Den radikala högern flyttar fram positionerna, samtidigt som en hop kriser trängs högljutt i samhällets farstu: Kriget, ekonomin, energin, pandemin, ekologin – alla vill de in och härja. Många vill slippa höra bullret från intrångsförsöken, och istället värna den ombonade normaliteten. Här gömmer sig en dyster uppgivenhet. Finns det nåt motmedel?
De flesta av oss lever våra liv huvudsakligen innanför den rådande ordningens väggar. Inget förvånande med det. Som energibesparande flockdjur vill vi ogärna rucka på invanda mönster eller uppmärksamma intågande samhällskriser. Efter valet har männens, och speciellt unga killars, högervridning diskuterats. När sången om att den ljusnande framtid är vår klingar ironiskt har blicken istället riktats mot drömmen om fornstora dar.
Sverige ska bli bra igen. Ser man inte de grundläggande samtidsproblemen får man fokusera på brott och bensinpris. Orkar man inte se sin egen delaktighet i utmaningarna är det bekvämare om redan marginaliserade grupper blir syndabockar.
Att istället aktivera och organisera sig bortom systemets premisser för att möta samhällskriserna underminerar uppgivenheten. Plötsligt är man direkt inblandad i arbetet för förändring. Man ser att det går att påverka, oavsett hur litet och skört. Hur kriserna utvecklar sig får en annan betydelse.
Engagemang som medicin mot hopplöshet och förnekelse är inte utan biverkningar, och botar sällan ångesten direkt. Frustrationen kan rentav växa i mötet med våld, förtryck och orättvisor. Men att göra en insats lindrar känslan av alienering och maktlöshet, och hjälper en att se mer utan skygglappar. Är arbetet dessutom kopplat till rimliga förväntningar och riskbedömningar, och tillåter vila, njutning och återhämtning, kan det också upprätthållas över tid. Detta är förstås centralt, då resten av våra och kommande generationers liv kommer präglas av den ekologiska krisen.
Under ett kvartssekel har jag och min livskamrat försökt undvika att båda lönearbetar heltid. Vi har velat skapa utrymme för frivilligarbete, aktivism, skrivande och relationer. Detta har också hjälpt oss att leva lite enklare. Svenska politikers retorik till trots är nog många medvetna om att den svenska genomsnittslivsstilen är förödande. Förr eller senare måste vi ändå vänja oss vid en lägre konsumtionsnivå och ett enklare liv. Engagemanget har även kostat en del blod, svett och tårar. Bokstavligt och bildligt. Men alla människor ger upp saker för det eller de vi älskar och brinner för. Vi har haft en spännande och meningsfull tillvaro med mer luft och mindre stress än om vi kört på samhällets huvudled. Det har sammantaget inte varit något ”offer”.
Normer, omständigheter och personliga förutsättningar sätter förstås alltid ramar för vårt manöverutrymme. Men vill man verkligen finns det alltid nåt man kan göra. Går det att dra ned på arbetstiden? Finns det nån grupp eller rörelse vars mål och metoder man tror tillräckligt på som man kan ansluta sig till? Är detta utom räckhåll kan man måhända stötta andra som har möjligheten, till exempel ekonomiskt. Möjligen kan man genomföra konkreta livsstilsförändringar, eller göra tillfälliga insatser. Det finns många alternativ.
Även om allt skulle gå åt helvete spelar det roll hur vandringen dit ser ut. Att engagera sig påverkar åtminstone i nån utsträckning vandringens karaktär och den närmaste omgivningen. Inte minst ens egen känsla inför samhällskriserna. Har man inte provat detta medel mot misstro rekommenderas det å det varmaste.
