Vart är omställningen på väg?

– Kombinationen av positivt tänkande och möjligheter. Det är inte bara drömmar och pratande, utan det handlar om folk som faktiskt går samman och gör saker och delar med sig av det, säger Rob Hopkins när han får frågan om vad han tror gör att många människor tilltalas av Omställningsrörelsen.

Han borde veta vad han talar om. Efter att bland annat ha jobbat som lärare i permakulturdesign flyttade han 2005 tillbaka till den lilla staden Totnes i sydvästra England där han vuxit upp och startade, tillsammans med bland andra Naresh Giangrande och Sophy Banks, Transition Town Totnes som skulle komma att bli en modell för hela Omställningsrörelsen.

I dag, närmare tjugo år senare, finns det över tusen olika omställningsgrupper i runt femtio olika länder.

Omställningsrörelsen bygger på åtta olika principer. De handlar bland annat om att respektera våra begränsade resurser och skapa resiliens, att låta sig vägledas av visioner och arbeta på ett sätt som kan få spridning, genom att dela med sig av makt och idéer.

I praktiken kan omställningen handla om allt ifrån att starta en tillsammansodling eller ett energiko­operativ till att utveckla lokala valutor. 2008 skrevs den första omställningshandboken som fungerar som en guide för olika omställningsgrupper, boken har kommit i nya versioner och är i dag översatt till femton olika språk.

I många länder är de olika omställningsinitiativen organiserade i så kallade hubbar som har som syfte att binda samman och stötta de lokala initiativen. I Sverige heter den nationella hubben Omställningsnätverket.

Bildandet

Att det svenska Omställningsnätverket skulle se ut och fungera som det gör i dag var dock långtifrån självklart. En som har varit med ända sedan starten är Anders Tivell som numera driver ett naturnära skogsbruk i Tiveden, nära gränsen mellan Närke och Västergötland.

– Mellan 2004 och 2009 jobbade jag för något som hette Gaia Foundation i London och runt 2005 var jag i Totnes och träffade både Rob Hopkins och Joanna Macy (berömd miljöaktivist och djupekolog). Så redan då lärde jag känna rörelsen. När jag sedan skulle jobba med ett projekt som hette Hållbara bygder inom Hela Sverige ska leva försökte jag ta stöd i transition towns, och föra in det i projektet, berättar han.

En annan person som jobbade med Hållbara bygder var Hillevi Helmfrid som också kom att bli djupt involverad i Omställningsrörelsen.

– Det hade just kommit en tung rapport om klimatförändringarna från IPCC och vi kände väl att vi behövde ta ett större grepp och visa att vi står inför en global kris. Hållbara bygder handlade om hållbar landsbygdsutveckling, men inte på något särskilt radikalt sätt. Så vi välte upp och ner på hela projektet kan man säga. Det som inspirerade mig med Omställningsrörelsen var att man inte bara beskrev problemen utan också lärde ut hur man kan arbeta.

Lokala grupper

Det nya projektet döptes till Omställning Sverige och 2009 tecknade Hela Sverige ska leva en avsiktsförklaring med den internationella transitionrörelsen.

Samma år anställdes också Jan Forsmark som koordinator för projektet och han arbetade i flera år med att resa runt och hålla föredrag om omställning i alltifrån bygdegårdar till riksdagen.

På många håll började det nu också att växa fram lokala omställningsgrupper. Omställning Alingsås var en av de första och snart bildades även grupper i Järna, Värmdö, Göteborg och flera andra platser.

En av de som var med och startade upp Omställning Göteborg var Elinor Askmar. Hon hade stött på Omställningsrörelsen genom en artikel i JAK:s medlemstidning Grus & guld och blivit inspirerad. I samma veva gick hon också på ett seminarium om peak oil.

– Jag blev helt knockad under det seminariet, jag minns att jag ställde mig upp och frågade de andra som var där om vi inte borde ses och göra något.

Journalister började höra av sig till henne redan innan Omställning Göteborg dragit igång och de fick snabbt en väldigt stor tillströmning.

– Jag kände att det fanns ett sug efter att göra något konkret. Ganska snart dök det upp en bit mark i Mölndal och det ledde till att vi bildade en av de första tillsammansodlingarna, berättar hon.

Samtidigt som nya omställningsinitiativ växte fram blev det också mer och mer tydligt att olika personer inom rörelsen drog åt olika håll.

– Det visade sig att Hela Sverige ska leva inte orkade vara så progressiva som vi ville, de blev bromsklossar till det som vi ville göra, konstaterar Jan Forsmark.

Under 2013 började en gruppering inom Omställning Sverige att laborera med tanken på att bilda en egen förening. Frågan ställdes på sin spets under ett möte i Järna i slutet av 2013 som i efterhand har beskrivits som både dramatiskt och stormigt.

