Frågan har tryckts in i arma barnaöron från tidig ålder under generationer. Frågeställaren klämmer ur sig orden i all välvilja. Men en treåring som får frågan vet sällan vad svaret är, eller om den vuxna frågeställaren kanske förväntar sig något specifikt svar? För det är just detta som barnet gör – ser upp till vuxna förebilder och börjar forma strategier för att vinna uppskattning och välvilja. Barnet svarar på frågor och möter förväntan. Det är så, en liten identitet börjar att formas in i något som den förväntas “bli”.

Pang. Mitten på 80-talet. Reagan- och Thatcher-eran. Band Aid gör populärkulturen global i realtid. Finanspolitikens och nyliberalismens totala övertag av den globala ekonomin. Den svenska hyperkonsumismen växer fram och börjar para sig brutalt med folkhemmet. En tanig smygpubertal yngling har precis kommit “hem” efter att ha varit bosatt i Västafrika med familjen. Kontraster. Observation, tystlåtenhet, ny navigering, nya strategier. En av de första skoldagarna efter hemkomsten togs den unga själen emot av en ny lärare, i en ny skolvärld med ett nytt budskap av förväntan. Budskapet sitter än idag djupt ristat i blomkålsorganet innanför pannloben. “Det kommer finnas så många jobb att välja mellan när du blir stor”.

Välja? Jag? Kommer jag kunna välja mellan jobb och jobb?   

Men medvetenhetens pollett trillar inte riktigt ner ännu. Jag fortsätter att sträva efter att forma strategier, uppnå positioner, titlar, yrken, en god ekonomi och status. Det var viktigt att bli något respekterat. Något som samtidigt skulle borga för ett eget välstånd. Jag skulle fortsätta vandra i spåren av skolgång, föreningsliv, universitetsstudier och en jäkla massa olika jobb av olika slag. Jag siktade på att bli min egen lyckas smed. Jag skulle väva fram min framtid och min kommande ålderdoms skyddsnät med en mångfald av trådar som mitt kulturella arv hade spunnit för mig och lagt till rätta. Den outtalade förväntan fanns kvar. Tacksam för detta skulle jag vara. För allt som alla innan mig, och alla runt mig, hade hjälpt till att skapa. För just mig.
Det tog mig runt 25-30 år att inse att frågan i rubriken, trots sin bakomliggande godhjärtenhet, är ställd utifrån ett sjukt sammanhang, en ohållbar kultur. 

Nu, när jag spenderat över en halv genomsnittlig mansålder på denna planeten, har det blivit mer tydligt än någonsin vad jag förväntas att bli. Jag förväntas bli en som går till jobbet. En passiv konsument som ska fylla någon typ av kulturell förväntan. En person som köper allt den behöver, och som skapar väldigt lite för planetens och människans bästa. En person som känner sig inlåst när 8-12 timmar per dag spenderas utanför hemmet, och som i ett försök att hitta nyckeln ut ur detta, letar efter den billigaste varan i hyllorna och fyndar skit som inte behövs, i digitala flöden. Detta är det kulturella arvet som har en inbyggd förväntan av visad tacksamhet. 

Vi kan bära med oss detta budskapet. Denna förväntan på tacksamhet för det som vårt kulturarv har skapat, när vi ser högre novembertemperaturer än någonsin uppmätt. När gasledningar exploderar i havet runt oss. När skogarna plundras och när vi hör blåbruna röster som inte är i kontakt med sin egen anpassningsförmåga, skrika högre än någonsin. Det är vårt kulturella arv som har tagit oss hit. Till en kultur som förstör sig själv. Vår kultur som inte håller jämna steg med vår natur. Här i någonstans ligger visst tacksamheten. Sägs det.

Men det kan du glömma! Ju mer erfarenhet jag tilldelas, ju fler personer, växter och djur jag möter, desto mer förstår jag att vi inte har något miljöproblem. Miljön klarar sig fint. 

