Sociala ojämlikheter i storstäder riskerar att driva på vattenkriser mer än klimatförändringar, enligt en ny studie.

De senaste två decennierna har över 80 storstadsområden runt om i världen drabbats av extrem torka och vattenbrist – och kriserna väntas komma allt tätare framöver. Mot bakgrund av detta har forskare vid bland annat Uppsala universitet utvecklat en modell för att analysera vattenförbrukningen hos olika samhällsklasser.

I en fallstudie av Sydafrikas näst mest befolkningstäta stad, Kapstaden, har invånarna delats in i fem grupper – från den rika eliten med rymliga hem, stora trädgårdar och pooler, till de allra fattigaste som lever i informella bosättningar, som skjul utan kranar och toaletter i stadens utkanter.

Resultaten visade att de rikaste och hushållen med övre medelinkomst stod för mer än hälften av hela stadens vattenförbrukning, trots att de utgör mindre än 14 procent av befolkningen.

Det beror på att de rika behöver vatten för sina bekvämligheter, så som swimmingpooler, för att vattna sina trädgårdar, tvätta sina bilar och så vidare. Utan att ta hänsyn till sådana skillnader kan man inte se vad som driver på en ohållbar konsumtion, säger Elisa Savelli, forskare vid institutionen för geovetenskaper vid Uppsala universitet.

Driver på vattenkris

Samtidigt använde grupperna med lägst inkomster, som utgör 62 procent av stadens befolkning, 27 procent av vattenresurserna till dricksvatten, hygien och andra nödvändigheter. Att förbrukningen var så pass ojämlikt fördelad var något som förvånade forskarna.

Det andra som slog mig var det faktum att socioekonomiska ojämlikheter kan driva på vattenkriser lika mycket, om inte mer än befolkningstillväxt eller klimatförändringar, säger Elisa Savelli.

Att rika anser sig ha rätt att överutnyttja gemensamma vattenresurser får negativa konsekvenser för både samhället och miljön, säger hon.
De inser inte att en sådan överkonsumtion kommer att påverka vattenmängden under nästa säsong och i framtiden, och kommer att beröva den återstående delen av befolkningen deras vattenresurser.

Liknande problem i 80 städer

Att studien fokuserar på Kapstaden beror dels på att storstadsområdet präglas av segregation och kraftig socioekonomisk ojämlikhet, och dels på att staden mellan 2015 och 2017 drabbades av svår torka som ledde till en vattenkris utan motstycke.

Men enligt Elisa Savelli skulle modellen även kunna tillämpas på andra städer som präglas av stor ojämlikhet. Hon lyfter fram att liknande problematik finns i 80 städer världen över, däribland i London, Miami, Tokyo, Melbourne, Istanbul och Kairo.

Mest sårbara

Studien, som är publicerad i den vetenskapliga tidskriften Nature Sustainability, pekar också på att hushåll med lägre inkomst är mest sårbara vid en vattenkris. Privilegierade grupper har ofta tillgång till alternativa vattenkällor och har till exempel råd att borra egna brunnar för att fortsätta fylla sina pooler, vilket ytterligare utarmar grundvattenresurserna.

På lång sikt kommer de att tömma en vattenkälla som är nödvändig för miljön och resten av befolkningens grundläggande behov.

För att komma åt roten till problemet räcker det därmed inte med att borra nya brunnar eller bygga ut dammar, enligt Elisa Satelli. Hon anser att det behövs mer förebyggande politiska strategier mot vattenbrist som riktar in sig på de socioekonomiska orättvisorna bakom de rikas ohållbara konsumtion.

Om nu en stor del av befolkningen kanske blir arbetslös från de arbeten de har i dag så måste vi göra någon form av förändring av socialförsäkringssystemen, säger Helldén till radion.

Daniel Helldén har, tillsammans med två andra miljöpartister, lämnat motionsförslag till riksdagen om att låta utreda om basinkomst behövs. MP har även tidigare kommit med förslag om basinkomst, en garanterad inkomst för alla utan villkor.

Den här gången motiveras dock förslaget av AI-utvecklingen och enligt Daniel Helldén är det bråttom. Han säger att det klassiska sättet att arbeta kommer att förändras inom en ganska snar framtid.

Vi måste ta krafttag i det här. Det måste göras nu, säger Daniel Helldén.

Efter snåriga förhandlingar meddelade regerande Arbeiderpartiet och Senterpartiet samt Høyre och Fremskrittspartiet på tisdagen att de enats om mineralletning på havsbottnarna.

Olja och gas räknas inte som mineraler i detta sammanhang, så Norge ger sig i och med detta ut på oprövad mark.

– Vi startar en ny näring på norsk sockel, då är det viktigt med en bred majoritet, sade Marianne Sivertsen Næss (Ap) på en pressträff.

Men miljögrupper är bittert kritiska.

– Norge öppnar för oåterkalleliga ingrepp i områden där naturen är helt okänd, säger Frode Pleym från Greenpeace enligt nyhetsbyrån NTB.

– Det enda stortinget är rädda för är att Kina ska utkonkurrera Norge – inte konsekvenserna för livet i haven.

Världsnaturfonden WWF reagerar likadant.

– Internationellt försöker vi framstå som en fyrbåk för natur och klimat, på hemmaplan kör vi över fackkunskapen och offrar naturen för kortsiktig profit, säger generalsekreterare Karoline Andaur.

– I dag är det pinsamt att vara norsk.

Kritiska experter finner dock viss tröst i att miljökonsekvenserna av gruvdrift under vattnet först ska utredas, och att det finns frågetecken hur lönsam verksamheten kan bli. Därmed anses det tveksamt hur stora de tänkta satsningarna egentligen kommer att bli.