”Skapa ny dröm”

Nikolas Berg, som är ekopedagog och länge varit aktiv i Omställningsrörelsen, berättar att det redan från början fanns stora motsättningar på mötet, bland annat gällande hur fort man ville gå fram liksom synen på inre omställning.

– Men det fanns också en djupare spricka. Hela Sverige ska leva hade länge kämpat för att landsbygden skulle få ta del av vinsterna i det industrimoderna samhället, medan de som stod djupare i omställningen tryckte på att vi inte bara kan eftersträva lika villkor.

– Hela den här drömmen om det industrimoderna måste skrivas om, menade vi, och vi måste skapa en ny dröm med lokalsamhället i centrum. Så det var väldigt olika perspektiv, säger Nikolas Berg.

”Som ett getingbo”

Motsättningarna på mötet ledde till att det bröt samman och man beslutade sig för att ta en time­out.

Nikolas Berg erbjöd sig då, tillsammans med en annan person, att för en stund ta över rollen som facilitator.

– Jag gick in i mötescirkeln med ett 70-tal personer och det var som att kliva rakt in i ett getingbo. Men vi kom med ett förslag på hur man kunde gå vidare, nämligen genom ett open space där vi kunde ta upp alla frågor som låg och pyrde. Det blev en lyckosam process, allt som legat under ytan kom upp och gruppen kunde hitta en förståelse för de gemensamma svårigheterna, säger han.

Nikolas Berg säger att en lärdom som han har dragit av det är att det inte är något självändamål att hålla ihop en intressegemenskap om det finns väldigt tydliga grupperingar, och att en separation ibland kan vara nödvändig.

– På ett personligt plan blev det också ett test av de ekopedagogiska principerna. Att kunna erkänna allas känslor och komplexiteten utan att peka finger. Jag förstod att vi i rörelsen behövde träna på detta och det behovet kan jag fortfarande se. Den förmågan behövs idag då vi står inför utmaningen att fördjupa definitionen av omställning, som svar på exempelvis den teknikdrivna gröna omställningen men också på vår egen tidigare brist på ordentlig maktanalys.

Jan Forsmark sticker inte under stol med att han är besviken på hur Omställningsnätverket har utvecklats efter att de bröt sig ur Hela Sverige ska leva. Bland annat tycker han att det borde satsas mer på utbildning och att skapa lokal opinion.

– Det är för lite jävlar anamma på många områden, men hur man väcker den vet jag inte.

Ytterligare en person som länge varit engagerad och bland annat suttit i styrelsen för Omställningsnätverket är Peter Hagerrot, som bor i Järna och arbetar som psykoterapeut. Han lyfter att det framförallt blev problem med finansieringen efter att Omställningsrörelsen lämnade Hela Sverige ska leva. Som exempel nämner han ett forskningsprojekt som han medverkade i där forskarna som skulle studera omställningsrörelsen fick projektpengar medan Omställningsrörelsen själva inte fick ett öre.

– I England finns det en helt annan tradition av att skapa egenfinansiering, där litar man inte lika mycket på staten utan försöker hitta finansiering på annat håll, säger han.

Skogen engagerade

Anders Tivell slutade att engagera sig i Omställningsrörelsen ungefär samtidigt som det blev en fristående organisation.

– Den slutsats jag drog av den här tiden var att enbart information fungerar inte. Så jag flyttade hem till Tiveden och började göra saker själv istället. Vi byggde upp en kursgård och bjöd in omställningsfolk som kom hit och pratade, berättar han.

Att få med sig folk i bygden var dock inte helt enkelt till att börja med.

– Vi upptäckte att vi blev en främmande ö i lokalsamhället som vi jobbade i. Då försökte vi istället se vilka frågor som är viktiga för de som bor här.

En fråga som Anders Tivell märkte engagerade många var skogen. I Laxå kommun där han bor äger Sveaskog nästan all skog och både turister och lokalbor var upprörda över deras sätt att bruka skogen med stora kalhyggen. Anders Tivell lyckades dock få till möten med Sveaskog där såväl boende i bygden som politiker både från kommunen och riksdagen deltog. Resultatet blev att Sveaskog gick med på att göra en del av området till en hyggesfri zon. Han har också exempel på hur de har lyckats få gruvbolag att backa genom att mobilisera människor i bygden.

– Vi försöker att inte pracka på folk vad vi tycker, de vet redan vad vi tycker. Istället försöker vi att vara i lokalsamhället och lyssna på folk.

Infekterad debatt

För Hillevi Helmfrid är det tydligt att Omställningsrörelsen har bidragit med ett nytt sätt att tänka som delvis saknades innan.

