Barnteater på allvar

Utbrytarkungen Houdini står på en husvagn och sjunger, samtidigt som ett barn utklädd till egyptisk prinsessa slår på en trumma nedanför. I publiken sitter 8-åringar och följer uppslukat dramat som utspelas framför deras ögon.
  
Scenen ovan inleder Erik Uddenbergs bok Utopiska ögonblick: Om Unga Klaras praktiska teaterarbete och är tagen från en av föreställningarna av pjäsen Buster Keaton på månen. Erik Uddenberg menar att det är ett exempel på hur det mitt under en föreställning kan uppstå ögonblick man inte trodde var möjliga. Ögonblick som, med Erik Uddenbergs egna ord, visar ”hur livet skulle kunna vara om varje del av världen var lika mångtydigt känslostark, lika generös, lika anslående estetiskt och lika intensiv som det möte man just då är med om”.

– Plötsligt öppnar sig ett fönster till något annat bortom det vardagliga. Och det tror jag är något som nästan all konst vill, säger Erik Uddenberg. 

Unga Klara bildades 1975 av Suzanne Osten som också var dess konstnärliga ledare ända fram till 2014 då Farnaz Arbabi och Gustav Deinoff tog över. Suzanne Ostens idé var att skapa en teater som tog barn och ungdomar på allvar, där man inte väjde för svåra och känsliga ämnen och där arbetet med pjäserna skedde i dialog med barnen. Även om Unga Klara har utvecklats mycket sedan dess så är de här idéerna fortfarande centrala menar Erik Uddenberg. 

– Vi försöker att möta barnen där de befinner sig i sina funderingar. En annan viktig sak är att vår ambition är att skapa konst, inte att uppfostra eller säga till barnen och ungdomarna vad de får och inte får göra.

Hur kan kontakten med barnen inför föreställningarna gå till?

– Det kan till exempel handla om att vi besöker en skolklass och läser upp en bit av pjäsen, spelar upp en scen eller leker en lek. Sen kanske man pratar med dem om det de har sett eller låter dem rita något på ett särskilt tema för att se vad som dyker upp i deras huvuden.

Skilsmässor, sex och självmord

Redan från starten vållade Unga Klaras pjäser en livlig debatt. Den första pjäsen som spelades hette Medeas barn och byggde på den klassiska grekiska tragedin Medea. I pjäsen tas ämnen som skilsmässor, sex och självmord upp – något som många ansåg inte lämpade sig i en barnföreställning. Men trots kritiken blev pjäsen en modern klassiker och har i dag spelats i många länder.

Än i dag kan en del bli provocerade av vissa ämnen som Unga Klara tar upp, säger Erik Uddenberg och nämner som exempel när man laborerar med könsroller eller skildrar mammor som inte klarar av att vara mammor. 
En av Unga Klaras arbetsmetoder är också att låta äldre skådespelare spela barnroller och att låta unga spela vuxenroller, som ett sätt att vända på perspektiven.

– Suzanne Osten utvecklade den här metoden eftersom hon menade att äldre skådespelare har mer pondus. Och eftersom hon ville att barnrollerna skulle ha mest pondus så gav hon de rollerna till mer erfarna skådespelare, säger Erik Uddenberg och fortsätter:

– Det betyder inte att de äldre skådespelarna nödvändigtvis är bättre, utan det handlar bara om vilka roller man vill ge mest pondus.

Unga Klara var från början knuten till Stockholms stadsteater men drivs sedan 2010 som ett eget bolag. Dock bedriver de fortfarande sin verksamhet i anslutning till stadsteatern. 2018 utsågs de till nationell scen för barn och unga, något som Erik Uddenberg menar har haft stor betydelse, inte minst för ekonomin.

– Iden att man ständigt ska söka projektbidrag fungerar inte om man vill vara en kontinuerlig scen. Alla som lever i den här världen vet att det är väldigt destruktivt för kreativiteten. Så man kan säga att den här utnämningen har gjort att vi har kunnat leva vidare och fortsätta göra teater. 

Arvet från Suzanne Osten

Trots att Suzanne Osten inte längre är konstnärlig ledare och inte har någon officiell roll på teatern så lever många av hennes idéer vidare och hon regisserar fortfarande pjäser som spelas på Unga Klara, nu senast Buster Keaton på månen som kommer att ha nypremiär den 17 februari.

Med tanke på den viktiga roll som Suzanne Osten har spelat under flera decennier, tror du det kan vara svårt för nya regissörer att komma in med sina egna tankar och idéer?

– Ja så kan det nog vara. När jag själv började jobba på Unga Klara så frilansade jag samtidigt på andra teatrar och kunde då ibland känna att vissa av mina idéer inte passade på Unga Klara. Men det är också viktigt att poängtera att vi inte alltid ska göra som vi gjort. Om någon kommer med en ny idé så måste vi våga vara öppna för det och testa nya vägar. Om det blir så att man alltid arbetar enligt en viss metod så stelnar det och blir mindre dynamiskt och intressant. Ibland måste man bara tänka att vi skiter i det där och gör något helt annorlunda.

Vilka är de viktigaste sakerna du har lärt dig under de åren som du har jobbat med Unga Klara?

– Oj… hur jävla smarta barn är. Och att det faktiskt kan bli bättre konstnärligt av att man riktar sig till barn och unga istället för till vuxna.