Alice Teodorescu Måwe har landat på DN:s ledarredaktion och ett antal prenumeranter har sagt upp tidningen. Men Amanda Sokolnicki, politisk redaktör, förklarar att det ska bli spännande att se vad ”en högerröst som format den politiska epok som precis har inletts” har att säga om dagens politik.

Hennes första DN-ledare tar sig an kriminaliteten. Rubriken lyder ”Alice Teodorescu Måwe: Nu vet vi att fattigdom inte förklarar gängvåldet”. 
Så vad är det hon menar att vi vet? Hon utgår från en ny rapport från Brå, Socioekonomisk bakgrund och brott – en kunskapsöversikt. Efter att ha läst den kan man konstatera att det finns ett många gånger klarlagt samband mellan fattigdom och kriminalitet. Men på individnivå är sambandet svagt, en familjs inkomster i sig säger väldigt lite om risken för att barnen blir kriminella.
Däremot finns det starkare samband mellan kriminalitet och en massa andra faktorer – hur det går i skolan, om man har vänner som begår brott, föräldrarnas ”uppfostringskompetens” och konflikter i familjen verkar spela större roll än den dåliga ekonomin i sig.

Exakt hur de olika faktorerna hänger ihop med en risk för kriminalitet har man inte kunnat enas om. Men sambanden mellan dålig ekonomi, konflikter i familjen, ekonomisk stress, skolproblem verkar uppenbara.

Att det statistiska sambandet är svagt innebär helt enkelt att inte allt detta händer i alla fattiga familjer, och att de flesta barn i vilket fall som helst inte blir kriminella. Och å andra sidan finns det riskfaktorer även bland rika och en del som växer upp med höga inkomster blir kriminella ändå. Det är alltså inget nytt.

Men Alice Teodorescu Måwe menar att vi nu kan tänka om i fråga om fattigdom och kriminalitet. I inledningen skriver hon att för den som bara har en hammare ser alla problem ut som en spik. Om ens samhällsanalys till exempel ”bygger på antagandet att fattigdom och utsatthet leder till brott”, menar hon, är det rimligt att bekämpa fattigdomen.

Hon skriver inte uttryckligen att vi slipper det nu, men det står tydligt mellan raderna. Vilket passar som hand i handske när regeringen kommer med fler och fler förslag som gör utsatta barnfamiljer ännu mer utsatta.

Hennes egen analys av Brå:s rapport är ett löst och spekulativt resonemang som till stor del handlar om invandrade föräldrars föräldraskap. Men mest vill hon understryka att insatser mot fattigdom inte hjälper mot kriminalitet. Med hjälp av en rapport som verkligen inte säger det. Jag vet inte om spännande är rätt ord.

Såg du på TV4-nyheterna måndagen den 4 december? I så fall kunde du se kycklingar som slungades omkring på rullband i en gigantisk maskin och klämdes till döds. Skadade och sjuka kycklingar lämnades i backar där de åt på varandra. Det var Djurrättsalliansen som hade filmat med dold kamera inne på en av Kronfågels kläckerianläggningar. Om du är som de flesta så mådde du illa av att se bilderna. Kanske du till och med bytte kanal för att du inte ville se det? Reaktionerna visar att vi bryr oss om djur och lidandet de utsätts för. 

Kronfågels VD Fredrik Strømmen säger om bilderna: ”Så det jag ser här är någonting som absolut inte följer våra rutiner.” Det är som det alltid brukar låta när djuren plågas i Sveriges djurfabriker. Det är enskilda undantag som ska åtgärdas snabbt — vill de få oss att tro. ”Jag och alla våra medarbetare har ju djurvälfärd som första prioritet och högsta mål” säger också Kronfågels VD. Är det någon som fortfarande tror på detta? Jag tror att många av oss konsumenter VILL så gärna tro det eftersom vi inte gärna ändrar våra vanor. Därför är vi extra lättlurade när det gäller påståenden som dessa. 

Men är det inte dags att vi slutar med vårt kollektiva självbedrägeri och istället är ärliga mot oss själva? Det går inte att undgå våld och lidande i djurindustrin, oavsett hur många kontroller som utförs. När vi betraktar kännande varelser som en produkt (dessutom billig) som ska framställas i snabb takt för högsta profit så leder det med säkerhet till stort lidande. Vi har alla en moralisk plikt att granska hur djuren behandlas i djurindustrin eftersom det är vi som stödjer den med våra inköp.

Sanningen är endast några googlingar borta. När du har sett hur djuren har det så fråga dig: stämmer detta överens med dina värderingar? Om inte så är det dags att öppna dörren för en ny kulinarisk värld – alla fantastiska smaker och former från växtriket! Mycket av det känner du redan igen, men du kan få en chans att testa nya växtbaserade produkter och recept som inte har en stark bismak av lidande och död. 

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.