-80 procent blindhet
-Diabetes
-Hemlös
Så står det skrivet på en kartongbit i händerna på en man i för tunna kläder en höstkväll. Lika lite som han måste ha sett genom de gråbleka pupillerna, tycktes han bli sedd i huvudstadens mest vältrafikerade gångtunnel, under perrongerna på centralstationen.
För visst är det så, att vi alltid är på väg någonstans. Vi har heller inga kontanter på oss. Situationen är ändå förbi. Vi tänker ju inte vända och gå tillbaka! Vi kan ju inte hjälpa alla. Varför skulle vi hjälpa honom och inte henne? Var ska vi då dra gränsen? Något i hjärtat känns lite fel. Det är sjukt att det ska behöva vara så här. Vi fortsätter att gå och försöker inte tänka mer på det. Men budskapet på kartongbiten har etsat sig fast.
Där någonstans i sekvensen av fullt rationella tankar, ligger den ruttnande frukten av ett frö som såddes för två millenier sedan. Hastigt förbigår vi hjärtats protester, för vi vet ju bättre. Dess dårskapliga manande har sårat oss förr. Men adventstiden vill påminna oss om mer än julklappsstress och uttjatade popdängor till bjällerklang. Ur bibelberättelserna kommer till oss en man från Galileen som med Guds mandat fick blinda att se. Det var bland de fattiga som mirakelgöraren främst verkade. I den mån den moderna medicinska vetenskapen lyckats återskapa dessa mirakel, så når dess välsignelser sällan fram till de som fallit från nåden av våra sociala skyddsnät.
En av de första uttolkarna av Jesus budskap, den omvände Paulus, lärde att svaren om rätt och fel finns planterat i varje människas hjärta. Detta innebar ett brott med den rådande traditionen som hade funnit dessa svar i heliga eller politiska skrifter. Syneidesis, kallade han det, och drog då på det stoiska arvet för att få hem sin poäng bland Roms elit. Samvete, har det senare översatts till. Detta var i sin tid ett radikalt påstående, som skulle komma att förändra den västerländska historien för gott. Medan antika stoiker hade stipulerat en gudomlig substans i varje människa, som bar på en urskiljningsförmåga mellan gott och ont, så hade dessa gott och ont alltid råkat falla i full samklang med upprätthållandet av den antika världens slavstater. Hädanefter skulle detta samvete alltid behöva följa Jesus exempel, som i kärleken till sin nästa inte gjorde skillnad på härskare och slavar, män eller kvinnor.
Dess fulla applicering skulle i millennier spjärna emot hierarkiska samhällsmönster, lika gamla som civilisationen själv. Ofta skulle det bli kärleksbudets förvaltare, kyrkan själv, som gjorde det värsta våldet mot det centrala budet. Men inte utan att kyrkans lärda, i sina ljusaste stunder, lyckades implementera kärleksbudet med universell tillämpning. Redan på 1200-talet formulerades i den Kanoniska rätten att alla fattiga hade rätt till livets nödvändigheter. En juridisk formulering av mänskliga rättigheter har på detta sätt sitt ursprung i Paulus betoning på samvetet som bärare av Guds lag.
Runt samma tid återupptäcktes Aristoteles på europeisk mark. En iver att förlika filosofens läror med Jesus flyttade betoningen från hjärtats samvete till förnuftet som vägen till himmelriket på jorden. På köpet vann man framgångsrika rationaliseringar för slavhandel och för kvinnans underordning, som följt av Naturens lag. En ny bana för Väst utstakades enligt dessa principer, och lär inte på ett litet sätt understödja dagens ekonomiska rationalism. En rationalism så genomgripande att vi kan gå rakt förbi någon i nöd utan att längre höra hjärtats allt dovare manande att stanna till och se vår nästa.
Efter regeringsskiftet verkar den där frukten ruttna bort allt hastigare. Föregående mandatperioder varnar oss också mot att sätta hoppet till tidigare bärare av samvetets politiska arv. Begrepp som solidaritet har fått ge vika för ett ständigt daltande med medelklassen. Snarare tycks det vårt ansvar, varje människas, att återplantera samvetets åldrande frön runt omkring oss. Om dessa frön är av gudomlig härkomst eller ej spelar mindre roll, för hjärtat bekräftar att när vi ger, så har vi nog. Och när vi har nog, så behöver vi inte mer.
Varje handling genom hjärtats dårskap lyser åter upp detta politiska decembermörker.
Alla som väljer att fira jul med dem av oss som är ensamma.
Att man som skattebetalare inte undkommer att bidra till en alltmer militariserad värld.
