I dalgången mellan Stockholmsförorten Rågsveds höghus och ett lugnt villaområde i Huddinge kommun putsar gräsänder fjäderdräkten på strandbrinken intill en damm med stilla, brunfärgat vatten. Intill breder en lummig trädgård av frukt- och nötträd, bärbuskar och ätbara örter ut sig. På en liten anslagstavla av trä sitter ett solblekt budskap: ”Alla får skörda, såklart! Men försiktigt, och utan att bryta av några grenar.”

– Tänk att få komma in i en skog där allt är ätbart! Du kan provsmaka saker som du aldrig ätit förut. Jag tycker det är lite speciellt, kanske få förunnat att få uppleva. Det tycker jag är häftigt med platsen, säger Margaretha Stuguland.

Hon är nyutexaminerad miljövetare, trädgårdsdesigner och en av odlarna som startade Rågdalens skogsträdgård.

Fram till 2009 var området övervuxet med midjehögt gräs och brännässlor. Ingen hade tagit sig an eller använde platsen, men många passerade på sin väg till tunnelbanan eller på sin hundrastpromenad.

I dag delas skogsträdgården på mitten av en asfalterad gångväg. På västra sidan står nötträd, vinrankor och havtorn utspridda, och björkar och slån bildar lundar med kojlika sittplatser uppbyggda inuti. På östsidan är vegetationen tätare, mer skoglik. Mitt på en av de vindlande stigarna mellan fruktträden inspekterar Margaretha Stuguland ett halvmeterdjupt slukhål med ett nät av blottade rötter.

– Det är ett grävlingbo som rasat ihop… Det får vi göra något åt, konstaterar hon.

Mellan stigen och dammen ligger en presenning för att kväva den giftiga, invasiva jättebjörnlokan.

– Vi tar bort giftiga växter. Allt, eller åtminstone 90 procent som växer här ska vara ätligt, säger hon.

Några steg därifrån växer lätt övermogna plommon, syrliga havtorn och mörka, kärva aroniabär.

– Man ska äta dem efter första frosten egentligen. Det är ett superbär, säger Margaretha Stuguland.

Fick gratis träd

Rågsved är, vilket namnet gör gällande, en plats med odlingshistoria, och på senare tid en anarkistisk tradition. Punkbandet Ebba Grön kommer härifrån, och på senare år har ett kulturhus byggts utan bygglov, liksom en graffitipark. Så kanske är det inte oväntat att busodling uppstår här.

– Vi prövade i ett par parker inne i stan också, men där fick vi ta bort det mesta, säger Margaretha Stuguland.

Visionen var en skogsträdgård med gratis, ekologisk mat för alla, berättar hon.

– Det var ingen politisk agenda bakom, utan vi ville rädda världen…

Margaretha Stuguland och några vänner läste en kurs i permakultur, ett designverktyg som vilar på omsorg om jorden, människorna och om att resurser fördelas rättvist. En annan princip skulle kunna översättas ”gräv där du står”, alltså förlägg odlingen i din absoluta närhet. Hon och flera av personerna bakom odlingen bor i ett kollektiv ett par minuter från platsen.

De första växterna, ett tjugotal träd och ett tiotal buskar, fick de gratis från Stockholms universitet, efter att ha byggt upp en tillfällig skogsträdgård där, i undervisnings- och konstsyfte, berättar Margaretha Stuguland, som vid tidpunkten undervisade i permakultur på universitetet.

– Vi knackade även på hos olika plantskolor och frågade om de hade några överblivna träd eller någon retur som kanske inte är så fina. Vi hade ju kunskapen att ta hand om dem.

Gerillaodlingsnätverket, som bestod av 6–700 personer, fick även donationer via en hemsida de satt upp.

– Och så fick vi pengar från folk som såg att vi odlade som tyckte det var en bra grej och stack till oss kontanter.

Bjuder in alla att skörda

Ingen har reagerat negativt på odlingen, enligt Margaretha Stuguland.

– Det var en oanvänd allmänning som låg precis på kommungränsen. Stockholm tänkte väl att ’det är på Huddingesidan de gerillaodlar’ och tvärtom, så vi fick ingen reaktion, säger hon.

Till skillnad från vissa andra gerillaodlare har odlarna i Rågdalen varit helt öppna med vad de gör.

– Vi satte upp en lapp om vad vi gjorde och vilka vi var. Vi bjuder in alla att skörda. Första åren när det var okänt var det nästan ingen som skördade. Då blev vi lite desperata för det är så otroligt stora mängder frukt och bär, säger Margaretha Stuguland.

Antalet aktiva personer har varit runt 15 varje gång en plantering skulle ske, men det var olika personer från gång till gång, berättar hon.

Trädgården är i dag 2 000 kvadratmeter stor och har i dag över 150 träd och buskar.

– Vi tog på oss en jättestor yta eftersom vi fick alla de här träden och buskarna från universitetet. Vi skulle ha tagit bara 20 kvadratmeter åt gången. Det är mycket mer jobb än man tror, säger Margaretha Stuguland.

Nu när trädgården väl är etablerad kan det handla om att vattna nytillkomna plantor, och att hålla ogräset borta med hjälp av täckodling.

Yoga och vikingadagar

Odlarna fick formell tillåtelse att nyttja marken 2015, efter ett medborgarförslag till Huddinge kommun, följt av en två år lång process. 2018 gav Stockholms stad klartecken för fortsatt odling, i samband med bildandet av Rågsveds naturreservat.

Platsen används i dag även för utomhusyoga, täljkurser, vikingadagar, qi-gong och öppna rundturer i skogsträdgården. Odlarna får bidrag från Huddinge kommun för att hålla naturskola för barn i samarbete med Naturskyddsföreningen.

Margaretha Stuguland skulle även gärna samarbeta med en närliggande grundskola och förskolor, berättar hon, men menar att det krävs stöd från kommunerna för att det ska ske.

– Som det är nu har vi inte råd att utöka.

Stockholms kommun har uttryckt intresse för en utökad verksamhet. I en kulturlivsanalys från 2021 som syftar till att ”identifiera kulturpotentialen och ta fram nyckelaspekter för utveckling av det lokala kulturlivet” står att läsa: ”Går det att skala upp verksamheten och utveckla Rågdalens skogsträdgård till ett centrum för urban odling?” Andelsjordbruket Under Tallarna i Gnesta lyfts fram som exempel.

Margaretha Stuguland och hennes medodlare vill gärna utveckla skogsträdgården vidare:

– Vi tycker det vore fint om kommunen uppför ett vindskydd och att vi kan ha till exempel en 4H-gård i närheten, eller som de skriver, ett kulturcentrum. Vi har också drömt om detta!

Strax innan tåget rullar in på Melleruds station sänks temperaturen plötsligt någon grad. Det är dimma över landskapet. Tussar av dis bäddar också in området vid Kroppefjälls B&B i Dals Rostock, en ort med 800 invånare, nio kilometer väster om Mellerud. Det är här i Dalsland, cirka tre timmars tågresa från Göteborg, som Omställningsnätverket ska hålla sin tionde konferens. 

Intill en liten tjärn står ett rymligt rödmålat hus med vita knutar där konferensen i huvudsak ska hållas. Årets tema är berättelser från förort, landsort och bruksort och föreläsningar blandas med samtal i mindre grupper, studiebesök och filmvisning – bland annat har filmen Avtryck av Mattias Olsson premiär här, ett Ted Talk av gerillaodlaren Ron Finley visas, liksom en film av Sander Cecilia Neant-Falk som berättar om att avvika på landsbygden.

Två av dem som nyss har anlänt till Kroppefjäll är Tala Harb och Dona Pham som har kommit med tåget från Angered i Göteborg. De berättar dels om hur de jobbar för att ändra bilden av sitt bostadsområde, Lövgärdet, dels om hur de genom organisationen Lugn (Lövgärdets unga guider i närområdet) hjälper sina grannar att upptäcka och ta del av naturen i friluftsområdet Vättlefjäll som ligger intill. De senaste två åren har de bland annat kunnat erbjuda boende att prova på att paddla kajak i Surtesjön. 

– Folk kommer och är pirriga, en del kan inte simma, säger Tala Harb som förklarar att många snabbt får blodad tand och efterfrågar fler aktiviteter. 

– Vi vill få ut barnen, en del är så ovana av att vara ute i skogen. Folk är inte så vana vid att man kan äta saker ute i naturen, säger Tala Harb och berättar om hur de till exempel har plockat bär tillsammans för att därefter baka blåbärspaj.

