Inte långt från byn Vuollerim i Norrlands inland breder en 17 kilometer lång älvfåra ut sig – utan vatten. Men så har det inte alltid varit. Här forsade Lilla Lule älv fram på sin väg från Sarekfjällen för att ansluta sig till huvudflödet i Lule älv – och därefter mot Bottenhavet.

– Det var Europas finaste laxfors, du kan ju begripa vad det har betytt för oss, vi hade båtplatser och fiske, allting, säger Kurt Lundström, som tonåring deltog i det sista laxfisket, innan forsen tystnade 1967, då Letsi vattenkraftverk stod klart, älvens första.

För att maximera kraftverksproduktionen, sprängde Vattenkraft fram en åtta kilometer lång tunnel till det närliggande kraftverket Porsi i Lule älv. På så sätt ökade fallhöjden, samtidigt blev konstycket ett förödande slag mot livet i älven nedströms från vattenmagasinet, som blev helt torrlagd.

– Det är bara stenskravel alltihopa, de djur som försöker ta sig över, det är risk de bryter av benen, säger Kurt Lundström.

Men minnena av forsen som var, lever kvar. Under uppväxten i Vuollerim bubblade den ännu av liv och omvärlden hade börjat upptäcka värdet av det som invånarna tog som en självklarhet, den oförstörda naturen.

– Älvturismen och fisketurismen, det var en begynnande näring då – men den försvann ju. Efter utbyggnaden har vi bara gått tillbaka, säger Kurt Lundström.

"Kan bli Europas längsta laxfors"

Kraftverket  byggdes med en vattenlag i ryggen från 1918, som inte krävde hänsyn till miljön. Och fler följde i Luleälven med biflöden som idag, med sina 15 kraftverk, anses vara Sveriges viktigaste för energiförsörjningen. Men i spåren av torrlagda älvfåror, har öringbestånd utrotats och ekosystemen blivit förödda och utslagna, samtidigt som välståndet kraftverken generat, inte kommit de boende i hemkommunen Jokkmokk till del, tycker Kurt Lundström.

– Det har bara gått utför, hela tiden slåss vi mot att ungdomarna flyttar för det finns inga arbeten. Men vi levererar in miljarder till statskassan, säger Kurt Lundström, som själv kom att flytta från hembygden.

Samtidigt har banden till Vuollerim aldrig klippts, inte heller har kampen för att göra något åt den stenöken som uppstått i spåren av kraftverket upphört. För även om Vattenfall aldrig gett med sig om att släppa ut lite vatten i torrfåran, lever drömmen om få se den leva igen.

– Europas längsta torrfåra kan bli Europas längsta laxfors, det går att återskapa, säger Kurt Lundström.

Vad är det som har fått dig att fortsätta kampen i alla år?

– Dåraktig tjuraktighet tror jag, folk har sagt, va fan. Vi behöver ju elektricitet. Då har man inte förstått vilken påverkan det har haft på miljön. Vi har inte varit emot att man ska utnyttja vattnets kraft genom turbiner. Men vi kunde aldrig i vår vildaste fantasi drömma om att man inte skulle låta vattnet fortsätta i älvfåran.

Själv är han till åren kommen och många av dem som tidigare kämpat för älvfåran, har fallit bort. Men nya har tillkommit, en av dem är Siri Lundström – hans dotter, och en ny förening har bildats med personer ur närliggande byalag och Vaisa sameförening.

– Någonstans så hoppas vi ändå att människan ska ta sitt förnuft till fånga och inse att vi måste se till helheten, att vi behöver en hållbar elproduktion. Men ibland känns det nattsvart.

Kampen för att få liv i de stora vattenkraftsälvarna, går motströms. Även om de folkliga protesterna mot vattenkraften en gång i tiden blåste upp till en sådan styrka, att utbyggnaden stoppades i våra älvar, har politiken den här gången satt hälarna i marken. När nya regler i miljöbalken klubbades 2018 som en följd av EU:s vattendirektiv, innebar det att vattenkraften för första gången måste ansöka om nya miljötillstånd. Något som hade kunnat få drömmen om vatten i torrfåran att förverkligas, men så ser det inte ut att bli.

