Koldioxidinfångning ses som den pusselbit som ska få länders utsläppsbudgetar att landa på netto noll år 2050. Nära en femtedel av utsläppen ska tas hand om på detta vis – trots att tekniken ännu är i sin linda.
– Vi riskerar att bli beroende av en storskalig koldioxinfångning som vare sig är hållbar eller realistisk, varnar hållbarhetsforskaren Wim Carton.
För att nå ha möjlighet att nå klimatmålen om att begränsa uppvärmningen till 1,5 grader, behöver koldioxidutsläppen nå så kallat nettonoll år 2050. De utsläpp som inte försvinner genom utfasning av fossila bränslen och andra klimatåtgärder är tänkta att kompenseras för genom infångning av koldioxid.
En genomgång av 50 länders klimatstrategier som forskare vid Lunds universitet har gjort visar att den andel som länderna räknar med ska fångas in är betydligt större än vad forskarna hittills räknat med. Uppåt en femtedel av utsläppen ska tas om hand med hjälp av tekniker för att fånga in och omvandla koldioxid.
– Men idag har dessa tekniker inte testats i stor skala, säger Wim Carton, en av forskarna bakom studien, i ett uttalande.
Detta gör strategin osäker, menar forskarna, som även kritiserar att länderna inte beskrivit hur koldioxidinfångningen är tänkt att gå till. Förutom tekniska lösningar, så kallad bio-CCS, är trädplantering en möjlighet. Det är inte heller tydligt definierat vad som ska räknas som kvarvarande utsläpp, påpekar Wim Carton.
– Är dessa utsläpp verkligen oundvikliga? Det är svårt att veta eftersom beräkningarna och definitionerna ser så olika ut. Det är en fullständig soppa, säger han och fortsätter.
– Vi måste utgå från tydliga utsläppsberäkningar, annars riskerar vi att överdriva och bli beroende av en storskalig koldioxinfångning som vare sig är hållbar eller realistisk.
Studien bär namnet Why residual emissions matter right now och går att läsa i Nature Climate change.