”Vandringen är att agera”

Tala Harb och Dona Pham vänder sig mot begreppet utsatt område och menar att det ger en ensidig bild av Lövgärdet. Därför har de också skapat en guidning i området som de kallar Lövgärdets sanna färger där utomstående bjuds in till att besöka platsen tillsammans med dem. 

– Sanna färger kommer från att media ger en svartvit bild, om droger och skjutningar, men säger inget om de bra sakerna som kajakpaddling för barn, säger Dona Pham. 

– Vi vill att ni ska komma och se, och vara med på guidningen. Vi har främst vänt oss till politiker och uniformsbärare, men vi har också haft guidningar för journalister och för landshövdingen, fortsätter Dona Pham. 

– Vi tror på folk som bor där, men det krävs att folk som bor utanför också tror på dem, säger Tala Harb som gärna vill att deras arbete förs vidare till andra områden:

– Vi vill inte bara ha vandringar i Lövgärdet. Det är ett koncept som andra kan komma och ta och vidare till andra ställen för att berätta sina historier, samtala och agera. Vandringen är att agera, betonar Tala Harb.

Under temat från förort till bruksort diskuteras likheter och skillnader liksom vad boende i områdena har gjort och kan göra för att vända kris till ett hållbart välmående. Mariam Jallow Tholozan har bildat Grönt initiativ Järva och strävar efter såväl social som biologisk mångfald i förorten. Hon berättar hur hon och andra boende i Järva i västra Stockholm i motvind har kämpat för att få mark av kommunen att odla på. I Järva ingår bland annat stadsdelarna Rinkeby och Tensta som är hem för omkring 70 000 människor, och många har både erfarenhet av att odla från sina hemländer och ett stort intresse av att odla i sitt närområde. I ett medborgarinitiativ försökte man få till stånd småskalig odling.

– Omställning handlar också om att ta hand om alla de som står utan arbete, säger Mariam Jallow Tholozan.

Lång strid för att få odla

Hon och ett par vänner försökte först gerillaodla vid Järvafältet men odlingana förstördes nästan omedelbart. Det blev enklare när de flyttade gerillaodlingen rätt in i bostadsområdet eftersom det väckte intresse och uppmärksamhet bland grannar och förbipasserande. Det gjorde det svårare för Stockholms stad att sätta stopp för odlingarna. Ändå fick de fortsatt nej när de åter ansökte om mark att odla på. Först när de boende började nätverka med politiker och kontaktade journalister – som lyfte frågan i media – föll Stockholms stad till föga. De boende fick sex pallkragar att odla i. 

– Nu har vi 30 pallkragar i Spånga by. Vi odlar i ett socialt utsatt område, säger hon och fortsätter:

– Folk kommer och pratar, och delar recept. Det är ett väldigt kul projekt, säger hon och berättar att måndagen den 18 september är det skördefest, med vegansk mat, gratis second hand och tillverkning av ”fröbomber” det vill säga en boll med jord, lera och fröer.

Deltagarna sitter på rader av stolar uppställda i u-form i en ljus och rymlig sal. Det är varma septemberdagar och de stora fönstren står på vid gavel. Atmosfären på konferensen är vänlig och inbjudande. Initiativ och idéer samlas ihop för att hjälpa varandra att ställa om tillsammans, med fokus på den lokala nivån. Deltagare skriver med spritpenna på stora vita papper vad de kan hjälpa till med, eller vad de skulle vilja ha hjälp med. Någon efterfrågar personer att gå samman med för att hitta odlingsbar mark, en har krav-märkt gödsel att dela med sig, en vill gärna bilda en klimataktivistgrupp.

Parallellt med viljan att hitta lösningar finns också en underliggande sorg. En förtvivlan över det tilltagande katastrofläget och att så många utmaningar förblir olösta. Bedrövelse över att världen verkar långt ifrån att kunna eller vilja lösa dem.

