Vi befinner oss för tillfället i nästa runda av elstödscirkusen. Nu lovas elkonsumenter, såväl privata hushåll som företag, ett nytt stöd. Den här gången får även Norrland vara med, och stödet beräknas betalas ut ”någon gång under våren”. Exakt när, hur och hur mycket är dock fortsatt oklart. Och frågan är vad det i slutändan kommer ha för effekt. Ett elprisstöd verkar kanske vid första anblick som något eftersträvansvärt i tider som dessa, men frågan är hur stor skillnad det kommer göra i längden och hur bra det egentligen är.

Även om oklarheterna är många kring det nya elprisstödet är en sak klar: elpriserna har varit höga under höst och vinter, och de kommer sannolikt fortsätta vara det ett tag till. Klart är också att vi lever i ett mycket elberoende samhälle. Därför är det extra viktigt att mitt i denna elkris förstå att de stigande elpriserna, och kanske i synnheterhet effekten av dem, är ytterligare ett tecken på att vårt sätt att leva är ohållbart. I takt med att klimatet förändras behöver vi anpassa oss till en annan verklighet – en där bland annat produktion och tillgång till el med största sannolikhet kommer förändras.

Elektrifiering som nyckeln i klimatomställningen (som statsminister Ulf Kristersson uttryckte det i en intervju i DN i somras) blir allt svårare att rättfärdiga i och med det rådande elprisläget och den kris det medfört. Hur ska Ulf Kristersson och hans regering leva upp till detta när läget är som det är? Ska ett elprisstöd betalas ut av staten varje gång priserna skjuter i höjden? Hur skulle det se ut när alla transporter sker elektriskt? När hela samhället verkligen står och faller med tillgång till el? Inte nog med det – statsministern verkar också anse att vägen till ett elektrifierat samhälle är kärnkraft (som skapar en himla massa andra problem för framtida såväl som samtida generationer) och koldioxidinfångning (som än så länge är väldigt ineffektivt). Alltså varken en särskilt hållbar eller ens realistisk väg att gå.

Man kan dock ge Kristersson en halv poäng, om man vill vara snäll. En ökad elektrifiering som ett sätt att minska användningen av fossila bränslen är absolut inte dålig – så länge elen producerats hållbart. Men att lägga allt fokus (och alla pengar) på elektrifiering är ett sätt att göra samhället än mer sårbart och skört. Monokulturer är alltid ohållbara och sårbara, oavsett om det handlar om skogsbruk, odling eller samhällets bränsleförsörjning. Vad vi behöver är en mångfald av lösningar på hur vi kan minska vår konsumtion och vårt beroende av såväl el som fossila bränslen.

Det får absolut inte bli en vana att staten kan lösa människors och företags ekonomiska problem som orsakats av en ohållbar livsstil på såväl individ- som samhällsnivå. Lösningen ligger inte i ett litet plåster på ett sår som ändå inte slutar blöda. Vi kan inte fortsätta leva med skygglappar på i en värld av ständig människoskapad klimatförändring. Istället för ett elprisstöd borde staten ta det rådande elprisläget som ett tecken på att det verkligen är dags att ställa om: arbeta för en bättre fördelningspolitik och utreda och införa en basinkomst så att de som blir mest lidande av en hög elräkning i dag är bättre skyddade mot det i morgon.

Är det något stöd som ska delas ut just nu är det ett omställningsstöd, som ger människor möjlighet att förändra sina vanor och utrymme att hitta lösningar som minskar elförbrukning – tekniska såväl som praktiska. Det vi behöver är en hållbar omställning, en mer jämlik fördelningspolitik och nya levandsvanor – på alla plan – för att minska både elberoende och beroende av fossila bränslen.