbetar som författare, föredragshållare, inspiratör och världsberömd i Värmland för sin pinnkonst. De bjuder på elvakaffe under gårds­planens stora lind, till det serveras rund­stycken med smör och ost, bakade med inslag av kardemumma och kärlek. En padda kommer sakta och värdigt klivan­de på stigen upp mot huset, svarthättan häller sina tonstrilar ur en sälgridå och tätt över stugtunets södersida är det tung trafik av de lustiga långhornsbina Eucera longicornis.

Mer förvildad skog

Sommaren 2018 var extremt varm och regnfattig; på många håll ledde torkan till angrepp av granbarkborre Ips typographus året därpå, så även i de 40 hektar värmlandsskog som Johannes och Maria arrenderar av Marias mamma.

– Vi visste inte vad vi skulle ta oss till, säger Maria. Det var ju i den där gransko­gen jag hade min ateljé, där jag strövade omkring och fann material för mina händer och inspiration till mitt sinne. Plötsligt var hela den rofyllda och högstammiga John Bauerskogen hotad av en fem millimeter liten insekt. Jag kände att jag blev djupt deprimerad. På riktigt!

– Vi tog kontakt med några rådgivare, en del sa si, en del pratade så, vi tog ett beslut att ta ner angripet virke och forsla bort det, vilket ledde till att det året efter blev sju resor värre. Vi blev både ledsna och desperata när vi såg hur illa det gått och bestämde oss för att göra på vårt sätt istället. Vi gjorde det med skötselinslag av den rewildingrörelse som startades 2011 i Holland och som sedan spridit sig över kontinenten, säger Maria.

– En av grundarna var för övrigt svensken Staffan Widstrand, fyller Johannes i och fortsätter:

– Vi lämnade vissa granar orörda, lät kapade stockar och toppar ligga kvar, gjorde högstubbar av vissa träd, öppnade upp rikligt med gläntor, körde in död moss­bevuxen ved av olika trädslag i området. Vi grävde med handkraft en damm där det nu vandrat in paddor, grodor och sala­mandrar. Vi har planterat 2282 lövträd av 15 olika arter inne i det angripna området samt spridit ut mängder av blommor via fröer och ogräsrens från vår trädgård.

– Rewilding bygger på att låta naturens egna processer utveckla landskapet. Detta leder till bibehållen eller ökad mångfald, vilket i förlängningen är en förutsättning för att människan ska kunna bo kvar på planeten. Sen har jag en rent personlig egoism som spelar in, förklarar Maria. Jag vill skapa mitt eget paradis här medan jag lever, se hur växter och djur mår bra i en mångfaldsskog istället för att sitta i min ateljé och titta på en stendöd granplan­tering. I japansk tradition är det vanligt att man lagar sin favorittekopp om den går sönder, det går inte att kasta den, den ligger för nära hjärtat. Så vill jag se på vår skog, trots att den kan vara skamfilad och lagad så är den det bästa vi har. Vi ser oss själva som radikala romantiker, som jordförbättrare i det lilla.

Konst och lövträd

Vi reser oss från kaffebordet och styr stegen mot Marias och Johannes skogs­projekt söder om huset. Det är som att stiga in i ett annat land, en annan tid, man blir förflyttad till de gamla luckskogar­nas varierade biotoper.

Till synes döda 20 meter höga granar, högstubbar från två till tio meters höjd, virkeshögar, bränd ved, en bäck, blombestånd, prunkande ormbunkar och en damm med välvd bro i trä. Och så löv, överallt i den utglesade skogen står olika sorters lövträd planterade. Stoltheten är en sex meter hög lönn som det tog sex timmar att få på plats. Och mitt i allt detta finns Marias träskapelser, fantasi­eggande, vackra, ibland med en klurig text som roar eller oroar. Man upptäcker något nytt var och varannan meter, man blir tio år gammal på nytt!

Mitt i skogen står Marias ateljé byggd i grånat stockvirke, stort panoramafönster mot söder. Det måste vara som att sitta utomhus och jobba, tänker jag. Längs ytterväggarna ligger ämnen för framtida skulpturer, inomhus ett myller av arbets­ redskap, påbörjade alster och en frisk doft av trä. På dörrens insida har Johannes och Maria antecknat hur många träd de planterat. Maria tar fram en penna och gör ytterligare två streck:

– Sådär, jag planterade två björkar i morse, de blir nummer 2283 och 2284. 
Vi fortsätter vår vandring, på en stubbe ligger en vackert snidad knipa i trä och ruvar på en massa småmynt, under står texten: ”ekonomisk knipa”.

