Ekonomisk kris – men inte för alla

Det lär knappast ha undgått någon att matpriserna har skjutit i höjden den senaste tiden. Enligt den senaste mätningen från SCB har prisnivån det senaste året gått upp med 22,1 procent, vilket är den största ökningen på ett år sedan 1951.

Samtidigt så bör inte prisökningen för de allra flesta vara fullt så chockartad som den var 1951 eftersom vi i dag också har en generellt mycket högre levnadsstandard. För att förstå hur mycket levnadsstandarden faktiskt har ökat kan det vara bra att studera vad vi lägger våra pengar på.

På 1950-talet lade en genomsnittlig svensk ungefär 30 procent av sin inkomst på mat. 2022 var samma siffra 12,5 procent. Det ska bli intressant att se vad skillnaden blir i år, med tanke på prisökningarna, men jag har svårt att se att vi skulle komma upp i samma nivå som på 50-talet.

Det är också värt att notera att våra inkomster har ökat extremt, i synnerhet sedan millennieskiftet, även med hänsyn taget till inflationen. Vid millennieskiftet hade en familj med två vuxna en genomsnittsinkomst på 33 000 kronor efter skatt, i dagens penningvärde. I dag tjänar samma familj i genomsnitt 57 000 i månaden vilket innebär att vi tjänar 60 procent mer.

Detta gäller såklart inte för alla. För samtidigt som många har fått det bättre så har också klyftorna i samhället ökat. För de som tvingas leva på existensminimum är det förstås en klen tröst att majoriteten av svenskar klarar sig bra trots extremt hög inflation.

Till dem som får det riktigt tufft hör till exempel de som lever på försörjningsstöd eller flyktingar som får dagersättning från Migrationsverket. Den här dagersättningen ligger på 71 kronor om dagen för ensamstående vuxna som bor på ett boende där mat inte ingår. Bor man på ett boende där maten ingår är ersättningen endast 24 kronor per dag. Det ger en månadsinkomst på 720–2130 kronor. Trots inflationen har ersättningen inte höjts sedan 1994.

Där kan man prata om ekonomisk kris.