– Odlandet var ägget och hållbarheten blev hönan.

Så beskriver Lovisa Bergström sin väg till omställning. Men det är en väg som har varit lång, och långt ifrån enkel. För 7–8 år sedan levde hon på Södermalm i Stockholm där hon jobbade med marknadsföring på ett fastighetsföretag. Hon och hennes sambo tjänade mycket pengar och bodde i ett hippt kvarter – men ändå kände de sig inte lyckliga. Hon började gå till en psykolog och ifrågasatte allt mer sin dåvarande livsstil. I samma veva började hon också att odla, först på balkongen och sedan de flyttat till Rågsved i pallkragar som snart tog upp mer och mer av platsen utanför lägenheten.

– Det här gav en skön känsla av hybris, om jag kan framställa liv – vad mer är inte möjligt? säger hon och skrattar.

Längtade ut på landet

En ögonöppnare var också David Jonstads bok ”Kollaps” som hon stötte på via en annons i LFT.

– Den gjorde att jag började fundera på vad det är som möjliggör att jag kan bo i Stockholm. Jag minns att det ett år var ett enormt snöfall, mjölkbilarna kom inte fram och stan upphörde nästan att fungera. Det där blev en tankeställlare, jag insåg att om något går riktigt fel så är Stockholm kanske inte den platsen som jag vill befinna mig på.

Ungefär samtidigt sa hon också upp sig från sitt jobb och utbildade sig till förskollärare istället, för ”om man vill förändra världen känns barnen som ett bra ställe att börja på”, som hon uttrycker det. Hon och hennes sambo började längta efter att flytta ut på landet och åkte på massor av husvisningar, ibland så långt bort som till Vansbro i Dalarna. Det skulle dock dröja ytterligare några år innan de hittade sitt drömhus. Först flyttade de till Norrköping, där båda studerat tidigare, och fortsatte att leta hus i trakterna däromkring. Till slut hittade de ett hus som visserligen låg väldigt långt bort, men som i övrigt kändes helt fantastiskt.

I dag bor de med sina två katter i byn Ryda, på gränsen mellan Östergötland och Småland. Lovisa Bergström jobbar några dagar i veckan som förskollärare och frilansar inom grafisk form. Att hon har kunnat gå ner i arbetstid beskriver hon som fantastiskt skönt, och något som är möjligt tack vare att de har ett hus med låga kostnader och tänker över alla sina utgifter. Samtidigt, tillägger hon, är det inte så att de bara ligger på latsidan eftersom det alltid finns saker att göra med huset och med odlingarna.

– Men vissa dar får man nästan nypa sig i armen, som idag till exempel när vi kunde sitta och äta en lång frukost en vanlig vardag.

Från bambutandborstar till existentiella frågor

På sitt Instagramkonto Rimlig levnadsstandard skriver hon sedan flera år tillbaka om omställning och hållbarhet på ett rappt och underhållande sätt och ur en mängd olika perspektiv. Bland annat har hon skrivit om konservering, om att göra egen jord, om att lagra mat utan el (till exempel genom att använda jordkällare istället för kylskåp), om peak oil och mycket annat.

I början av det här året kände hon att utrymmet på Instagram inte räckte till för allt hon ville säga och startade då även ett konto på Substack med samma namn.

Vad skulle du säga är en rimlig levnadsstandard?

– Det är ett pågående utforskande. Frågeställningen har ändrats en del under kontots livstid. Först skrev jag mest om klassiska hållbarhetsfrågor som att byta ut plasttandborsten mot en bambutandborste, men nu har jag gått över till större existentiella frågor som ”Vad behöver man?”, ”Vad är ett gott liv?” Eller  ”Hur kan vi leva på ett sätt som inte gör skada på planeten?”

Lovisa Bergström säger att det var med skräckblandad förtjusning som de flyttade till en plats som de aldrig hade bott på tidigare och inte hade någon koppling till, men nu trivs de väldigt bra i Ryda.

– I början när vi flyttade hit fick vi höra ”vad ska ni göra hela dagarna?”. Men jag tänker precis tvärtom, i stan fanns nästan inget annat att göra än att berusa sig eller göra av med pengar och det kändes till slut helt ointressant för mig. Här ute däremot finns alltid saker att göra.

