Demonstrationer, motorvägsblockader och störande av tv-shower – vilka av miljörörelsens metoder fungerar egentligen? Det ville en forskargrupp ta reda på, i projektet The power of protest.
Varför genomför rörelser aktioner som retar upp människor? Går det verkligen att påverka opinionen i ett samhälle genom att vara besvärlig? Det är notoriskt svårbesvarade frågor som en grupp forskare ändå försöker besvara.
Projektet heter The power of protest och studerar sambanden mellan miljörörelsens protester och det politiska utfallet. Forskarna är medvetna om hur komplicerade sambanden är, men kan trots det konstatera att också impopulära aktioner kan påverka människors inställning. Rörelsen Återställ våtmarker beställde en Sifoundersökning som visade att även om attityderna till civil olydnad och till rörelsen som sådan var negativa så höll 75 procent av de tillfrågade med om själva sakfrågan.
– Jag skulle hålla det för troligt att så många tycker att det är en bra idé är för att det har blivit uppmärksamhet kring frågan genom protesterna, säger Håkan Thörn, professor i sociologi vid Göteborgs universitet till forskning.se.
Lättare att vara mot än för
Det är också tydligt att det är lättare att lyckas stoppa eller hindra något som man är emot än att genomföra positiva förändringar. Forskarna i projektet pekar på att lokala grupper har lyckats med att hindra att man bygger vind- och vattenkraftverk, men att det sällan har lyckats att tvinga fram mer förnybar energi genom protester.
– Det finns exempel som medborgarrättsrörelsen och kvinnlig rösträtt som visar att det går att få igenom positiva saker, men det tar mycket längre tid, säger Katrin Uba som är projektledare för studien.
Forskning visar också att det är mycket lättare att få gehör för en fråga om man inte tar till våld. Den amerikanska statsvetaren Erica Chenoweth har kunnat visa att civil olydnad, utan att ta till våld, är den mest effektiva vägen att få ut ett budskap och att påverka attityder.
Men mer brutala metoder kan ändå ha effekt. Genom att tvinga fram dialog.
– Det finns en teori om den radikala flankens effekt, där det finns forskning särskilt från djurrättsrörelsen, säger Håkan Thörn. Om några bråkar och saboterar och det finns en moderat organisation som vill ha dialog, så kan den dialogorienterade organisationen gynnas av den radikala flanken.
Men våld är en riskabel taktik. Ofta ger det motsatt effekt i opinionen. Våldsamma grupper skadar andra, fredliga, rörelser. Thörn nämner EU-mötet i Göteborg 2001 där nätverket Attac som använder ickevåldsmetoder skylldes för andra demonstranters våld.
Räcker 3,5 procent?
Bland aktivister talas det ibland om att det bara krävs att 3,5 procent av en befolkning beger sig ut på gatorna för att uppnå något. Erica Chenoweths forskning är en av källorna till den idén.
– Det finns en känd studie från revolutionsforskningen, som miljörörelsen har använt, som säger att om en rörelse får 3,5 procent av befolkningen på gatan får den som den vill. Men det fungerar inte alltid. Så många andra faktorer måste vara på plats, säger Katrin Uba.
Miljöaktivisters aktioner har effekt, slår forskarna fast, även om det är svårt att veta säkert när och hur det sker. Håkan Thörn vänder på resonemanget:
– Jag är inte medveten om något historiskt exempel i modern tid, när det gäller att omfördela makt och resurser, där det inte har funnits en initial mobilisering.
