Åsa Ranung, senior policyrådgivare inom biologisk mångfald på Världsnaturfonden (WWF), är på plats i Montreal och vittnar om en ökad tillströmning av deltagare under torsdagen.

– Det är ett kritiskt läge i förhandlingarna och många svåra frågor för ministrarna att lösa. De har nu endast tre dagar på sig att få till en ambitiös plan, så vi är mycket bekymrade, säger hon.

Hon tycker att Sverige måste ”städa framför egen dörr” för att kunna vara förebild globalt. Där går exempelvis beslutet att pausa omprövning av miljötillstånd för vattenkraftverk och att Sverige motarbetade fiskestopp på ål och fortsatt ålfiske helt i motsatt riktning.

– På hemmaplan har nya regeringen inte visat någon högre ambition för att skydda den biologiska mångfalden. Man har till exempel försökt bromsat förslag om EU:s avskogningslag inom EU. Man kan inte peka finger åt andra utan att göra insatser själv, säger hon.

I samband med att Romina Pormoukhtari gör entré på COP15 kommer beskedet att Sverige bidrar med över fyra miljarder kronor till den Globala miljöfonden (GEF).

– Det är positivt att man presenterar en summa, säger Karin Lexén, generalsekreterare för Naturskyddsföreningen.

Men om de menar allvar med att skydda den biologiska mångfalden måste de visa det i kommande budgetar för såväl svenskt miljöarbete och naturvård som inom ramen för biståndet. Men regeringen har aviserat att de under mandatperioden kommer att halvera budgeten för skötsel och skydd av natur, säger hon.

"Står som frågetecken"

Flera organisationer och forskare menar att svensk politik inte bidrar till att den biologiska mångfalden bevaras eller bromsar klimatförändringarna – snarare tvärtom.

– Sverige har alltid varit en positiv grön kraft i internationella sammanhang. Nu ser vi hur man inom EU står som frågetecken och undrar vad som händer. Det är en skrämmande utveckling, säger Nils Höglund sakkunnig vid Coalition Clean Baltic, en organisation som samlar ett stort antal miljö- och naturskyddsorganisationer runt Östersjön.

Nils Höglund beskriver ett skifte i Sveriges miljöpolitik inom till exempel EU.

Från att ha varit ambitiös och drivande har politiken tagit en annan riktning. Sveriges nej till att ytterligare begränsa fiske av den utrotningshotade ålen och pausen för miljöprövningar av vattenkraftverk är två exempel.

– Att vi åker till COP15 med hög svansföring och pratar om ambitiösa mål, det är magstarkt. Ministern åker för att skydda natur och biologisk mångfald men när det gäller Sveriges motsvarighet till pandan eller tigern – ålen där fattar man beslut som får förödande konsekvenser. Det är direkt pinsamt, säger Nils Höglund.

Svängt i fråga om skydd

Sedan tidigare finns ett förbud mot att fiska ål under tre månader. Men eftersom situationen anses så akut var förslaget att detta skulle utökas till sex månader, något som Sverige alltså röstade nej till. Detta trots att uppgifter från Internationella havsforskningsrådet visar att vi är nere på 0,5 procent av inkommande unga ålar jämfört med referensperioden. Motiveringen från regeringen är att ålfisket måste skyddas eftersom det har ett kulturellt värde.

Det viktigaste målet under COP15, som enligt plan ska avslutas den 19 december, är det som kallas 30×30 det vill säga att 30 procent av planetens yta ska vara skyddad år 2030. Det finns också ett mål att 10 procent ska få ett strikt skydd, vilket innebär att naturen så långt som det är möjligt ska lämnas i fred från mänsklig påverkan. Länder börjar nu öppna för ett visst fiske även inom de strikt skyddade områdena, vilket är en omsvängning från tidigare hållning.

– Många undrar var Sverige egentligen står i frågan och med den politik som nu förs, men klart är att ålen tydligen inte ingår i svensk biologisk mångfald, säger Nils Höglund.