Energi

Kicki odlar gräsrotsrörelser

Kicki Bobacka står framför en havtornsbuske i sin trädgård i Lund.

Kicki Bobacka har hunnit med en hel del som hippie, syndikalist, medborgarlönskämpe, miljöpartist och permakulturist. Och det utan att någonsin gjort en ansats att göra karriär i gängse mening. Det mesta har handlat om kunna påverka till det bättre på gräsrotsnivå.
     – För övrigt är jag en tämligen lat person som lever för dagen och hittills aldrig ångrat något jag gjort, säger Kicki Bobacka.

När man kliver in i Kicki Bobackas trädgård i Lund är det som att hälsa på hos Pettson och katten Findus. Överallt ligger det spår från äppelmusteri, odlingar och bråte redo att återvinnas. Det springer omkring några hönor och kacklar. Mitt framför tegelhuset står en gammal grön gårdspump.

– Det är inte många hus som har kvar sin pump här i Lund. Det är bra för resiliens, att det finns vatten om något skulle hända, säger Kicki.

En gårdspump är bra att ha när allt annat går åt helvete
En gårdspump är bra att ha när allt annat går åt helvete. På den stora villatomten odlar hon äpplen som hon mustar. Foto: Peter Al Fakir

Hon visar runt i trädgården där hon har olika fruktträd och bärbuskar. En pampig havtorn har kvar sina orangea frukter. Innan coronapandemin höll hon regelbundet kurser i permakultur och hur man kan ta tillvara på sin skörd.

– Permakultur är mer själva designverktyget kring oss och våra liv, medan omställningen är allt man gör av det sedan. Det teoretiska och det praktiska.

Det var det intresset för permakultur som fick henne att vara med på 2000-talet och dra igång Holma folkhögskola i Höör i Skåne tillsammans med en rad föreningar som Framtiden i våra händer, Förbundet organisk-biologisk odling och Biodynamiska föreningen. Under en tid var hon även ordförande.

– Holma har ju verkligen utvecklats och blivit populärt. En folkhögskola helt rätt i sin tid!

Inne i det gamla tegelhuset står en stor täljstensspis och sprider värme i köket. Här har Kicki Bobacka bott sedan 1985 då hon flyttade ihop med sin nuvarande man Gunnar. Det är egentligen två lägenheter som har slagits ihop och som de senare har byggt ut med ett annex.

På en av de första linjerna med flyg till Finland på 1950-talet tillsammans med sin far
På en av de första linjerna med flyg till Finland på 1950-talet tillsammans med sin far. Resandet kom att bli en av hennes stora passioner. Foto: Privat

Pappa från Österbotten

Vid köksbordet berättar hon att hennes pappa kom från Larsmo i Österbotten i Finland och hade varit inkallad i fortsättningskriget. När han skulle tillbaka till fronten för att kämpa mot Sovjetunionen kände han att krig inte var något för honom och flydde till Sverige. Tillsammans med några kamrater rodde han över Kvarken. Kickis mamma kom från Skåne. Själv föddes hon i Stockholm och de bodde till en början i Enebyberg. Hennes far fick så småningom arbete på LM Ericsson där han gjorde karriär, ett arbete som skulle ta familjen hela vägen till Madrid i Spanien.

– Jag gick i svenska skolan i Madrid på sextiotalet men jag ville tillbaka till Sverige. Jag flyttade till släktingar i Skåne medan mina föräldrar bodde kvar i Spanien.

Hippierörelsen

Hon bodde hos sina mostrar och gick ut skolan. Det var det där mytomspunna året 1968 och hon umgicks med många ur studentrörelserna även om hon själv inte kände sig särskilt revolutionär. Istället hoppade hon mellan olika jobb och använde pengarna till att resa, något som kom att bli hennes stora passion under många år.

– Jag liftade runt och blev influerad av hippierörelsen. Mina föräldrar bodde inte i Sverige så jag kände en frihet att göra som jag ville redan vid 17 års ålder. På den tiden fanns det nästan alltid ett gäng ungdomar som samlades i grupper i de europeiska städerna, säger Kicki. 
 