– Igår hade jag en alldeles fantastisk upplevelse när vi var ute i skogen och stannade och pratade med en ekorre. Det är något helt annat än att vakna bakis och äta pizza. Söndagarna har genomgått en viss transformation sen vi flyttade hit…

Ett problem när man bor långt ut på landet är att det är svårt att inte bli bilberoende, hur tänker du kring det?

– Ja så är det ju. Men det många inte tänker på är att man är lika beroende av bilar i stan, även om man inte kör själv så måste ju maten transporteras… Här framställer vi maten själva, så det är inte någon som behöver köra den till oss. Visst, jag sitter mer bakom ratten nu men jag är samtidigt mer medveten om hur många kilometer som körs.

– Sen är det klart att jag helst skulle vilja se en värld där förskolorna och affärerna kom tillbaka till byarna och vi kunde ha allting på cykelavstånd.

Sverige om 150 år

För en tid sedan blev Lovisa Bergström tillfrågad av Nordiska museet om hon ville skriva en text om hur hon tror att Sverige kommer att se om 30 respektive 150 år. Lovisa nappade på idén och skrev ett inlägg om att hon hoppas att vi om trettio år har börjat ifrågasätta heltidsnormen och börjat leva mer lokalt. Om 150 år tror hon att befolkningen har minskat som en följd av energikrig och svält. Många har fått lämna städerna och börjat arbeta på fälten. Överhuvudtaget tror hon att vi kommer ha återgått till ett enklare liv, kanske finns inte ens elektricitet och bilar längre.

En del skulle nog kalla en sådan här vision för bakåtsträvande, hur tänker du kring det?

– Jag kan förstå det. Vi matas ju hela tiden med bilder på flygande bilar, och det är klart att det är en mycket sexigare bild av framtiden. Men jag tror att vi hela tiden måste tänka på vilken berättelse som förs fram, och vilka incitament det finns till det. Det är ju ingen som tjänar pengar på att vi gör mindre, säger hon och fortsätter:

– Jag är ledsen att förstöra festen men de resurser vi använder idag kommer vi inte att ha i framtiden. Det är inte så att jag vill tillbaka till 1800-talet, men vi måste förhålla oss till vad vi har att jobba med. Sen tycker jag också om att uttrycka mig lite drastiskt och provocerande – för att få folk att tänka till.

Vad skulle du vilja säga till de som vill ställa om sina liv men inte riktigt vet hur de ska börja eller vågar ta steget fullt ut?

– Jag skulle säga att du har ett val fortfarande – ställ om eller bli omställd. Jag upplever samtidigt att det här är en lättare diskussion i dag än för tre år sedan. Pandemin, inflationen och energikrisen har gjort att fler fått upp ögonen för att saker kan hända. Det som har varit kan inte tas för givet.

Lovisa Bergström säger att hon förstår att alla inte kommer vilja eller kunna flytta ut på landet men uppmuntrar alla som sitter i en lägenhet och lider, så som hon själv gjorde, att våga testa.

– Många är rädda för ensamheten. Men att vara ensam är inte att ha brist på människor omkring mig, utan brist på sådana som förstår mig. Man kan vara precis lika ensam i stan. När jag bodde i stan visste jag inte vad några i min trappuppgång hette. Men här känner man grannarna eftersom vi är beroende  av varandra.

Lo Ragnar & Nino

Lo Ragnar Lindström och Nino Mick är båda hyllade poeter. Lo Ragnars dikter skildrar den svenska norrländska glesbygden och dikten Min eld vann Aftonbladet kulturs skrivartävling 2022. Nino Mick å sin sida har varit svensk mästare i poetry slam och skrivit flera diktsamlingar. Nu möts de båda poeterna i en föreställning om glesbygd, tro och identitet där nyskrivna dikter blandas med nyskriven musik. Föreställningen turnerar med Riksteatern under hösten och våren, för turnédatum se Riksteaterns hemsida.

