Torsdagsmorgonen hade ännu inte grytt den 24 februari förra året, men Vladimir Putin betonade varje stavelse när han sade de ödesdigra orden:

– Jag har beslutat att inleda en militär specialoperation.

Den ryske presidenten hävdade i sitt 28 minuter långa tv-tal till ryska folket att det östukrainska området Donbass måste räddas. Han målade upp ett förödande hot, en farlig allians av en aggressiv västvärld och ukrainska ”extremister”.

Invasionen kom i full skala på tre sidor: från Belarus i norr, från Ryssland i öster och Svarta havet samt det ockuperade Krim i söder.

Men i stället för att chocka Ukraina fick de ryska styrkorna en chock – av motståndet. Både det inom Ukraina och i ett Europa som öppnade sina dörrar för miljoner flyktingar, men även i USA vars gigantiska försvarssektor har kommit att spela en helt avgörande roll militärt.

"Inte skjuts"

Men i början var även USA pessimistiskt. Ni kanske vill ha hjälp att fly, frågade Washington-regeringen Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj, enligt CNN och andra medier.

– Jag behöver ammunition, inte skjuts, blev svaret från presidenten.

Före kriget stödde bara var fjärde ukrainare den tidigare komikern och skådespelaren. Men genom att stanna i Kiev svetsade han folket samman med dagliga videotal, ibland inspelade ute på gatan trots det osäkra läget.
Det har framkommit uppgifter om att den ryska planen var att ”hugga huvudet av” Ukraina – dels genom att mörda Zelenskyj, dels genom att blixterövra huvudstaden Kiev och inrätta en Moskvatrogen regim.

Och ryska soldater har vittnat om hur de trodde att de skulle välkomnas med öppna armar och att invasionen skulle vara överstökad på några dagar eller veckor.

Men andra tecken kom snabbt. Ryssland vann inte luftherravälde, utan var tvunget att försöka gå framåt på marken. Det kostade tid och resurser. Efter en månad, den 24 mars, hade Ryssland kontroll över drygt en fjärdedel, 28 procent, av Ukraina. Längre än så kom de aldrig.

Befriade förorter

Norr om Kiev körde de ryska styrkorna fast i förstäderna. Orter som Butja och Irpin skulle gå till krigshistorien efter att först ha erövrats under stor blodspillan men sedan befriats. Redan i början av april var ryssarna helt bortjagade från norra Ukraina.

Men i öster och söder såg det annorlunda ut. Där hade invasionen relativt stabila språngbrädor i de ukrainska områdena Donetsk, Luhansk och Krim, som Ryssland lagt beslag på redan 2014.

Så sent som i maj vann ryssarna fortfarande mark på en del håll. Hamnstaden Mariupol, ungefär som Malmö i storlek, intogs men blev samtidigt en symbol för hur hårt det ukrainska motståndet är. 

Ny fas

Uppskattningarna av de militära förlusterna är osäkra, siffror som 150 000 döda soldater på vardera sidan nämns. Som jämförelse kostade kriget i Afghanistan 1979 till 1989 15 000 sovjetiska soldaters liv.

Västvärlden skickade redan från början hjälp till Ukraina, hjälpen växte snabbt både i omfång, pris och militärteknisk nivå. USA skickade ungefär lika mycket som alla andra tillsammans.

Det bäddade för en ny fas under hösten. Ukraina kunde gå på offensiven både i nordost och i söder. Putin tvingades beordra en ”delvis mobilisering” för att få fram fler soldater.

När Ryssland i slutet av september ”annekterar” fyra ukrainska regioner – Donetsk, Luhansk, Zaporizjzja och Cherson – ses det mest som en propagandaövning. Militärt är landets styrkor snarare på reträtt i just dessa områden.

Vändningen når sin symboliska kulmen när staden Cherson, den enda större stad som Ryssland har tagit kontrollen över under året, i november återtas av Ukraina.

Inga stridsplan

Trots västvärldens militära hjälp till Ukraina, enligt beräkningar värd drygt 400 miljarder kronor fram till och med november, hänger Zelenskyjs två viktigaste biståndsönskemål fortfarande i luften – stridsvagnar och stridsflyg.
Det förstnämnda har USA, Tyskland med flera nu efter stor vånda gått med på att donera. Men att sätta in stridsflyg ser bland annat USA fortfarande som en för riskabel höjning av insatserna.

På den diplomatiska fronten råder permafrost. Efter ”annekteringen” av östra Ukraina skulle Ryssland se en reträtt där som att fly från sitt eget territorium. Samtidigt är Zelenskyj tydlig: varenda rysk soldat måste lämna varenda kvadratmeter i Ukraina.

Så få säger emot Natochefen Jens Stoltenbergs pessimistiska prognos.
Vi måste vara redo för det långa loppet. Detta kan komma att pågå i många, många, många, många år, sade han i en intervju med AFP i förra veckan.

