Radar

Östersjön kan bli kyrkogård för koldioxid

SGU:s undersökningsfartyg Ocean Surveyor ska leta möjliga lagringsplatser för koldioxid i Östersjön.

Kan Sverige begrava och lagra koldioxid under havsbotten i Östersjön?
Det ska Sveriges geologiska undersökning utreda på uppdrag av regeringen. Nu inleds arbetet på Gotland och utanför Skånes kust.

För att Sverige ska nå klimatmålet till 2045 måste utsläppen minska kraftigt. Men regeringen vill också satsa på infångning, avskiljning och lagring av koldioxid från förbränning av biobränslen, så kallad bio-CCS.

Sveriges geologiska undersökning (SGU) har fått i uppdrag att utreda lämpliga platser för lagring av koldioxid i svensk berggrund. Strålkastaren riktas mot två platser i Östersjön, söder om Gotland och söder om Skåne. Här finns sandsten långt ner i berggrunden, en sedimentär bergart som bedöms lämplig som lagringsplats, så kallad reservoar för koldioxid.

Uppdraget är treårigt och på måndagen går startskottet för undersökningar på fältet. På gotländska Sudret borras hål på land för att analysera berggrunden. Samtidigt inleds seismiska undersökningar från ett fartyg utanför Skåne, som ska ge en bild av hur havsbotten, sedimenten och den underliggande berggrunden ser ut.

En möjlig risk som lyfts fram när det gäller storskalig lagring av koldioxid under havsbotten är att den ska läcka ut och exempelvis bidra till försurning.

– Vi kommer att titta på förutsättningarna för att koldioxiden stannar kvar i reservoaren och inte rymmer. Det är en del av analysen, säger Lena Yotis, projektledare vid SGU.

Risk för läcka

Långsamma läckor kan vara skadliga för växter och djur, men sannolikheten för ett sådant läckage bedöms vara låg så länge reservoarerna är noggrant utvalda, enligt FN:s klimatpanel IPCC.

– De flesta är eniga om att det inte är någon jättestor risk för läckage, framförallt inte väldigt mycket och väldigt fort, säger Filip Johnsson, professor i energisystem vid Chalmers tekniska högskola.

Tekniska lösningar lyfts allt oftare fram som en del av lösningen, eftersom världens länder inte lever upp till sina löften om utsläppsminskningar. Att suga upp koldioxid från industriskorstenar och begrava den i marken (Carbon Capture and Storage, CCS) är ett sätt.

– Det är inget som bör ersätta andra åtgärder, utan det är rimligt att prioritera att fasa ut de fossila bränslena och när det gäller CCS på biogena utsläppskällor bör det vara en kompletterande åtgärd för att få bort svåra utsläpp, säger Johnsson.

Bilden visar principen för koldioxidavskiljning och lagring
Bilden visar principen för koldioxidavskiljning och lagring. Grafik: Anders Humlebo

”Falsk lösning”

En vanlig kritik mot koldioxidinfångning är att det är dyrt, energikrävande och ännu inte finns i kommersiell skala. Men intresset ökar. I Norden pågår flera initiativ för att fånga in och begrava koldioxid under havsbotten. Norge ligger särskilt långt fram.

I Sverige finns pilotprojekt för infångning – men en eventuell möjlighet att lagra koldioxiden på svensk mark är många år bort.

– Det är inte nära förestående att man vet hur, var eller hur mycket koldioxid man kan lagra i Sverige, säger Johnsson.

Naturskyddsföreningen tycker att det är bra att möjligheterna för koldioxidlagring i Sverige undersöks.

”Men det är inte hela lösningen och risken är att det blir ett sätt att fortsätta öka utsläppen. Då blir det en falsk lösning och det kan vi aldrig acceptera”, skriver generalsekreterare Karin Lexén till TT.

”Lagring av koldioxid är dessutom en storskalig experimentverkstad. Vi vet inte om koldioxiden stannar kvar, gör den inte det kommer det att innebära enorma utsläpp.”