När man kliver in i Kicki Bobackas trädgård i Lund är det som att hälsa på hos Pettson och katten Findus. Överallt ligger det spår från äppelmusteri, odlingar och bråte redo att återvinnas. Det springer omkring några hönor och kacklar. Mitt framför tegelhuset står en gammal grön gårdspump.

– Det är inte många hus som har kvar sin pump här i Lund. Det är bra för resiliens, att det finns vatten om något skulle hända, säger Kicki.

Hon visar runt i trädgården där hon har olika fruktträd och bärbuskar. En pampig havtorn har kvar sina orangea frukter. Innan coronapandemin höll hon regelbundet kurser i permakultur och hur man kan ta tillvara på sin skörd.

– Permakultur är mer själva designverktyget kring oss och våra liv, medan omställningen är allt man gör av det sedan. Det teoretiska och det praktiska.

Det var det intresset för permakultur som fick henne att vara med på 2000-talet och dra igång Holma folkhögskola i Höör i Skåne tillsammans med en rad föreningar som Framtiden i våra händer, Förbundet organisk-biologisk odling och Biodynamiska föreningen. Under en tid var hon även ordförande.

– Holma har ju verkligen utvecklats och blivit populärt. En folkhögskola helt rätt i sin tid!

Inne i det gamla tegelhuset står en stor täljstensspis och sprider värme i köket. Här har Kicki Bobacka bott sedan 1985 då hon flyttade ihop med sin nuvarande man Gunnar. Det är egentligen två lägenheter som har slagits ihop och som de senare har byggt ut med ett annex.

Pappa från Österbotten

Vid köksbordet berättar hon att hennes pappa kom från Larsmo i Österbotten i Finland och hade varit inkallad i fortsättningskriget. När han skulle tillbaka till fronten för att kämpa mot Sovjetunionen kände han att krig inte var något för honom och flydde till Sverige. Tillsammans med några kamrater rodde han över Kvarken. Kickis mamma kom från Skåne. Själv föddes hon i Stockholm och de bodde till en början i Enebyberg. Hennes far fick så småningom arbete på LM Ericsson där han gjorde karriär, ett arbete som skulle ta familjen hela vägen till Madrid i Spanien.

– Jag gick i svenska skolan i Madrid på sextiotalet men jag ville tillbaka till Sverige. Jag flyttade till släktingar i Skåne medan mina föräldrar bodde kvar i Spanien.

Hippierörelsen

Hon bodde hos sina mostrar och gick ut skolan. Det var det där mytomspunna året 1968 och hon umgicks med många ur studentrörelserna även om hon själv inte kände sig särskilt revolutionär. Istället hoppade hon mellan olika jobb och använde pengarna till att resa, något som kom att bli hennes stora passion under många år.

– Jag liftade runt och blev influerad av hippierörelsen. Mina föräldrar bodde inte i Sverige så jag kände en frihet att göra som jag ville redan vid 17 års ålder. På den tiden fanns det nästan alltid ett gäng ungdomar som samlades i grupper i de europeiska städerna, säger Kicki. 
 
Det var lätt att hitta nya vänner. Många av ungdomarna pysslade och skapade saker de kunde sälja. Då hade det börjat dyka upp svarta amerikaner som hade deserterat från Vietnamkriget.

– Det var så härligt med de här rörliga klustren av människor. Vi var säkert ett exotiskt inslag i stadsbilden men jag upplevde att folk tyckte om oss. Det var frihet, peace, love and understanding på riktigt. Jag reste i Spanien, Italien, Grekland och Turkiet. Jag minns när Jimi Hendrix dog i september 1970, då var jag i Marocko och vi sörjde.

När hon tänker tillbaka på åren kring sextio- och sjuttiotalen känner hon att samhället var annorlunda. Det var inte samma hets kring arbetet eller en rädsla för att förlora jobbet. Ingen verkade stressa men det fysiska arbetet var mycket tyngre. Det var i alla fall mer livsbejakande, säger hon.

– Jag tror jag föddes och växte upp i den absolut bästa tid man kunde växa upp.

Gård på Österlen

Väl hemma igen i Lund 1972 hängde hon på Akademiska föreningen och spelade schack. Där träffade hon sin första make. De köpte en gård på Österlen som kom att bebos av deras två barn, hundar, katter, höns, ankor, får och många vänner i olika omgångar. Hon läste in och kompletterade gymnasiet och började studera på universitet, men de inrutade akademiska tankebanorna passade henne inte. Hon började istället jobba som fritidsledare och var med och drev bokcafé och filmklubb. Det var hennes första erfarenheter av samhällsengagemang, förklarar hon.

– Jag var en rastlös själ och gjorde lite det som föll mig in. Jag och min make hade ett till och från förhållande i några år. Det slutade när jag åkte iväg till Kreta 1977 med äldsta sonen och stannade i ett år.

Grekland och anarkism

Året i Grekland var lärorikt på många sätt, inte minst om lärde hon sig mer om anarkismen av en äldre bekant. Enkla jobb med att renovera en båt, servera på restaurang och plocka vindruvor varvades med exkursioner till öns alla hörn. Tillsammans med sin tredje man som hon hade träffat på Kreta flyttade de till Skåne 1979. Och landade mitt i upptakten till folkomröstningen om kärnkraft.

