Johannes och Maria valde mångfald framför monokultur

På gården Ängbråten i västra Värmland förvandlar Johannes Söderqvist och Maria ”Vildhjärta” Westerberg en barkborreangripen granskog till en plats för biologisk mångfald.
     – Vi ser oss själva som radikala romantiker, säger Maria Westerberg.
 
I varje människa finns en skog. Så står det på ett rostigt sågblad som hänger på dörren in till det gamla härbret. Vi befinner oss på gården Ängbråten mitt i världen mellan Arvika och Sunne. Huset är tomtegrått med vinröda foder och karmar, fyra slitna trappsteg upp till en dubbeldörr med skönt kur­vade kurbitsblomster. I norr syns en blomsteräng som svämmar över av form och färg denna soliga junidag, en stor köksträdgård med valvbågar, stöttor och avgränsningar i grånat virke, mot öster finns kryddväxter och snittblommor där honungsdoften från ett bestånd trädgårds­gullpudra denna dag är dominerande. I väster och söder står skogen och väntar på framtiden.

Här lever och verkar Johannes Söder­qvist och Maria Westerberg. Han är sångare, skådespelare, skribent och har eget företag inom skoglig rådgivning. Hon är känd under sitt artistnamn Vildhjärta, arbetar som författare, föredragshållare, inspiratör och världsberömd i Värmland för sin pinnkonst. De bjuder på elvakaffe under gårds­planens stora lind, till det serveras rund­stycken med smör och ost, bakade med inslag av kardemumma och kärlek. En padda kommer sakta och värdigt klivan­de på stigen upp mot huset, svarthättan häller sina tonstrilar ur en sälgridå och tätt över stugtunets södersida är det tung trafik av de lustiga långhornsbina Eucera longicornis.

Mer förvildad skog

Sommaren 2018 var extremt varm och regnfattig; på många håll ledde torkan till angrepp av granbarkborre Ips typographus året därpå, så även i de 40 hektar värmlandsskog som Johannes och Maria arrenderar av Marias mamma.

– Vi visste inte vad vi skulle ta oss till, säger Maria. Det var ju i den där gransko­gen jag hade min ateljé, där jag strövade omkring och fann material för mina händer och inspiration till mitt sinne. Plötsligt var hela den rofyllda och högstammiga John Bauerskogen hotad av en fem millimeter liten insekt. Jag kände att jag blev djupt deprimerad. På riktigt!

– Vi tog kontakt med några rådgivare, en del sa si, en del pratade så, vi tog ett beslut att ta ner angripet virke och forsla bort det, vilket ledde till att det året efter blev sju resor värre. Vi blev både ledsna och desperata när vi såg hur illa det gått och bestämde oss för att göra på vårt sätt istället. Vi gjorde det med skötselinslag av den rewildingrörelse som startades 2011 i Holland och som sedan spridit sig över kontinenten, säger Maria.

– En av grundarna var för övrigt svensken Staffan Widstrand, fyller Johannes i och fortsätter:

– Vi lämnade vissa granar orörda, lät kapade stockar och toppar ligga kvar, gjorde högstubbar av vissa träd, öppnade upp rikligt med gläntor, körde in död moss­bevuxen ved av olika trädslag i området. Vi grävde med handkraft en damm där det nu vandrat in paddor, grodor och sala­mandrar. Vi har planterat 2282 lövträd av 15 olika arter inne i det angripna området samt spridit ut mängder av blommor via fröer och ogräsrens från vår trädgård.

– Rewilding bygger på att låta naturens egna processer utveckla landskapet. Detta leder till bibehållen eller ökad mångfald, vilket i förlängningen är en förutsättning för att människan ska kunna bo kvar på planeten. Sen har jag en rent personlig egoism som spelar in, förklarar Maria. Jag vill skapa mitt eget paradis här medan jag lever, se hur växter och djur mår bra i en mångfaldsskog istället för att sitta i min ateljé och titta på en stendöd granplan­tering. I japansk tradition är det vanligt att man lagar sin favorittekopp om den går sönder, det går inte att kasta den, den ligger för nära hjärtat. Så vill jag se på vår skog, trots att den kan vara skamfilad och lagad så är den det bästa vi har. Vi ser oss själva som radikala romantiker, som jordförbättrare i det lilla.

Konst och lövträd

Vi reser oss från kaffebordet och styr stegen mot Marias och Johannes skogs­projekt söder om huset. Det är som att stiga in i ett annat land, en annan tid, man blir förflyttad till de gamla luckskogar­nas varierade biotoper.