En bred och inkluderande rörelse

Omställningsnätverkets Elinor Askmar, som började jobba med omställninsgfrågan redan 2009 med Omställning Göteborg, fungerar som moderator under helgen. Hon säger att årets tema handlar om nödvändigheten att bygga en bred och inkluderande rörelse – och att den rörelse som Omställningsnätverket är en del av ofta är dominerad av vit medelklass:

– Och mycket är det den vita medelklassnormen som innebär problem för planeten, säger hon och summerar att läget i dag inte är mer hoppfullt än när nätverket bildades för tio år sedan med krig, energikris, pandemi, inflation och ett ohållbart ekonomiskt system:

– Vi vill som rörelse omfamna allt detta. Det är det här vi måste hantera och det är det som ligger bakom temat i år. Vad är det vi kan göra i det här svåra, att göra ett avtryck och bygga något som kan byggas vidare av andra, säger hon.

Stråk av dimma ligger kvar över tjärnen under lördagsmorgonen. Sorl fyller salen. Ett par barn leker med en boll innanför den stora halvcirkeln av stolar. Deltagare talar med varandra om fredagens frågor. Äter ekologiska äpplen. Elinor Askmar tar ordet men samtalen vill inte sluta. Hon räcker upp armen i luften, varpå fler och fler i rummet följer hennes exempel och snart råder tystnad. En kvinna i publiken ber om ordet och förklarar att hon är upprörd över hur politiker och tjänstemän har behandlat de boende som vill odla i Järvaområdet. En man säger att han känner sig varm av att få träffa människor han tidigare bara har sett på skärm.

Östermalmsbors konsumtionsmönster ”ett hot”

Strax fortsätter samtalet. Luften är fortsatt varm. Kvav, hösten till trots. Elinor Askmar vill föra med frågan om hur en allians kan bildas så att landsbygd och förort inte ska ställas emot varandra. Tråden från fredagen spinns vidare av Gurgîn Bakircioglu – journalist, krönikör i Syre och aktuell med dokumentärfilmen Aldrig mer kebab som redogör för hans strävan efter ett hållbart liv. Han är inte på plats i Dals Rostock som tänkt, istället är han med på länk. Han är på väg till Strasbourg för att möta EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen. Han betonar att många invandrare med utomeuropeisk bakgrund, inte minst hans grannar på Östbergahöjden i södra Stockholm, bär på kunskap som är viktig för omställningsrörelsen:

– Många är levande uppslagsverk. Det är något vi måste ta vara på. Men det handlar inte bara om vad omställningsrörelsen ska få ut av dem, utan också om vad rörelsen kan göra för dem, säger han och pekar på att det har blivit norm att sätta prislappar på invandrare i Sverige. Han vill applicera det prislappstänket på Östermalm istället och hänvisar till vad han kallar ”postkodsödet”.
 
Tidigare i år visade Konsumtionskompassen hur kraftigt utsläppsnivåerna skiljer sig åt mellan olika postnummer. En svensk gör i genomsnitt av med 6,2 ton utsläpp per år, men på ett postnummer på Östermalm släpper en genomsnittsperson ut 17,8 ton koldioxid per år. På ett postnummer i Rinkeby är den genomsnittliga siffran är 3,7 ton – inte bara betydligt under Östermalmsgenomsnittet utan lägre än genomsnittssvensken. Samtidigt är målet enligt Parisavtalet att en person högst släpper ut ett ton koldioxid per år.

– Konsumtionsmönstret på Östermalm är ett hot, konstaterar Gurgîn Bakircioglu.

Inre omställning också viktig

I ett efterföljande panelsamtal med den regenerativa jordbrukaren Jörgen Andersson och Mariam Jallow Tholozan pekar Gurgîn Bakircioglu på paralleller mellan förort och landsort som kan bli grund för en allians:

– Vi har mycket gemensamt. Känslan i en ignorerad landsbygd kan identifieras med känslan av en ignorerad förort, säger han innan samtalet övergår i en workshop om hur omställningsrörelsen ska breddas.

Deltagarna uppmanas fundera på frågan ”vad betyder omställning för dig?”, och samtal fortsätter i mindre grupper innan det är dags för lunch som serveras av Jallatrappan, ett socialt företag i Mellerud som drivs av utrikesfödda kvinnor.