Mellan två granar hänger en brunbetsad byrå på fyra meters höjd, Maria kallar installationen ”En skänk från ovan”. Flera hackspet­tar söker föda bland torrgranarna, några flugsnapparpar har fullt upp i de uppsatta holkarna, en kvickgräsfjäril Pararge aegeria solbadar på stigen och medan vi pratar virvlar en svartfläckig glanssmygare Carterocephalus silvicola förbi – alltsamman indikatorer på ett rikligt insektsliv.

– Jag är så trött på skogsbolagen, de är mästare i att producera påkostade bro­schyrer om hur mycket naturhänsyn de tar, men när det kommer till kritan så är det samma gamla visa, penningen går före mångfalden! Och det är inte mycket bättre ställt hos våra kommuner, och efter den nya regeringens tillträde har pengarna till våra skogsstyrelser dragits ner drastiskt, säger Maria där vi står och pratar.

– Sveriges landyta täcks i dag till cirka 70 procent av skog, och av dessa skogar har mellan 4 och 6 procent något slags natur­skydd. EU har nyligen satt upp ett mål att medlemsländerna ska komma upp i 30 procent skyddad natur inom en snar framtid. Det vore väl ett utmärkt tillfälle för Sve­rige att föregå med gott exempel i detta arbete! Varför inte starta diverse skogsjobb för alla de ungdomar i vårt land som i dag lider av klimatångest? Då kunde vi skapa arbeten för en hållbar framtid och samtidigt gå från ord till handling, säger Johannes.

Insekterna trivs

Någon grundlig inventering av insektsar­ter finns inte gjord på fastigheten. Men paret har fått hjälp av duktiga bekanta att artbestämma och några trevliga fynd är mindre bastardsvärmare Zygaena viciae, violettkantad guldvinge Lycaena hippothoe, backhumla Bombus humilis, bokspinnare Calliteara pudibunda, stor hornstekel Uroce- rus gigas, lindsvärmare Mimas tiliae, lång­ hornsbi och större poppelglasvinge Sesia apiformis. Under en snabbinventering runt huset kunde jag räkna in 12 dagflygande storfjärilar varav midsommarblåvinge Aricia artaxerxes samt hane och hona av svartfläckigglanssmygare värmde extra.

Det är ett imponerande arbete som Johannes och Maria utför i sin granbark­borreangripna skog, de är två människor som på egen mark vill visa på det goda exemplet. Lämna över sina ägor så rika och livfyllda som möjligt till kommande generationer. Och de gör det utan tanke på annan vinning än den att få möta markernas myller.

– Vi ser att våra åtgärder ökat mängden arter här på Ängbråten, det glädjer oss. Men vi vill lära oss mer om de växter och djur som finns i vår skog, kunna bjuda hit myndigheter, organisationer och företag för ett idéutbyte. Inte minst gäller detta människor med intresse för insekter, det finns ju så duktiga specialister i landet på arter med sex ben. Kom hit och delge oss dina kunskaper, ge oss råd och tips hur vi kan öka insektsmångfalden ytterligare, det skulle vara betydelsefullt för oss. I gengäld berättar vi gärna om vår resa, våra tankar kring en liten bit skog mitt i världen, avslutar Johannes.

Fotnot: Texten är tidigare publicerad i Yrfän nr 3, 2023.

Läs även: Kan återförvildning vara räddningen?

Handen upp, alla som slitit sitt hår i processen pussla ihop långa tågsträckor till kontinenten. En kurs på Röda korsets folkhögskola i Skärholmen i södra Stockholm kan minska våndorna inför nästa semesterplanering.

Kursen ges på kvartsfart under våren 2024, och innehåller digitala såväl som fysiska träffar. Den avslutas med en två veckor lång tågresa till den spanska provinsen Katalonien. Resan planeras under kursen, och under resans gång ingår möten med olika aktörer som arbetar med hållbart resande och lokal utveckling.

I teoridelen ingår historiska och kulturella aspekter av resande och turism, liksom ekologisk och social hållbarhet kopplat till resande. ”Vi jobbar också med hur vi kan göra vår egen omställning och hur vi kan inspirera andra att förändra sina resmönster”, står att läsa i kursbeskrivingen.