Energin från solens strålar står i dag för endast omkring två procent av jordens energibehov. Vad som krävs är miljövänliga och billiga solceller. 

Nu har forskare från Linköpings universitet och KTH lyckats skapa en solcell delvis tillverkad av kraftlignin, en relativt obehandlad restprodukt från papperstillverkning. Lignin finns i cellväggarna hos nästan alla landlevande växter. Träd består till 20–30 procent av lignin, det är vad som ger styrka till växten. 

Forskarnas långsiktiga mål är en solcell helt av trämaterial.

– Vi vill bygga effektiva, pålitliga, billiga och miljövänliga solceller. Med den här studien kan vi visa att det är möjligt och ett första steg mot att byta ut material som idag är baserade på olja mot träbaserade alternativ, säger Mats Fahlman, professor vid Laboratoriet för organisk elektronik vid Linköpings universitet i ett pressmeddelande.

Lignin som behandlats kraftigt med olika kemikalier har tidigare använts i försök med solceller. I jämförelse med dem är solcellen av kraftlignin stabilare, enligt forskarna.

I jämförelse med traditionella solceller finns för- och nackdelar med ligninbaserade varianter, berättar Mats Fahlman.

– Organiska solceller kommer aldrig vara bäst när det gäller effektivitet. Men fördelen är att de är ogiftiga, hållbara och billiga. Kan de ligga på 15–20 procents effektivitet räcker det gott och väl för de flesta tillämpningar, säger han.

Det är en av de stora snackisarna under klimatmötet COP28 i Dubai. Tekniken som av vissa beskrivs som en klimaträddare – medan andra ser den som ett sätt för oljejättar att i oförminskad takt fortsätta med klimatskadliga fossila bränslen.

I Sverige beskrivs CCS som en viktig pusselbit för att nå klimatmålen. Men det går trögt med tekniken, som går ut på att avskilja koldioxid från utsläppen, transportera bort den och pumpa ned den i underjorden.

En genomgång som TT gjort bland de projekt som kommit längst visar att ingen ännu formellt har fattat ett investeringsbeslut om att faktiskt gå vidare med planerna. En anledning är den stora ekonomiska osäkerheten.

Regeringen har avsatt 36 miljarder kronor för 2026–2046. Tanken är en omvänd auktion där företag tävlar om att erbjuda störst koldioxidupptag till lägst pris. Men processen har fastnat hos EU-kommissionen och hur lång tid den tar vet ingen. Klart är att auktionerna försenats till minst nästa år.

– Alla går och väntar på ett godkännande från EU, säger Julia Ahlroth, chef för strategi och omvärldsrelationer på Växjö Energi.

Bolaget planerar att sätta in koldioxidavskiljning på Sandviksverket, som årligen ska fånga in 200 000 ton koldioxid. Projektet är redan försenat, och är i gång tidigast 2028.

Var hamnar koldioxiden?

Ett annat problem är var koldioxiden som avskiljs ska ta vägen. Koldioxiden måste transporteras med båt, tåg, lastbil eller i pipeline, antagligen med slutstation i Norge eller Danmark. De lösningarna finns inte i dag och transportsektorn behöver veta att den kommer att ha någon koldioxid att avskilja. Samtidigt vill ingen satsa på CCS om ingen kan transportera bort koldioxiden.

– Utmaningen är att ingenting är på plats. Vem vågar börja med ett investeringsbeslut så att de andra kan gå efter? säger Ahlroth.

Stockholm Exergi med sitt biokraftvärmeverk i Hjorthagen är antagligen längst fram i landet med planerna på sin bio-CCS-anläggning. Men även här har projektet försenats, från 2026 till tidigast 2027.

Innan bolaget vågar lägga ett investeringsbeslut väntar man in regelverket kring den omvända auktionen, säger Fabian Levihn, forskningschef och docent i industriell ekonomi vid KTH.

– Sverige hamnar efter. Vi låg bland de första, det är bara att konstatera att Danmark redan hunnit genomföra någon typ av upphandling av stöd för negativa utsläpp.

Jätteprojekt hotat

Inte heller stora utsläppare av koldioxid har satt ned foten kring CCS i Sverige. Heidelberg Materials cementfabrik i Slite på Gotland har planer på en sådan som i ett slag skulle kapa Sveriges utsläpp med 4 procent, 1,8 miljoner ton årligen.

Men för att jättesatsningen på 10 miljarder kronor ska sjösättas behöver företaget snabba tillståndsprocesser och även nya elkablar till Gotland i god tid innan anläggningen är i bruk 2030.

– För att vi inte ska bli omsprungna måste man omedelbart ta ett mycket tydligare statligt grepp om den här strukturomvandlingen, säger vice vd Karin Comstedt Webb

I dag är Svenska kraftnäts prognos för de nya elkablarna 2031. För sent, anser Heidelberg.

– Då går investeringen kanske till något annat land, säger Comstedt Webb.