Geir Pollestad, Norges lantbruks- och matminister, vill utrota vildsvinen i landet. Beslutet är en direkt reaktion på det svenska utbrottet av afrikansk svinpest utanför Fagersta, som upptäcktes i september.

Samtidigt anser han att den långa landsgränsen mellan Sverige och Norge är ett dilemma eftersom vildsvinen vandrar fritt över den.

– Vår uppgift blir väldigt svår när djurantalet är så högt i Sverige. Men vi hoppas att utbrottet av afrikansk svinpest ska få Sverige att omvärdera sin vildsvinspolitik, säger Pollestad, till Sveriges Radio Ekot.

Sverige sticker ut

I november ska han träffa sin svenske kollega, landsbygdsminister Peter Kullgren, med en uppmaning att vildsvinen i Sverige måste bli färre.

– Den svenska regeringens position är tydlig: vi behöver minska vår vildsvinsstam. Den har redan minskat, men den behöver minska mer, säger han.

Regeringen vill motivera jägare och markägare att öka avskjutningen av vildsvin. Kullgren uppger även att regeringen arbetar med att ta fram ytterligare åtgärder, utan att konkretisera, men han nämner exempelvis tekniska hjälpmedel.

– Vi har ett riksdagsbeslut att förhålla oss till att vi ska ha vildsvin i Sverige, men vi är överens om att vi behöver en betydligt lägre stam.

Sverige sticker med sina 300 000 djur ut bland de nordiska länderna. Danmark har utrotat sina, medan Finland har ett par tusen och Norge något färre.

Lantbrukarnas riksförbund (LRF) anser att stammen bör minska radikalt med uppemot 90 procent.

De senaste åren tycks kriserna ha avlöst varandra: Det har varit pandemi, energikris, ekonomisk kris, säkerhetskris (och krig), för att inte tala om den den ständigt överhängande klimatkrisen.

Krisbegreppet är det som fått inleda 2020-talet. Det belyser att vi som lever här och nu, precis som den senaste IPCC-rapporten konstaterade, står inför ett val. Vad vi väljer att göra här och nu kommer vara avgörande för framtida generationer på ett akut sätt. Men när det talas om framtida generationer glöms ofta majoriteten bort. Människan är verkligen inte den enda arten på planeten. Den kris som kanske flest levande varelser påverkas av, men som vi människor ofta tycks glömma, är den allt allvarligare artkrisen.

Enligt World Economic forums Global risks report 2023 är förlust av biologisk mångfald och ekosystemkollaps nummer fyra på listan över de största globala riskerna de kommande tio åren. Cirka 25 procent av de växter och djur som finns på Jorden är hotade, enligt den internationella organisationen IPBES senaste rapport om biologisk mångfald och ekosystemtjänster.

I Sverige klassas 4 746 arter som rödlistade av de 21 700 som bedömts i Artdatabankens rödlista från 2020, en ökning från 2015 då siffran var 4 273. Där återfinns bland annat lo, brunbjörn och fjällräv, som varit rödlistade sedan tidigare. Nytillkomna arter är bland annat igelkott och skogshare. IPBES skriver att om vi inte agerar för att förhindra detta nu kommer den takt arter dör ut i att accelerera – och det sker redan i en takt som är tio- till hundratals gånger högre än vad den varit de senaste 10 miljoner åren.

När man pratar om olika kriser är det lätt att tänka att olika system är separerade från varandra. Ekonomikrisen är en grej, klimatkrisen en annan. Men med det tankesättet kommer vi aldrig åt roten till att vi lever i en tid där kriserna avlöser varandra.

Artkrisen belyser detta med smärtsam tydlighet. Liv existerar alltid som en del av en helhet. Vårt ekonomiska system drivs av konsumtion. Konsumtionen innebär att resurser måste förbrukas, och hur vi brukar dem spelar roll för världens alla kriser – och alla världens invånare. När vi utarmar de resurser vi har med monokulturer i såväl skogsbruk som jordbruk påverkar det andra arters möjlighet att överleva. Och när dessa arter dör får vi ännu skörare ekosystem, som är känsliga för förändring, sjukdomar och andra typer av angrepp. Detta leder till förändrad tillgång till olika produkter, till exempel mat och trä, och det påverkar i sin tur ekonomin. Allt hänger ihop.

Enligt såväl WWF som IPBES är de främsta drivkrafterna bakom artkrisen jordbruk och skogsbruk, jakt och fiske, föroreningar och utsläpp, gruvdrift och resursutvinning, invasiva arter och klimatförändringar. Dessa drivkrafter sammanfattar i princip hela det system som vi byggt vårt samhälle på, och som går ut på en ohämmad konsumtion av ett fåtal, grundat i ett ideal av evig tillväxt på bekostnad av planetens resurser och invånare.

Artkrisen är det faktum som understryker alla övriga kriser. Vi har ihjäl såväl oss själva som alla andra på den här planeten och det måste få ett slut. Vi behöver nationella och internationella handlingsplaner för att bevara den biologiska mångfalden och stoppa det massiva utdöende vi själva är orsak till. Kunming-Montreal-avtalet var en början. När Naturvårdsverket ska presentera sin handlingsplan för den biologiska mångfalden den 3 november får vi hoppas att de tagit artkrisens massiva framfart på allvar. Det är hög tid att agera på det vi lovat såväl våra barn som alla andra framtida generationer på den här planeten.

Uttern har sedan 2006 ingått i ett åtgärdsprogram för hotade arter. I Sverige finns 130 åtgärdsprogram för hotade arter och naturtyper, och nu kan arbetet med uttern avslutas. Arten är inte längre hotad och kan komma att tas bort från den svenska rödlistan. 

– Glädjande nog har uttern ökat över hela landet. Vår bedömning är att arten är livskraftig, och den kan falla ur rödlistan vid nästa rödlistningstillfälle, säger Henrik Thurfjell, organismgruppsansvarig vid SLU Artdatabanken i ett pressmeddelande. 

– I dag uppskattas 4 000 uttrar kunna reproducera sig, men vi jobbar med att förbättra inventeringsmetodiken för att kunna göra exaktare beräkningar av populationens storlek. Uttern har också spritt sig till nya områden i Göta- och Svealand, fortsätter han.

Förbud av PCB avgörande

Förbudet mot miljögiftet PCB är den åtgärd som har haft störst inverkan på artens återhämtning. Vägpassager för medelstora däggdjur, som Trafikverket har infört, har också lett till minskad dödlighet för arten:

– Tack vare länsstyrelsernas arbete med åtgärdsprogrammen för hotade arter och övervakning har förutsättningarna för uttrarna förbättrats, säger Weronika Axelsson Linkowski, handläggare på Naturvårdsverkets artenhet.

Andra åtgärder som har syftat till att förbättra utterns livsmiljöer kring vattendrag och våtmarker har också haft en positiv inverkan. Tidigare fanns också jakt på uttern som hotade arten, men sedan 1969 är uttern fredad från jakt. 

– Uttrarna återhämtar sig som de flesta arter, långsamt till en början när de är få och sedan snabbare när de är fler och finns på fler platser, fortsätter Weronika Axelsson Linkowski.