Vi har däremot ett samarbetsproblem – ett kulturellt problem av gigantiska mått som gör att vi inte klarar att anpassa oss. 

Men det finns verktyg för att ta oss ur detta, och antal användare och utövare av dessa kulturella verktyg exploderar världen över. Just nu. 

Vi är fler och fler som anammar permakultur och sociokrati i hela våra sätt att leva. Tillsammans. 

Med detta slutar jag skriva krönikor som ett verktyg för förändring. Jag har inte tid med detta längre. En medskapande kultur finns runt hörnet och jag kan arbeta mer effektivt där. I mitt närområde. Jag känner värmen och hör sorlet därifrån.

Hoppa av hjulet nu medmänniska. Det är planetens förväntan. Vi fångar dig. 
 
** Släpper pennan **

”Jag vill understryka det egna ansvaret som var och en som idag befinner sig inne i Gaza själv har.”

Citatet är Tobias Billströms, och det påstås handla om regeringens inställning till de svenskar som sitter fast hos familj eller vänner, under Israels bomber.

Det är en motbjudande uppvisning i arrogans. Men det stannar tyvärr inte där. Citatet beskriver egentligen obehagligt väl regeringens politik mot alla som är instängda i världens största utomhusfängelse: Skyll er själva för att ni är födda där.

En miljon i Gaza, 40 procent av befolkningen, är under 40 år. 10 000 rapporteras döda, varav 4000 barn. Den svenska regeringen vill understryka deras eget ansvar för att vara födda på fel plats.

FN kräver ett omedelbart eldupphör. Men Sverige la ner sin röst när frågan skulle avgöras. Medan Macron kräver ett stopp för bombningarna säger Kristersson att han inte vill ”sätta sig till doms”. Skyll er själva, medmänniskor i Gaza.

Enligt WHO har 230 attacker träffat vårdinrättningar. Nästan hälften av sjukhusen är utslagna. Läkare utan Gränser rapporterar att bristen på bränsle och el är en ”dödsdom” för många patienter, ”till exempel spädbarn i kuvöser”. Den svenska regeringen vill understryka spädbarnens eget ansvar.

Man behöver inte ta de starkaste orden i sin mun. Det har andra redan gjort. FN:s expertgrupp skriver i att mot bakgrund av ”uttalanden från israeliska politiska ledare … i kombination med militära ingripanden … finns det risk för folkmord på palestinierna”. Att brott mot krigets lagar pågår är uppenbart för alla som kan se. Men Billström talar om proportionalitet.

Kanske handlar det om vapen. I oktober skrev Billströms Försvarsmakt under ett avtal med det största israeliska vapenföretaget Elbit Systems, nu med kontor i Göteborg. Medan bomberna föll över Gaza lovades 1,7 miljarder skattekronor till Elbit. Bolaget sysslar med drönare och övervakning, huvudsakligen till samma krigsmakt som nu begår folkrättsbrotten. Produkterna de säljer lovas vara ”stridstestade”. Men de som ofrivilligt blir testpersoner måste skylla sig själva.

Den svenska regeringen blundar, och kritiken borde vara öronbedövande. Istället hörs mest kritik mot de som faktiskt säger någonting alls.

Det är som att det införts en ny regel i debatten. Den som säger något om mördandet av palestinier, måste säga allt annat samtidigt. Varför kritiserar du Israels ockupation och bomber, men säger inget om Hamas? Varför kräver du eldupphör, men säger inte samtidigt att gisslan ska friges? Varför pratar du om palestiniernas lidande, men inget om de många bortglömda konflikterna i Afrika?

Jag har lite svårt för det där.

Jag kräver självklart att de som hålls gisslan hos Hamas ska friges. Det finns inte ord nog att fördöma Hamas vedervärdiga terrorattack. Jag håller med alla som säger det. Jag kräver inte ens av dem att säga något annat samtidigt. Vi kan vara oense om annat, men vi är eniga om detta.

På samma sätt kan man kräva ett stopp för bomberna, att inga fler barn i Palestina ska dödas, utan att samtidigt säga något mer.