Istället pekar allt mot att kraftverken i de stora vattenkraftsälvarna kommer att bli undantagna strängare miljökrav – däribland Luleälven. Det med hänvisning till att åtgärderna skulle få för stor påverkan på den reglerbara elförsörjningen och att det finns osäkerhet om det skulle bidra till ”väsentlig ekologisk nytta”, då vattendragen redan är kraftigt modifierade.

Siri Lundström håller inte med. Deras förslag är att använda tio av av de runt 400 kubikmeter vatten som varje sekund går till elproduktion, för att återuppväcka forsen, som då skulle kunna bli ett viktigt lekområde i en sammanlagt fem mil lång älvsträcka. Byggs samtidigt ett minikraftverk som kan ta vara på energin, skulle produktionsförlusten begränsas till en minskad produktion på 14 miljoner kronor per år för Vattenkraft, enligt de beräkningar som föreningen låtit göra.

– Men det skulle ha enorm betydelse för socioekonomin i regionen. Det vi försökt säga är att man både kan producera el och ta miljöhänsyn, säger Siri Lundström.

Marcus Wallenberg varnar

Med fiskvägar eller manuell transport förbi de 15 kraftverken i älven, skulle en dag laxen kunna vandra från fjäll till hav – igen. Men argumenten har inte bitit på Vattenfall, som än så länge gett förslaget kalla handen. Även arbetet med att sätta nya miljövillkor för de runt 1800 vattenkraft som inte väntas bli  undantagna krav på miljöåtgärder, möter motvind. I våras röstade en riksdagsmajoritet för en uppmaning till regeringen att pausa arbetet, och att utnyttjandet av samtliga undantag som EU-rätten tillåter och som regeringen redan aviserat, genomförs med bättre kontroll. För att säkerställa att miljöåtgärderna inte blir för omfattande, har myndigheterna satt ett riktmärke om en produktionsförlust på max 1,5 TWh (av de omkring 65 TWh som vattenkraften producerar idag). Christer Borg, generalsekreterare för Älvräddarna som samordnar grupper som den i Vuollerim, skulle tvärtom – vilja se mer åtgärder.

– För att få någon slags rimlig miljöanpassning i alla vattenkraftverk skulle det behövas någonstans mellan 3 och högst 5 TWh produktion per år mindre, säger han och menar att det vägs upp av att mer nederbörd väntas på grund av klimatförändringarna, och därmed ökad kraftproduktion.

På DN:s debattsida har näringslivstoppen Marcus Wallenberg varnat för att processen med att förnya miljötillstånden kan innebära att reglerbar fossilfri elproduktion avvecklas. Men att det skulle ha någon betydelse för elförsörjningen på kort sikt avfärdar Christer Borg. Dels kommer det att ta tjugo år innan domstolarna tagit beslut om alla nya miljötillstånd, dels tar det tid, innan beslut blir till verkstad.

–  Tidigast 2030 skulle det kunna påverka elpriset, säger Christer Borg.

Samtidigt finns det de som säger att klimatkrisen är akut och kräver all förnybar elektricitet som kan avvaras. Hur ser du på det?

– Ekosystemkrisen är också akut, utrotningen av arter och habitat fortsätter att öka, det är precis samma hockeyklubba på den parametern som det är på klimatet och utsläpp av koldioxid. Om man som politiker inte kan koppla ihop de två, är det djupt tragiskt. Att möta klimatkrisen genom att förstöra ekosystem är att binda ris till egen rygg.

Vattenfall har inte velat ställa upp på någon intervju men skriver att en minitappning på runt tio kubikmeter i sekunden skulle få stor påverkan på det så kallade reglerbidraget även om ett minikraftverk installeras. Det vill säga det enskilda vattenkraftsverkets möjlighet att väga upp för när elproduktionen för vind- och solkraft går ned.

Läs mer:

Låt det flöda: Fem projekt som ska göra våra floder vilda igen

Historisk satsning ska återförvilda Torneälven

Splittrade åsikter kring vattenkraftens nya miljökrav

Regeringen pausar miljöprövningar