I förra veckan slog Richard Jomshof (SD) möjligen nytt världsrekord i hyckleri. Det började med att han kommenterade Rasmus Paludans koranbränningar i Dagens industri och de protester som de har vållat i stora delar av den muslimska världen. Jomshof sa där att yttrandefriheten borde vara viktigare än Sveriges Natoansökan, och om några blir upprörda över att Koranen eldas upp så borde vi bränna hundra till. 

I SVT:s Aktuellt dagen efter fick han försvara sitt uttalande. Det gick så där. Han började med att hänvisa till South park som han menar “driver med allt”, men när de skulle skämta om profeten Muhammed fick de för första gången censurera ett avsnitt, något som Jomshof menar var fel.

Så här långt är det lätt att förstå, och kanske till och med hålla med, Jomshof. Men efter det går han rejält vilse. Programledaren tar upp att Sverigedemokraterna har velat kriminalisera skändande av svenska flaggan och undrar om Jomshof håller med om det. Jomshof svarar att ja, det gör han, eftersom den svenska flaggan är ”något vi kan enas kring. Den är inte politisk. Den förenar oss.”

För Richard Jomshof är alltså den svenska flaggan helig. Samtidigt anser han att den inte är politisk, något som givetvis är trams. Flaggan är en symbol för nationen Sverige och som sådan också en symbol för nationalismen. Den svenska nationen är bildad för att skapa en konstruerad gemenskap för de som är födda inom de gränser som godtyckligt har satts upp, men också för att stänga ute de som inte är födda här. 

Det är också lite märkligt varför just den svenska flaggan skulle vara mer värd att skydda än Koranen, som både är betydligt äldre, som förenar många fler människor och som framförallt väldigt många fler människor bryr sig om. 

Yttrandefrihet är en svår sak. De som förespråkar en total yttrandefrihet gör det ofta, som exemplet med Jomshof visar, på sina egna villkor. Gör vad ni vill, men rör inte det som jag tycker är viktigt! Själv tycker jag att det är bra att vi i Sverige har en väldigt långtgående yttrandefrihet. Men att saker är tillåtna betyder inte att det alltid är bra eller lämpligt att utföra dem. 

Hängningen av Erdogan-dockan och Flammans satirtävling är exempel på bra sätt att använda sig av yttrandefriheten eftersom de så tydligt riktar in sig på en hänsynslös diktator, samtidigt som de också visar Sveriges hukande inför en totalitär regim. Att elda upp Koranen är dock inte bara ett hån mot Erdogan och den turkiska regimen utan mot alla de cirka 1,6 miljarder människor i världen som bekänner sig till islam. Man kan anse att det är värt att provocera en fjärdedel av världens befolkning för att visa att yttrandefriheten borde stå över allt, men i så fall bör man åtminstone vara konsekvent och även elda upp biblar, flaggor och allt annat som folk håller som heligt. 

Hur man ska värdera en yttrandefrihetshandling beror också på var och när den sker. Om  någon eldar upp Koranen i ett strikt muslimskt land kan man se det som en motståndshandling mot en stat som, i religionens namn, förtrycker befolkningen. Om det däremot sker i Sverige blir det snarare ett slag mot svenska muslimer som redan är utsatta och förtryckta. 

När Carl Johan de Geer skrev kuken på svenska flaggan 1967 var det fortfarande en kriminell handling, och de Geer tvingades att betala dagsböter. I dag riskerar man inte längre något straff om man väljer att skända flaggan. I min bok är det ett tecken på en positiv utveckling. I ett land som värnar demokratin och yttrandefriheten måste det också  vara tillåtet att kritisera, och skända, de nationella symbolerna. Allt annat riskerar att leda till förtryck.