I kroppen min (Riksteatern)

2013 dog författaren, journalisten och musikern Kristian Gidlund i cancer, endast 29 år gammal. Fram till sin död skrev han bloggen I kroppen min när han naket och öppet skildrade sin kamp mot cancern. I föreställningen som bygger på texter från bloggen spelar Razmus Nyström en man som utforskar meningen med livet och döden. Kristian Gidlunds barndomsvän Mats Björke står för den specialkomponerade musiken. I kroppen min är på turné under hösten och avslutas med en föreställning i Leksand den 27 november. För övriga speldatum se riksteatern.se

Tv-serier

Historien om Sverige

Med anledning av att det har gått 500 år sedan Gustav Vasa blev kung i Sverige väljer SVT att storsatsa med sin mest påkostade historieserie någonsin. 100 historiker, arkeologer och experter medverkar och påkostade scenerier ska ge kött och blod åt tiden som skildras. Serien kommer att sändas i tio delar med premiär den 5 november. Ciceron är skådespelaren Simon J Berger.

Vi som valde att stanna

Vi som valde att stanna är en ukrainsk dramaserie i sex delar som har samproducerats av SVT. Serien skildrar krigsutbrottet och de människor som har valt att stanna kvar i Kiev. Varje del tar avstamp i verkliga händelser och tanken är att visa vanliga människors liv – bortom krigsrubrikerna.

Filmer

Tillsammans 99

23 år efter att filmen Tillsammans hade premiär återvänder Lukas Moodyson till karaktärerna som vi fick följa i 1970-talskollektivet. Nu har det hunnit bli 1999, kollektivet är sedan länge splittrat kvar finns bara Göran och Klasse. Men så en dag återförenas de för att fira Görans födelsedag. Vad har hänt sedan sist, lever drömmarna från 70-talet fortfarande kvar och äter Göran fortfarande gröt? Frågorna är många.

Vintersaga

Sången Vintersaga av Ted Ström sjöngs in av Monica Törnell på 80-talet och har kommit att bli en svensk klassiker. I filmen med samma namn gör Carl Olsson ett försök att skildra det svenska vemodet. Precis som i låten gör han nedslag på olika platser i ett fruset vintersverige. Här finns kärlek, vänskap, fotboll och drömmar men också alkohol, droger och mörker. Tillsammans formar de 24 ögonblicksbilderna en bild av landet där det blåser en isande, gråkall vind.

This world is not my own

Den här dokumentärfilmen berättar den verkliga historien om Nellie Mae Rowe, en kvinna som föddes i den amerikanska södern år 1900 som dotter till en före detta slav och som senare kom att bli en berömd och internationellt hyllad konstnär. Samtidigt som den skildrar hennes liv fram till hennes död 1982 så speglas också den amerikanska segregationen, rasismen och medborgarrättskampen. Filmen visas på Folkets bio.

Somliga går med trasiga skor

Vad finns det att berätta om Cornelis Vreeswijk som inte redan är sagt? Kanske en hel del ändå. Med hjälp av aldrig tidigare visat arkivmaterial tecknar regissören Magnus Gertten sin bild av den ikoniska trubaduren. En person som trots allt framgångar fortsatte att ge röst åt samhällets utsatta och svaga, kanske för att han såg sig själv som en av dem. Filmen går upp på bio den 17 november.

Labor 

Den här filmen handlar om Hanna som flyttar från Sverige till San Francisco där hon snart kommer i kontakt med queerscenen och börjar försörja sig som sexarbetare. Hanna Pils har regisserat en film som ska utmana vår syn på sex och arbete. Filmen visas på Folkets bio.

Handen upp, alla som slitit sitt hår i processen pussla ihop långa tågsträckor till kontinenten. En kurs på Röda korsets folkhögskola i Skärholmen i södra Stockholm kan minska våndorna inför nästa semesterplanering.

Kursen ges på kvartsfart under våren 2024, och innehåller digitala såväl som fysiska träffar. Den avslutas med en två veckor lång tågresa till den spanska provinsen Katalonien. Resan planeras under kursen, och under resans gång ingår möten med olika aktörer som arbetar med hållbart resande och lokal utveckling.

I teoridelen ingår historiska och kulturella aspekter av resande och turism, liksom ekologisk och social hållbarhet kopplat till resande. ”Vi jobbar också med hur vi kan göra vår egen omställning och hur vi kan inspirera andra att förändra sina resmönster”, står att läsa i kursbeskrivingen.