Det var lätt att hitta nya vänner. Många av ungdomarna pysslade och skapade saker de kunde sälja. Då hade det börjat dyka upp svarta amerikaner som hade deserterat från Vietnamkriget.

Kicki Bobacka kom tidigt i kontakt med hippierörelsen och reste runt i Europa i slutet av 1960-talet och i början på 1970-talet
Kicki Bobacka kom tidigt i kontakt med hippierörelsen och reste runt i Europa i slutet av 1960-talet och i början på 1970-talet. Här är hon någonstans kring Medelhavet. Foto: Privat 

– Det var så härligt med de här rörliga klustren av människor. Vi var säkert ett exotiskt inslag i stadsbilden men jag upplevde att folk tyckte om oss. Det var frihet, peace, love and understanding på riktigt. Jag reste i Spanien, Italien, Grekland och Turkiet. Jag minns när Jimi Hendrix dog i september 1970, då var jag i Marocko och vi sörjde.

När hon tänker tillbaka på åren kring sextio- och sjuttiotalen känner hon att samhället var annorlunda. Det var inte samma hets kring arbetet eller en rädsla för att förlora jobbet. Ingen verkade stressa men det fysiska arbetet var mycket tyngre. Det var i alla fall mer livsbejakande, säger hon.

– Jag tror jag föddes och växte upp i den absolut bästa tid man kunde växa upp.

Gård på Österlen

Väl hemma igen i Lund 1972 hängde hon på Akademiska föreningen och spelade schack. Där träffade hon sin första make. De köpte en gård på Österlen som kom att bebos av deras två barn, hundar, katter, höns, ankor, får och många vänner i olika omgångar. Hon läste in och kompletterade gymnasiet och började studera på universitet, men de inrutade akademiska tankebanorna passade henne inte. Hon började istället jobba som fritidsledare och var med och drev bokcafé och filmklubb. Det var hennes första erfarenheter av samhällsengagemang, förklarar hon.

– Jag var en rastlös själ och gjorde lite det som föll mig in. Jag och min make hade ett till och från förhållande i några år. Det slutade när jag åkte iväg till Kreta 1977 med äldsta sonen och stannade i ett år.

Grekland och anarkism

Året i Grekland var lärorikt på många sätt, inte minst om lärde hon sig mer om anarkismen av en äldre bekant. Enkla jobb med att renovera en båt, servera på restaurang och plocka vindruvor varvades med exkursioner till öns alla hörn. Tillsammans med sin tredje man som hon hade träffat på Kreta flyttade de till Skåne 1979. Och landade mitt i upptakten till folkomröstningen om kärnkraft.

– Frågan berörde mig starkt, inte minst kopplingen mellan militär och civil kärnkraft. Jag hade inte varit engagerad i fredsrörelsen tidigare men nu var det dags.

Tredje barnet föddes 1980 och året efter flyttade pappan till USA. Han hade beroendeproblem som inte gick att förena med ett familjeliv.

Kärnkraftsfrågan ledde till ett väckt miljöintresse hos henne. Efter att Miljöpartiet hade gjort ett uselt val 1982 började hon engagera sig samtidigt som hon arbetade.

– Jag tänkte wow, här kommer ett nytt parti. Men det var inte miljön som var mest lockande för mig utan ambitionerna om en total samhällsförändring, det vi nu kallar för omställning. Att Miljöpartiet var en klarsynt kraft säger Kicki Bobacka.

Tillbaka till Lund

Det var nu hon träffade Gunnar och flyttade till huset de fortfarande bor i. Året efter, 1986, fick hon jobb på riksorganisationen som flyttade till Lund och där partiet hade fått fyra mandat, flest i landet.

