Energi-temp

Midsommar utan måsten

Två barn skrubbar potatis på en veranda inför midsommarlunchen.

Många håller hårt i traditioner, men det vi egentligen firar på midsommar är förändring, skriver Jerker Jansson. Själv ser han fram emot en helg utan fylleslag och gubbig mossighet – men gärna en polska eller ett exotiskt fioljam.

Vi vuxna går och spänner oss inför storhelgerna. Då ska vi äntligen få sträcka ut och ta det lugnt. Ska bara fixa en massa saker först. Det är lätt att fastna i en krampaktig upphetsning där de inbillade eller verkliga sociala kraven från vänner och familj far runt i huvudet som placeringskort inför ett bröllop.

Det är lätt att glömma att ställa frågan om vad jag behöver, vad mina nära och kära behöver och vill egentligen. Just nu.

När stressen regerar hamnar fokus lätt på fel saker. Vi upprättar listor i huvudet på maträtter som bara måste finnas på smörgåsbordet. Grubblar över hur mycket jordgubbar och nubbe som behövs. Oroar oss för om servetterna, grillkolen eller dasspapperet kommer att räcka. För grejer som egentligen är totalt oviktiga. För kulturella krav som bara ställer till det för oss.

Sverige ligger kulturellt i vodkabältet. Den del av norra halvklotet där säd och potatis har använts för att framställa alkoholhaltiga drycker och där man snarare har druckit mycket och sällan än ofta och lite. Blaskig öl till vardags och en rejäl fylla till helgen. Nu har de mönstren blandats upp med sydligare kulturers mönster och det anses okej att dricka ett glas vin till maten då och då också på vardagar. Vi som lever i Sverige är mer flexibla än det kan verka och villkoren för oss har förändrats snabbt. Det utlevande supandet behövs allt mindre.

Utom på storhelgerna. Mönstren från vår historia sitter hårt i våra traditioner. Jag växte upp i Bergslagen på sjuttiotalet med midsomrar som var veritabla sjöslag på campingplatser, på sommarställen eller bara på en omotiverad plats i skogen. Någon gång efter smörgåsbordet skiftade stämningen och allt började plötsligt handla om att skyffla i sig så mycket sprit som möjligt innan vardagen trängde sig på igen. Som tonåring skolades jag nogsamt in i den traditionen av äldre kompisar. Det var bara så.

Det är nyttigt och sunt att leva ut någon gång då och då. Att tillsammans med andra njuta av sin frihet och låta sig omfamnas av traditionens varma famn i kollektiv extas är skönt. Men jag kan inte direkt påstå att jag saknar raggarkaos, kaskadspyor och kärlekskranka, bölande tonåringar i drivor, varav jag ofta var en. Nuförtiden är min midsommarafton betydligt lugnare. Jag måste ingenting.

Nya villkor kräver nya traditioner

Traditioner är bara giltiga för stunden och när de förvandlas till måsten istället för löften vissnar de ofta. De är ju aldrig sanna i sig eller ristade i sten för evigt, vi hittar på nya hela tiden och framförallt omformar vi de gamla hela tiden efter våra behov här och nu. Kalle Ankas julafton var när jag var barn ett av få tillfällen vi hade att se Disney-film på teve. Det var därför vi tittade tvångsmässigt, inte för att det var jul. Nu är det på nåt sätt tvärtom. Det finns animerad film överallt och de som tittar på programmet gör det för att det är så man gör på julafton, inte främst för innehållet som visas.

Det var inte många dagar sedan ungdomar sprang ut från gymnasieskolor över landet med studentmössor i händerna. En del med en annan flagga än den svenska i mössfodret eller om axlarna. Att överhuvudtaget vifta med flaggor i tid och otid är förresten rätt nytt det också. Och då är det väl rimligt att folk får vifta med vilka flaggor de vill. Traditioner och ceremonier är inte bara till för att bekräfta den kollektiva gemenskapen, de är också till för att du ska bekräftas som individ. Du ska få chansen att känna att du hör till och att du duger. Den unga människan som tar studenten är det enda som betyder något, symbolerna, sångerna och klädkraven är utbytbara.

Många traditioner är passageriter. Hjälper dig på resan mellan ett tillstånd och ett annat. Som studenten. Andra handlar om övergångar utanför oss. På midsommar firar vi solen och naturen. Inte Gud, inte Sverige. Och vad som egentligen är svenskt eller vad som är äkta midsommarfirande är meningslöst.

Sverige är uppenbarligen i snabb förändring. Politiskt, kulturellt och socialt. Det syns på stämningen i landet. På debattklimatet. En del av oss blir rädda för det allra minsta. Snubbar i klänning som läser saga. Människor som uttrycker sin svenskhet med andra symboler än tidigare. Nya identiteter som blommar i takt med syrener och fläderbuskar upplevs hotande.

Hela världen är i snabb snabb förändring, världen är förändring och den som tror att det går att stoppa kulturell förändring kommer bara att bli besviken. Den som tror att världen är på väg att gå under när allt flyter kanske åtminstone kan passa på att festa loss innan det är för sent. Det vi egentligen firar på midsommar är ju förändring, årstidernas växlingar. Vi tar ledigt ett tag för att passa på när sommaren är som vackrast, när världen står som mest i blom. Det finns en massa gubbig mossighet i vår historia som förtjänar att glömmas bort och jag ser fram emot att se hur våra midsommartraditioner kommer att utvecklas de närmaste åren.

Själv kommer jag nog att leta upp några fiolspelmän och jamma lite med. Det finns ju saker alldeles nära oss som kan vara alldeles underbart exotiska. Kanske vågar jag mig på en stolpig polska till och med. Inte för att jag måste, utan för att jag vill.

Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV