Gröna lösningar som parker, takträdgårdar, stadsodlingar, trädplanteringar och andra naturbaserade lösningar kan göra det möjligt för dussintals europeiska städer att bli klimatneutrala. 

− Naturbaserade lösningar kompenserar inte bara en del av stadens utsläpp, utan kan också bidra till att minska utsläppen och resursförbrukningen, säger Zahra Kalantari, forskare på avdelningen för vatten- och miljöteknik vid Kungliga tekniska högskolan i ett uttalande.

Bland 54 studerade städer i Europa skulle utsläppen av koldioxid minska med i genomsnitt 17 procent, om de föreslagna lösningarna för naturlig inbindning av kol genomfördes.

Flera tidigare studier har undersökt effekten av enstaka naturbaserade lösningar, medan den aktuella studien slår samman olika lösningar och analyserar den gemensamma effekten.

Dubbel effekt

Några av lösningarna kan ha dubbel effekt: Grönområden och attraktiva stråk för promenader och cykling kan även få människor att köra mindre bil. Grön infrastruktur kan också förbättra städers mikroklimat genom att absorbera värme och kyla, och på så sätt minska energianvändningen i byggnader.

Forskarna ger också vägledning om var olika åtgärder bör användas för bästa effekt. 

− Till exempel i Berlin rekommenderar studien att man prioriterar gröna byggnader och urbana grönområden, vilket kan resultera i en utsläppsminskning på 6 procent för bostäder, 13 procent inom industrin och 14 procent för transporter, säger Zahra Kalantari.

Tre av de studerade städerna skulle kunna nå klimatneutralitet före 2030 om de implementerade de föreslagna åtgärderna, Cyperns huvudstad Nicosia, spanska Zaragoza och bulgariska Plovdiv. Även städer som Stockholm, Köpenhamn, Helsingfors och Amsterdam närmar sig nettonoll, de beräknas kunna komma under 0,5 ton koldioxidutsläpp per capita och år till 2030. 

Studien är ett samarbete mellan forskare från KTH, Stockholms universitet, Högskolan i Gävle, Linköpings universitet, Kungliga Vetenskapsakademien, MIT och Shanghai Jiao Tong University, och går att läsa här: Contribution of prioritized urban nature-based solutions allocation to carbon neutrality, publicerad i Nature Climate Change.

DEBATT. ”Jordens folkmängd är inte det största problemet” slår Valdemar Möller fast i en ledartext (3/10) och går vidare till att oja sig över de elaka ”ekofascisterna” som skyller miljökriserna på ”folk i fattiga länder som föder för många barn”. Möller säger sig ha sett hur ”allt fler personer som ser sig som omställare och miljövänner dras in i den konspiratoriska och ekofascistiska miljön”. Till skillnad från Möller har jag under mina 45 år som miljöaktivist och 25 år som miljöforskare aldrig kommit i kontakt med en enda ”ekofascist” så jag ska här i stället främst fokusera på själva sakfrågan.

I klimatsammanhang brukar man tala om den så kallade Kaya-identiteten, som slår fast det matematiska förhållandet att ett samhälles koldioxidutsläpp är produkten av fyra faktorer multiplicerade med varandra: Antalet människor, BNP per capita, energiförbrukningen per BNP-enhet, samt koldioxidutsläppen per enhet energiförbrukning. (Kaya-identiteten är i princip giltig också för andra miljöproblem än just koldioxidutsläppen.) Att tjafsa om huruvida någon av dessa faktorer är viktigare än någon annan är ungefär lika intelligent som att diskutera huruvida en lådas volym bestäms i första hand av dess längd, bredd eller höjd – naturligtvis är de alla lika viktiga!