– Styrkan i Omställningsrörelsen tycker jag är att det finns ett gemensamt fokus på lösningar istället för på problemen. Det skapar ett sammanhang och känslan av att vara med i en rörelse. Tyvärr är det ju det sammanhanget som är i gungning just nu.

Hillevi Helmfrid syftar på den infekterade debatt som har varit de senaste två åren om inkludering och hur rörelsen ska hantera hotet från högerextremister.

– Jag ser det som att det finns en ökad förvirring i hela samhället. Jag har försökt bidra genom att reda ut begrepp som ekofascism för att på så sätt skapa förståelse. Det handlar i grunden om att jag själv vill förstå. Det har funnits en aningslöshet och en naivitet kring de högerextrema krafterna. Vi behöver öka vår kunskap.

Peter Hagerrot är inne på samma spår.

– Det finns väldigt mycket strategi från högerextremisterna som vi har bortsett från och då är det lätt att bli en nyttig idiot, säger han.

– Samtidigt måste vi förhålla oss till hur vi ska nå våra grannar där kanske 20 procent röstar på Sverigedemokraterna. Kan jag sitta i samma vägförening och samtidigt hålla rågången mot dem?

Att högerextremismen är på frammarsch nu tror han också bottnar i att många saknar en mening i tillvaron.

– Vi har under det senaste århundradet försökt täcka över bristen på mening genom att producera mer. Men när man märker att nya bilar inte räcker för att täcka hålet i själen så söker man andra svar, och då kan även sådana här idéer komma tillbaka.

”Farlig policy”

Även Omställningsrörelsens grund­are Rob Hopkins tycker att det är viktigt att inte vara naiv när det gäller hotet från högerextremister.

– Att ha en policy som säger att alla är välkomna att delta i allt vi gör kan, särskilt i de tider vi lever i nu, vara ganska farligt, säger han och menar att man till exempel skulle kunna kräva att de som engagerar sig i styrelsen för en omställningsgrupp skriver under att de ställer sig bakom FN:s mänskliga rättigheter.

– Samtidigt, om du organiserar en trädplantering till exempel så kan du inte kontrollera alla som deltar och jag tror det kan finnas en poäng i att hålla den typen av evenemang väldigt öppna.

Rob Hopkins tycker dock inte att man ska låta någon filma en workshop eller annat arrangemang om inte alla deltagarna känner sig bekväma med det.

– Vi hade faktiskt ett tillfälle där en högerextrem aktivist kom och filmade ett evenemang med en kamera som han hade gömt under sin jacka. Det var en fruktansvärd upplevelse, men jag vet inte vad vi hade kunnat göra för att undvika det. Det finns vissa saker som inte går att kontrollera.

Vägar framåt

Elinor Askmar lyfter några andra utmaningar som Omställningsrörelsen står inför i dag.

– Det finns en frustration inom många miljörörelser att det är svårt att skala upp. Ska vi vara relevanta för fler tror jag det måste kännas att det är på riktigt, och inte bara idémässigt, säger hon och lyfter frågorna om energigemenskaper, bostadsbolag och infrastruktur som exempel på saker Omställningsrörelsen skulle kunna jobba mer med.

Även om många ser svåra utmaningar lyfter flera också fram det som de ser som Omställningsrörelsens styrka.

– En källa som jag tror att vi kan söka energi från är vår gemenskap. Även om det jag gör är pyttelitet så är det samtidigt en del av ett större sammanhang. Det finns en global tanke, men vi kan agera lokalt och det yttre och det inre är lika viktigt. Där sticker Omställningsrörelsen ut på ett sätt som andra rörelser inte gör, säger Hillevi Hemfrid.

Elinor Askmar pekar på styrkan i att många inom rörelsen kommer från olika håll.

– Det vi kan göra är att mejsla fram lösningar. Ibland misslyckas vi och ibland blir det bara en tumme av planerna men då har vi i alla fall försökt. Och ju fler perspektiv som finns i rörelsen desto mer troligt att det blir rimliga lösningar som också har legitimitet hos människor.

Idéerna sprider sig

Trots att mycket kan upplevas som att det går trögt, eller till och med bakåt, när det gäller omställningen till en hållbarare värld är Rob Hopkins mer positiv än på länge.

– Det känns som att många dörrar som var helt stängda för tio år sedan börjar öppna sig nu, säger han och nämner bland annat Tysklands beslut att satsa mycket mer på förnyelsebar energi, idén om ”15-minutersstaden” (att allt man behöver i en stad ska finnas inom femton minuters cykelavstånd) som sprider sig i många städer och den franska staden Grenobles satsningar på en cirkulär ekonomi som några exempel på hur omställningsidéerna omfamnas av allt fler.

– Men lika intressant som det som händer på marken är det för mig att se allt det som händer under ytan, hur omställningsidéerna sprider sig och hittar nya vägar, precis som svampar.