Samtalen under fika- och lunchpauser berör såväl praktiska yttre frågor som mer existentiella tankegångar. Många återkommer till vikten av en inre omställning, att förändra sin egen relation naturen men också sina relationer till andra människor. Och sin relation till maten – odling är en röd tråd i mångas omställningsresa. Genom att själv odla förstå vad som krävs för att kunna skörda en tomat, en jordärtskocka eller en rödbeta. Hur odling leder till intresset för bättre jordkvalitet, eller en vilja till att odla tillsammans med andra. En sinnesro här och nu, en beredskap inför svårare tider. Eller både och.

Det regenerativa jordbruket

Samtidigt är odling på makronivå, jordbruket, en av de värsta källorna till utsläpp. Livsmedelssektorn uppskattas stå för mellan 20–30 procent av utsläppen. 

Därför är en annan sorts jordbruk nödvändig för att minska utsläpp och hejda klimatförändringarna, samt för att föda en växande befolkning. Regenerativt jordbruk är ett försök att åstadkomma det. Regenerativt jordbruk är ett paraplybegrepp som till exempel syftar till att minimera påverkan på jorden, öka den biologiska mångfalden, minska mineralutarmningen och förbättra jordhälsan, vilket också innebär att jorden har större förmåga att stå emot översvämningar. 

Jörgen Andersson jobbar med regenerativt jordbruk och beskriver hur han har utvecklats från en bonde ”med licens att döda”, till att förundras över livets kraft. Han efterlyser en allians, mellan såväl innerstadsbor och förortsbor – grupper han själv bara ser som ”stadsbor” – som landsortsbor och jordbrukare. Han efterlyser stadsbor som är villiga att flytta från städerna, ut på landsbygden och bruka jorden. 

– På hundra hektar kan jag hålla tusen personer vid liv, men om jag har hundra bönder till samma hundra hektar kan jag hålla tiotusen personer vid liv, säger han.

En geting äter på ett äppelskrutt i solskenet. Samtalet har flyttat från det rödvita husets undervåning till en uteplats intill tjärnen. Olle Göransson och Marica Möller berättar att även de ser ett behov av fler jordbrukare. De har jobbat på och drivit ekologiska Torfolk gård i Värmland sedan 1970-talets gröna våg. Drivkraften var initialt att odla giftfri och näringsrik mat för egen del:

– Med tiden tyckte vi att det var egoistiskt att bara odla egen mat, så vi började sälja till affärer och butiker, säger Olle Göransson.

– Det var inte bara en liten elit som skulle få bra mat, det skulle vara för alla. Vi drev på att det skulle finnas ekologiska varor i butikerna, fortsätter Marica Möller och förklarar att de var med och startade hållbarhetsmärkningen Krav 1985.

– Men sedan dess har konceptet kidnappats av marknaden och det är lite därför som vi har gått tillbaka till och vill ha direktkontakt med de som äter vår mat, säger hon.

”Behöver tillit till varandra”

Arbetet på gården är intensivt med långa arbetsdagar. Olle Göransson och Marica Möller har passerat pensionsåldern och sedan en tid tillbaka samarbetar de med en man från Syrien. De känner igen sig i hans glädje när han visar dem att särskilt fint vitkålshuvud. Men arbetet handlar inte bara om att odla. 

– Han har tagit över mycket av försäljningsdelen, säger Marica Möller och förklarar att han samarbetar med butiker och har fått kontakt med kockar på olika skolor i området. 

– Det kan vara en nyckelfaktor att hitta sätt att få en bättre matkedja, med en holistisk affärsmodell och gå från transaktioner till relationer, säger Olle Göransson som betonar vikten av tillit:

– Det är ett nyckelbegrepp, vi har alla bristande tillit till både stat och marknad, och då är det varandra vi behöver tillit till, säger han. 

På söndag morgon har dimman över Kroppefjäll skingrats. Konferensen börjar lida mot sitt slut och omkring 120 deltagare ska snart påbörja hemresan. Nästa års konferens ska hållas i Uppsala men redan om några dagar hålls en uppsamlingsträff över Zoom.

Till tonerna av Idas sommarvisa, och med ny text av My Schüldt, brister deltagarna ut i sång för att fira sitt första årtionde. ”I sprickorna i allt det gamla finns plats för det nya att gro, där kan vi krafterna samla och bygga och skapa och gno. Vårt signum det är att vi drar igång, fast vi inte helt kan förstå. Med skapande kraft och med fest och sång. Vi är dem vi väntade på.”