– Frågan berörde mig starkt, inte minst kopplingen mellan militär och civil kärnkraft. Jag hade inte varit engagerad i fredsrörelsen tidigare men nu var det dags.

Tredje barnet föddes 1980 och året efter flyttade pappan till USA. Han hade beroendeproblem som inte gick att förena med ett familjeliv.

Kärnkraftsfrågan ledde till ett väckt miljöintresse hos henne. Efter att Miljöpartiet hade gjort ett uselt val 1982 började hon engagera sig samtidigt som hon arbetade.

– Jag tänkte wow, här kommer ett nytt parti. Men det var inte miljön som var mest lockande för mig utan ambitionerna om en total samhällsförändring, det vi nu kallar för omställning. Att Miljöpartiet var en klarsynt kraft säger Kicki Bobacka.

Tillbaka till Lund

Det var nu hon träffade Gunnar och flyttade till huset de fortfarande bor i. Året efter, 1986, fick hon jobb på riksorganisationen som flyttade till Lund och där partiet hade fått fyra mandat, flest i landet.

– Jag insåg att jag hade viss talang för administration och att styra upp saker och ting. Vi gjorde en interntidning som hette Grönsaken och jag jobbade åt förvaltningsutskottet, som ansvarade för partiets interna organisation. Att ordna sommarläger i Ammarnäs fyra åt i rad från 1988 ingick i jobbet.

Hon fortsätter samtidigt med sina andra samhällsengagemang som att organisera Barsebäcksmarschen efter olyckan i Tjernobyl och engagemang i SAC:s u-landsprojekt i Nepal på 90-talet.

1991 känner hon sig redo för en paus från yrkeslivet. Hon stannar hemma och tar hand om sig själv, barn, vänner och trädgård i tre år. Erfarenheterna gjorde att hon blev än mer övertygad om att alla människor har rätt till en grundtrygghet, en medborgarlön, eftersom människor inte är skapade att ständigt arbeta och stressa i ett system som inte visar hänsyn till våra behov, berättar hon.

– Jag gick på en studentafton i Lund där Lasse Ekstrand talade om medborgarlön, han blev otroligt hårt ansatt av de andra medverkade. Jag gillade verkligen hans bok Varje människa en konstnär som handlar om hur vi människor blivit arbetsmaskiner och hur vi skolas redan i tidig ålder att vara pengaproduktiva på konstens bekostnad.

– Vi samtalade och började maila jag och Lasse, vilket ledde till att vi så småningom drog igång Folkrörelsen för medborgarlön (FFM) och började olika samarbeten, bland annat med Danmark. Vi startade en krets i Nordiskt sommaruniversitet, den perioden resulterade i en antologi med nordiska texter 2007. Det där var ett givande samarbete men vår förening FFM kom i skymundan och är inte aktiv längre, säger Kicki.

Syndikalisterna

Engagemanget för syndikalismen håller hon dock fortfarande igång. Efter att ha varit aktiv i Lokala samorganisationen (LS) i Lund beslutade hon hon och en grupp kamrater att starta Söder om Åsen SO som håller möte en gång i månaden. Parollen är fortfarande “att verka för löneslaveriets avskaffande och ett syndikalistiskt och ekologiskt samhälles framväxt” – och inte minst “att med alla pacifistiska medel hävda människors sociala, ekonomiska och kulturella intressen och motverka tendenser som förhindrar genomförandet av syndikalistiska målsättningar”

Hon berättar att i takt med att många av medlemmarna har gått i pension eller driver egna små företag har det blivit allt mindre av det fackliga arbetet. Istället går en stor del av tiden åt att stötta medlemmar som har kommit kläm i kontakten med olika myndigheter som försäkringskassan och arbetsförmedlingen.

– Det är hemskt att myndigheterna inte längre vill döma till individens fördel och att det har blivit så krångligt att kommunicera med dem. Vi försöker även stötta våra medlemmar med personlån som vi tar ur vår kassa eftersom vi tycker att de gemensamma medlen ska användas till medlemmarnas bästa, säger Kicki.

Sommarcafé i Verum

Trädgården och huset i Lund är inte de enda projekten hon driver. Hon är även medlem i Sambruket i Sösdalabygden som samäger en gård i Skåne. Där har hon hållit kurser i permakultur. Innan coronapandemin organiserade hon en Skördefest i Lund, under coronaåren startade hon istället ett sommarcafé i Verum. Ofta handlar det om föreningar och engagemang på lokal nivå där hon känner att det är lättare att möta människor, även om det inte sällan är skillnad på vilken del av det politiska spektrat människor befinner sig på beroende om de bor i stan eller på landet.

– Jag märker att landsbygdsfolket känner sig ha hamnar vid sidan av samhället, många röstar på extremhögern. Det gör de trots att de verkligen inte är rasister utan mest är missnöjda med samhällsutvecklingen, som ju verkligen inte gynnat landsbygden. Det finns få arbetstillfällen på landet och bilberoendet är totalt.

– Samtidigt finns traditionella byalag och föreningar som får allt större betydelse och vi nykomlingar tar med oss mer lättorganiserade aktiviteter i liten skala. Det blir spännande möten, säger Kicki Bobacka, som hoppas komma igång igen med sina kurser så snart pandemin är över.