Möller nämner att om alla i världen skulle konsumera så som man gör i Sverige skulle vi behöva 4,2 jordklot. Därav drar han den helt korrekta (om man litar på beräkningen) slutsatsen att konsumtionsnivån i Sverige är alltför hög och måste minska. Vad han glömmer att nämna är att detta också betyder att om befolkningen skulle vara 4,2 gånger mindre än vad den är idag – alltså 1,9 miljarder i stället för 8,1 – skulle Jordens resurser räcka till även om alla i världen hade en levnadsstandard som i Sverige! 1,9 miljarder motsvarar ungefär befolkningen för hundra år sedan. Skulle dåtidens makthavare ha agerat kraftfullt för att stabilisera världsbefolkningen skulle vi alltså idag inte behövt ha särskilt mycket miljökris. Det är nu hög tid att agera, även om det är hundra år försenat är det bättre att agera nu än att vänta ytterligare hundra år till!

Trots att Möller inleder sin text med att ifrågasätta i vilken mån överbefolkning alls är ett problem nämner han längre fram att viktiga åtgärder för att minska barnafödandet är att ”öka jämställdheten, tillgången till preventivmedel, möjligheten till utbildning och levnadsstandarden i fattiga länder”, vilket är helt korrekt. Därtill bör man avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn. Apropå ”ekofascism” är det värt att notera är att det nuförtiden är just högerextrema/auktoritära/fascistiska regimer som de i Ungern, Ryssland, Iran, med flera som aktivt försöker öka barnafödandet bland annat genom att begränsa tillgången till preventivmedel och abort.

Utöver att vända befolkningsökningen till en minskning måste vi naturligtvis också ta tag i de tre övriga faktorerna i Kaya-identiteten. BNP per capita måste minskas och eftersom de fattiga i världen inte kan minska sin konsumtion särskilt mycket utan att riskera sin egen överlevnad är det framför allt de rikas konsumtion som måste minska – en radikal utjämning av ekonomiska klyftor är av nöden tvungen. Energiförbrukningen per BNP-enhet jobbas det redan med och framför allt jobbas det med tekniska lösningar för att minska utsläppen per energienhet – också sådant måste fortsätta.

Viktigt att nämna i sammanhanget är att snabb befolkningsökning inte bara leder till miljöproblem utan till många andra problem också. När vi nås av nyheter om svält, krig eller extremt hög utvandring från länder och territorier som Niger, Somalia, Afghanistan, Gaza eller Guatemala, har man ofta glömt att en sak alla dessa har gemensamt är en extremt snabb befolkningsökning, vilket är en viktig underliggande orsak till deras problem. Solidariteten med de människor som drabbas i dessa delar av världen är ännu en orsak till att ta befolkningsproblematiken på allvar.

Elektrifieringen kräver snabbt ökande utvinning av ämnen som är eller riskerar att bli bristämnen, däribland litium och nickel, samt så kallade konfliktmetaller som kobolt. Kobolt kallas ibland ”blodsmineral”, eftersom brytningen är förenad med livsfarliga arbetsförhållanden. 

Det finns med andra ord flera skäl att söka andra ämnen för världens batteribehov. En svårighet är att lagra tillräckligt mycket energi i batteriet. 

Nu har svenska Northvolt skapat battericeller utan konfliktmineral med ett energiinnehåll på 160 wattimmar per kilo, vilket är en bit i från dagens litiumjonbatterier som ligger på över 200 wattimmar per kilo – men samtidigt nästan dubbelt så högt som tidigare lösningar, uppger Northvolt i Dagens nyheter. 

– De här batterierna är tänkta för energilagring, som till exempel är ett sätt att göra vindkraftverk och solceller till ännu mer attraktiva energikällor. Våra celler blir billigare och klarar mer hetta – det är bra för marknader som Indien, Mellanöstern och Afrika, säger Anders Thor, global kommunikationschef på Northvolt till tidningen.

I de nya batterierna har litium, nickel, mangan och kobolt ersatts med ett salt som kallas preussiskt vitt och består av järn, kväve, natrium och kol – vanliga grundämnen vars brytning inte är begränsade till ett fåtal platser på jorden, som är fallet med litium.

De första natriumjonbatterierna kommer att nå kunder under nästa år.

Någon lösning för bilbatterier har Northvolt dock inte i dag.

– Vi kommer att fortsätta forska kring ett natriumbatteri även för fordon, men det ligger ett antal år framåt, säger Anders Thor till DN.