– Jag insåg att jag hade viss talang för administration och att styra upp saker och ting. Vi gjorde en interntidning som hette Grönsaken och jag jobbade åt förvaltningsutskottet, som ansvarade för partiets interna organisation. Att ordna sommarläger i Ammarnäs fyra åt i rad från 1988 ingick i jobbet.

Hon fortsätter samtidigt med sina andra samhällsengagemang som att organisera Barsebäcksmarschen efter olyckan i Tjernobyl och engagemang i SAC:s u-landsprojekt i Nepal på 90-talet.

1991 känner hon sig redo för en paus från yrkeslivet. Hon stannar hemma och tar hand om sig själv, barn, vänner och trädgård i tre år. Erfarenheterna gjorde att hon blev än mer övertygad om att alla människor har rätt till en grundtrygghet, en medborgarlön, eftersom människor inte är skapade att ständigt arbeta och stressa i ett system som inte visar hänsyn till våra behov, berättar hon.

– Jag gick på en studentafton i Lund där Lasse Ekstrand talade om medborgarlön, han blev otroligt hårt ansatt av de andra medverkade. Jag gillade verkligen hans bok Varje människa en konstnär som handlar om hur vi människor blivit arbetsmaskiner och hur vi skolas redan i tidig ålder att vara pengaproduktiva på konstens bekostnad.

– Vi samtalade och började maila jag och Lasse, vilket ledde till att vi så småningom drog igång Folkrörelsen för medborgarlön (FFM) och började olika samarbeten, bland annat med Danmark. Vi startade en krets i Nordiskt sommaruniversitet, den perioden resulterade i en antologi med nordiska texter 2007. Det där var ett givande samarbete men vår förening FFM kom i skymundan och är inte aktiv längre, säger Kicki.

Syndikalisterna

Engagemanget för syndikalismen håller hon dock fortfarande igång. Efter att ha varit aktiv i Lokala samorganisationen (LS) i Lund beslutade hon hon och en grupp kamrater att starta Söder om Åsen SO som håller möte en gång i månaden. Parollen är fortfarande “att verka för löneslaveriets avskaffande och ett syndikalistiskt och ekologiskt samhälles framväxt” – och inte minst “att med alla pacifistiska medel hävda människors sociala, ekonomiska och kulturella intressen och motverka tendenser som förhindrar genomförandet av syndikalistiska målsättningar”

Hon berättar att i takt med att många av medlemmarna har gått i pension eller driver egna små företag har det blivit allt mindre av det fackliga arbetet. Istället går en stor del av tiden åt att stötta medlemmar som har kommit kläm i kontakten med olika myndigheter som försäkringskassan och arbetsförmedlingen.

– Det är hemskt att myndigheterna inte längre vill döma till individens fördel och att det har blivit så krångligt att kommunicera med dem. Vi försöker även stötta våra medlemmar med personlån som vi tar ur vår kassa eftersom vi tycker att de gemensamma medlen ska användas till medlemmarnas bästa, säger Kicki.

På somrarna brukar hon driva ett sommarcafé i skånska Verum med generösa priser
På somrarna brukar hon driva ett sommarcafé i skånska Verum med generösa priser. Foto: Privat

Sommarcafé i Verum

Trädgården och huset i Lund är inte de enda projekten hon driver. Hon är även medlem i Sambruket i Sösdalabygden som samäger en gård i Skåne. Där har hon hållit kurser i permakultur. Innan coronapandemin organiserade hon en Skördefest i Lund, under coronaåren startade hon istället ett sommarcafé i Verum. Ofta handlar det om föreningar och engagemang på lokal nivå där hon känner att det är lättare att möta människor, även om det inte sällan är skillnad på vilken del av det politiska spektrat människor befinner sig på beroende om de bor i stan eller på landet.

– Jag märker att landsbygdsfolket känner sig ha hamnar vid sidan av samhället, många röstar på extremhögern. Det gör de trots att de verkligen inte är rasister utan mest är missnöjda med samhällsutvecklingen, som ju verkligen inte gynnat landsbygden. Det finns få arbetstillfällen på landet och bilberoendet är totalt.