Till synes döda 20 meter höga granar, högstubbar från två till tio meters höjd, virkeshögar, bränd ved, en bäck, blombestånd, prunkande ormbunkar och en damm med välvd bro i trä. Och så löv, överallt i den utglesade skogen står olika sorters lövträd planterade. Stoltheten är en sex meter hög lönn som det tog sex timmar att få på plats. Och mitt i allt detta finns Marias träskapelser, fantasi­eggande, vackra, ibland med en klurig text som roar eller oroar. Man upptäcker något nytt var och varannan meter, man blir tio år gammal på nytt!

Mitt i skogen står Marias ateljé byggd i grånat stockvirke, stort panoramafönster mot söder. Det måste vara som att sitta utomhus och jobba, tänker jag. Längs ytterväggarna ligger ämnen för framtida skulpturer, inomhus ett myller av arbets­ redskap, påbörjade alster och en frisk doft av trä. På dörrens insida har Johannes och Maria antecknat hur många träd de planterat. Maria tar fram en penna och gör ytterligare två streck:

– Sådär, jag planterade två björkar i morse, de blir nummer 2283 och 2284. 
Vi fortsätter vår vandring, på en stubbe ligger en vackert snidad knipa i trä och ruvar på en massa småmynt, under står texten: ”ekonomisk knipa”.

Mellan två granar hänger en brunbetsad byrå på fyra meters höjd, Maria kallar installationen ”En skänk från ovan”. Flera hackspet­tar söker föda bland torrgranarna, några flugsnapparpar har fullt upp i de uppsatta holkarna, en kvickgräsfjäril Pararge aegeria solbadar på stigen och medan vi pratar virvlar en svartfläckig glanssmygare Carterocephalus silvicola förbi – alltsamman indikatorer på ett rikligt insektsliv.

– Jag är så trött på skogsbolagen, de är mästare i att producera påkostade bro­schyrer om hur mycket naturhänsyn de tar, men när det kommer till kritan så är det samma gamla visa, penningen går före mångfalden! Och det är inte mycket bättre ställt hos våra kommuner, och efter den nya regeringens tillträde har pengarna till våra skogsstyrelser dragits ner drastiskt, säger Maria där vi står och pratar.

– Sveriges landyta täcks i dag till cirka 70 procent av skog, och av dessa skogar har mellan 4 och 6 procent något slags natur­skydd. EU har nyligen satt upp ett mål att medlemsländerna ska komma upp i 30 procent skyddad natur inom en snar framtid. Det vore väl ett utmärkt tillfälle för Sve­rige att föregå med gott exempel i detta arbete! Varför inte starta diverse skogsjobb för alla de ungdomar i vårt land som i dag lider av klimatångest? Då kunde vi skapa arbeten för en hållbar framtid och samtidigt gå från ord till handling, säger Johannes.

Insekterna trivs

Någon grundlig inventering av insektsar­ter finns inte gjord på fastigheten. Men paret har fått hjälp av duktiga bekanta att artbestämma och några trevliga fynd är mindre bastardsvärmare Zygaena viciae, violettkantad guldvinge Lycaena hippothoe, backhumla Bombus humilis, bokspinnare Calliteara pudibunda, stor hornstekel Uroce- rus gigas, lindsvärmare Mimas tiliae, lång­ hornsbi och större poppelglasvinge Sesia apiformis. Under en snabbinventering runt huset kunde jag räkna in 12 dagflygande storfjärilar varav midsommarblåvinge Aricia artaxerxes samt hane och hona av svartfläckigglanssmygare värmde extra.

Det är ett imponerande arbete som Johannes och Maria utför i sin granbark­borreangripna skog, de är två människor som på egen mark vill visa på det goda exemplet. Lämna över sina ägor så rika och livfyllda som möjligt till kommande generationer. Och de gör det utan tanke på annan vinning än den att få möta markernas myller.

– Vi ser att våra åtgärder ökat mängden arter här på Ängbråten, det glädjer oss. Men vi vill lära oss mer om de växter och djur som finns i vår skog, kunna bjuda hit myndigheter, organisationer och företag för ett idéutbyte. Inte minst gäller detta människor med intresse för insekter, det finns ju så duktiga specialister i landet på arter med sex ben. Kom hit och delge oss dina kunskaper, ge oss råd och tips hur vi kan öka insektsmångfalden ytterligare, det skulle vara betydelsefullt för oss. I gengäld berättar vi gärna om vår resa, våra tankar kring en liten bit skog mitt i världen, avslutar Johannes.

Fotnot: Texten är tidigare publicerad i Yrfän nr 3, 2023.

Läs även: Kan återförvildning vara räddningen?