EU föreslår klimatskadefond
Copyright © 2022 Mediehuset Grön Press AB
ISSN: 2003-5268. Ansvarig utgivare: Lennart Spetz
Innehåll
-
Glöd
-
Radar
-
Energi
-
Krönika
-
Frågan har tryckts in i arma barnaöron från tidig ålder under generationer. Frågeställaren klämmer ur sig orden i all välvilja. Men en treåring som får frågan vet sällan vad svaret är, eller om den vuxna frågeställaren kanske förväntar sig något specifikt svar? För det är just detta som barnet gör – ser upp till vuxna förebilder och börjar forma strategier för att vinna uppskattning och välvilja. Barnet svarar på frågor och möter förväntan. Det är så, en liten identitet börjar att formas in i något som den förväntas “bli”.
Pang. Mitten på 80-talet. Reagan- och Thatcher-eran. Band Aid gör populärkulturen global i realtid. Finanspolitikens och nyliberalismens totala övertag av den globala ekonomin. Den svenska hyperkonsumismen växer fram och börjar para sig brutalt med folkhemmet. En tanig smygpubertal yngling har precis kommit “hem” efter att ha varit bosatt i Västafrika med familjen. Kontraster. Observation, tystlåtenhet, ny navigering, nya strategier. En av de första skoldagarna efter hemkomsten togs den unga själen emot av en ny lärare, i en ny skolvärld med ett nytt budskap av förväntan. Budskapet sitter än idag djupt ristat i blomkålsorganet innanför pannloben. “Det kommer finnas så många jobb att välja mellan när du blir stor”.
Välja? Jag? Kommer jag kunna välja mellan jobb och jobb?
Men medvetenhetens pollett trillar inte riktigt ner ännu. Jag fortsätter att sträva efter att forma strategier, uppnå positioner, titlar, yrken, en god ekonomi och status. Det var viktigt att bli något respekterat. Något som samtidigt skulle borga för ett eget välstånd. Jag skulle fortsätta vandra i spåren av skolgång, föreningsliv, universitetsstudier och en jäkla massa olika jobb av olika slag. Jag siktade på att bli min egen lyckas smed. Jag skulle väva fram min framtid och min kommande ålderdoms skyddsnät med en mångfald av trådar som mitt kulturella arv hade spunnit för mig och lagt till rätta. Den outtalade förväntan fanns kvar. Tacksam för detta skulle jag vara. För allt som alla innan mig, och alla runt mig, hade hjälpt till att skapa. För just mig.
Det tog mig runt 25-30 år att inse att frågan i rubriken, trots sin bakomliggande godhjärtenhet, är ställd utifrån ett sjukt sammanhang, en ohållbar kultur.Nu, när jag spenderat över en halv genomsnittlig mansålder på denna planeten, har det blivit mer tydligt än någonsin vad jag förväntas att bli. Jag förväntas bli en som går till jobbet. En passiv konsument som ska fylla någon typ av kulturell förväntan. En person som köper allt den behöver, och som skapar väldigt lite för planetens och människans bästa. En person som känner sig inlåst när 8-12 timmar per dag spenderas utanför hemmet, och som i ett försök att hitta nyckeln ut ur detta, letar efter den billigaste varan i hyllorna och fyndar skit som inte behövs, i digitala flöden. Detta är det kulturella arvet som har en inbyggd förväntan av visad tacksamhet.
Vi kan bära med oss detta budskapet. Denna förväntan på tacksamhet för det som vårt kulturarv har skapat, när vi ser högre novembertemperaturer än någonsin uppmätt. När gasledningar exploderar i havet runt oss. När skogarna plundras och när vi hör blåbruna röster som inte är i kontakt med sin egen anpassningsförmåga, skrika högre än någonsin. Det är vårt kulturella arv som har tagit oss hit. Till en kultur som förstör sig själv. Vår kultur som inte håller jämna steg med vår natur. Här i någonstans ligger visst tacksamheten. Sägs det.
Men det kan du glömma! Ju mer erfarenhet jag tilldelas, ju fler personer, växter och djur jag möter, desto mer förstår jag att vi inte har något miljöproblem. Miljön klarar sig fint.
Vi har däremot ett samarbetsproblem – ett kulturellt problem av gigantiska mått som gör att vi inte klarar att anpassa oss.
Men det finns verktyg för att ta oss ur detta, och antal användare och utövare av dessa kulturella verktyg exploderar världen över. Just nu.
Vi är fler och fler som anammar permakultur och sociokrati i hela våra sätt att leva. Tillsammans.
Med detta slutar jag skriva krönikor som ett verktyg för förändring. Jag har inte tid med detta längre. En medskapande kultur finns runt hörnet och jag kan arbeta mer effektivt där. I mitt närområde. Jag känner värmen och hör sorlet därifrån.
Hoppa av hjulet nu medmänniska. Det är planetens förväntan. Vi fångar dig.
** Släpper pennan **Till er som är medvetna nog att inte ställa dessa frågor med inbyggd förväntan till era barn. Till er som bryter mönster och bygger samarbeten.
Rädsla. Att vara rädd för att vara rädd.
-