– Samtidigt finns traditionella byalag och föreningar som får allt större betydelse och vi nykomlingar tar med oss mer lättorganiserade aktiviteter i liten skala. Det blir spännande möten, säger Kicki Bobacka, som hoppas komma igång igen med sina kurser så snart pandemin är över.

Framför sig på bordet håller Kicki Bobacka det senaste numret av Permakulturbladet som hon är med och framställer
Framför sig på bordet håller Kicki Bobacka det senaste numret av Permakulturbladet som hon är med och framställer. Foto: Peter Al Fakir

Fakta: Kicki Bobacka

Född: 1951 i Stockholm.
Bor: Villa i Lund.
Familj: make, samt fyra barn och fem barnbarn.
Sysselsättning: driver egna firman Kickis Trädgård sedan 2004.
Intresse: Trädgården, olika byalag, är med och tillverkar Permakulturbladet. “Mitt senaste engagemang är Kobjers Byalag som vi dragit igång 2022 med ett antal trivsamma aktivitetet. Nära tillsammans med grannar, det känns bra”.
Har varit engagerad i: Anti-kärnkraftsrörelsen, Miljöpartiet, Syndikalisterna, Holma folkhögskola, Folkrörelsen för Medborgarlön, Permakulturföreningen.
Sidoprojekt: 2005 köpte hon en gammal lanthandel i Verum i norra Skåne, där har hon hjälpt till med byns årliga loppmarknad, drivit sommarkafé de senaste åren och börjat med soppkvällar i butiken tillsammans med vänner.
Fler sidoprojekt: Organiserade skördefest i Lund på uppdrag av kommunen mellan 2012-2019. Evenemanget växte med åren från 30 till 130 medverkanden.

Energi

Glesbygd och identitet på scen i höst

Lo Ragnar Lidström och Nino Mick slår sina påsar ihop i en föreställning om glesbygd, tro och identitet.

En föreställning om glesbygd och identitet, en ung människas kamp mot cancern, ett kollektivt återseende, en hyllad nationalskald och sexarbetare i San Fransisco. Det är några av månadens kulturtips från Valdemar Möller.

Lo Ragnar & Nino

Lo Ragnar Lindström och Nino Mick är båda hyllade poeter. Lo Ragnars dikter skildrar den svenska norrländska glesbygden och dikten Min eld vann Aftonbladet kulturs skrivartävling 2022. Nino Mick å sin sida har varit svensk mästare i poetry slam och skrivit flera diktsamlingar. Nu möts de båda poeterna i en föreställning om glesbygd, tro och identitet där nyskrivna dikter blandas med nyskriven musik. Föreställningen turnerar med Riksteatern under hösten och våren, för turnédatum se Riksteaterns hemsida.

I kroppen min (Riksteatern)

2013 dog författaren, journalisten och musikern Kristian Gidlund i cancer, endast 29 år gammal. Fram till sin död skrev han bloggen I kroppen min när han naket och öppet skildrade sin kamp mot cancern. I föreställningen som bygger på texter från bloggen spelar Razmus Nyström en man som utforskar meningen med livet och döden. Kristian Gidlunds barndomsvän Mats Björke står för den specialkomponerade musiken. I kroppen min är på turné under hösten och avslutas med en föreställning i Leksand den 27 november. För övriga speldatum se riksteatern.se

Razmus Nyström gestaltar Kristian Gidlunds sista tid i livet
Razmus Nyström gestaltar Kristian Gidlunds sista tid i livet. Foto: Klara G

Tv-serier

Historien om Sverige

Med anledning av att det har gått 500 år sedan Gustav Vasa blev kung i Sverige väljer SVT att storsatsa med sin mest påkostade historieserie någonsin. 100 historiker, arkeologer och experter medverkar och påkostade scenerier ska ge kött och blod åt tiden som skildras. Serien kommer att sändas i tio delar med premiär den 5 november. Ciceron är skådespelaren Simon J Berger.

Vi som valde att stanna

Vi som valde att stanna är en ukrainsk dramaserie i sex delar som har samproducerats av SVT. Serien skildrar krigsutbrottet och de människor som har valt att stanna kvar i Kiev. Varje del tar avstamp i verkliga händelser och tanken är att visa vanliga människors liv – bortom krigsrubrikerna.

Filmer

Tillsammans 99

23 år efter att filmen Tillsammans hade premiär återvänder Lukas Moodyson till karaktärerna som vi fick följa i 1970-talskollektivet. Nu har det hunnit bli 1999, kollektivet är sedan länge splittrat kvar finns bara Göran och Klasse. Men så en dag återförenas de för att fira Görans födelsedag. Vad har hänt sedan sist, lever drömmarna från 70-talet fortfarande kvar och äter Göran fortfarande gröt? Frågorna är många.

Carl Olsson vill skildra det svenska vemodet med 24 ögonblickbilder
Carl Olsson vill skildra det svenska vemodet med 24 ögonblickbilder. Foto: Ita Zbroniec

Vintersaga

Sången Vintersaga av Ted Ström sjöngs in av Monica Törnell på 80-talet och har kommit att bli en svensk klassiker. I filmen med samma namn gör Carl Olsson ett försök att skildra det svenska vemodet. Precis som i låten gör han nedslag på olika platser i ett fruset vintersverige. Här finns kärlek, vänskap, fotboll och drömmar men också alkohol, droger och mörker. Tillsammans formar de 24 ögonblicksbilderna en bild av landet där det blåser en isande, gråkall vind.

Ur filmen This world is not my own
Ur filmen This world is not my own. Foto: Folkets bio

This world is not my own

Den här dokumentärfilmen berättar den verkliga historien om Nellie Mae Rowe, en kvinna som föddes i den amerikanska södern år 1900 som dotter till en före detta slav och som senare kom att bli en berömd och internationellt hyllad konstnär. Samtidigt som den skildrar hennes liv fram till hennes död 1982 så speglas också den amerikanska segregationen, rasismen och medborgarrättskampen. Filmen visas på Folkets bio.

Somliga går med trasiga skor

Vad finns det att berätta om Cornelis Vreeswijk som inte redan är sagt? Kanske en hel del ändå. Med hjälp av aldrig tidigare visat arkivmaterial tecknar regissören Magnus Gertten sin bild av den ikoniska trubaduren. En person som trots allt framgångar fortsatte att ge röst åt samhällets utsatta och svaga, kanske för att han såg sig själv som en av dem. Filmen går upp på bio den 17 november.

Labor 

Den här filmen handlar om Hanna som flyttar från Sverige till San Francisco där hon snart kommer i kontakt med queerscenen och börjar försörja sig som sexarbetare. Hanna Pils har regisserat en film som ska utmana vår syn på sex och arbete. Filmen visas på Folkets bio.

Energi

Kurs i hållbart resande tar elever till Katalonien

Skulle du vilja lära dig mer om hållbart resande och förändra dina och andras resvanor i grönare riktning? Då finns en kurs för dig – som avslutas med en två veckor lång tågresa till Katalonien.

Handen upp, alla som slitit sitt hår i processen pussla ihop långa tågsträckor till kontinenten. En kurs på Röda korsets folkhögskola i Skärholmen i södra Stockholm kan minska våndorna inför nästa semesterplanering.

Kursen ges på kvartsfart under våren 2024, och innehåller digitala såväl som fysiska träffar. Den avslutas med en två veckor lång tågresa till den spanska provinsen Katalonien. Resan planeras under kursen, och under resans gång ingår möten med olika aktörer som arbetar med hållbart resande och lokal utveckling.

I teoridelen ingår historiska och kulturella aspekter av resande och turism, liksom ekologisk och social hållbarhet kopplat till resande. ”Vi jobbar också med hur vi kan göra vår egen omställning och hur vi kan inspirera andra att förändra sina resmönster”, står att läsa i kursbeskrivingen.