Att kräva att någon säger allt eller inget, är enbart ett sätt att tysta.

Det kan kännas som ett krav på balans, men det blir ett relativiserande. Hamas terror var terror och fel alldeles oavsett Israels ockupationspolitik. Och på samma sätt är Israels bomber mot civila fel, alldeles oavsett hur Hamas agerar. Palestinas barns överlevnad ska inte vara avhängigt hur männen som styr Hamas resonerar. Den enda rimliga linjen är att vilja upprätthålla mänskliga rättigheter och den internationella rättsordningen, oavsett vem som begår brotten.

En bortsprängd arm, ett raserat hem eller ett förlorat barn känns likadant i en människa, oavsett religion eller medborgarskap. Sorgen och frustrationen kan nyttjas av maktrusiga män, oavsett vilken sida en gräns någon bor på. Ansvaret faller tungt på oss som inte befinner oss mitt i elden och hatet att inte vända bort blicken, inte ge utrymme för rasism mot judar eller muslimer att växa i konfliktens spår, inte släppa på principerna, inte göra det enkelt för oss. Tobias Billström talar gärna om andras ansvar. Men han verkar inte särskilt intresserad av att ta något själv.

Under hösten arbetar vi på tankesmedjan Cogito med fredsfrågan – närmare bestämt om hur vi ska förhålla oss till det stundande svenska Nato-medlemskapet. Det förvånar kanske en del som tror att gröna tankesmedjor bara sysslar med miljöfrågor. Men fredsfrågan har alltid varit central för den gröna rörelsen.

I och med att Turkiet nu verkar släppa på sitt motstånd mot det svenska medlemskapet blir det alltmer sannolikt att även Sverige snart är medlem. Hur ska progressiva partier förhålla sig till det? Bör man kräva ett utträde? Eller försöka påverka Nato? Går det ens att göra som progressiv rörelse?
Bland gröna i länder som redan är med i Nato är det få partier som kräver ett utträde. Strategin har istället varit att försöka påverka alliansen inifrån, oavsett hur man i grunden ser på militäralliansen.

Men för att detta ska lyckas betonar många gröna behovet av bättre samordning mellan progressiva aktörer. Regelbunden samordning, särskilt inför Natos toppmöten och att skapa en gemensam grupp inom Natos parlamentariska församling skulle kunna göra stor skillnad. Just en sådan samordning bidrog exempelvis till att flera Nato-länder stod kvar i sitt motstånd mot Irak-kriget.

Gröna skulle inom ramen för Nato kunna verka för en bredare syn på försvarspolitik som inkluderar mänsklig säkerhet i stort, inte bara att skydda statens gränser. Att lyfta in klimatfrågans påverkan på säkerheten vore en naturlig sådan uppgift och att stärka det civila försvaret.

Ur ett fredsperspektiv vore dock den viktigaste prioriteringen att fortsätta arbetet i en fråga som präglat den gröna rörelsen sedan starten – arbetet för kärnvapennedrustning. Ett sådant arbete skulle skaka om det rådande militära paradigmet i grunden. Om Sverige ändå ska in i Nato, bör man ta chansen att driva frågan framåt.

Den gröna rörelsen, ofta förlöjligad för sin naiva idealism, finner sig här i en fördelaktig position. Genom att förespråka ett kärnvapenfritt Europa förändras villkoren för försvarspolitiken och rörelsen hittar en fråga att samlas kring, som har brett stöd.

Risken att bli utskrattad av de andra är förstås överhängande – det lär bli en frontalkrock med den nakna realismen i global politik. Ändå är det just här de gröna måste placera sin flagga. Ska vi vara med i Nato, en allians smidd i det kalla krigets smältdegel, bör vi protestera mot arvet från kärnvapenkapplöpningen. En grön position kan aldrig vara att kollektiv säkerhet uppnås genom hotet om ömsesidig förintelse.

De gröna måste lobba för att Nato omvandlas till ett forum för ärliga och öppna diskussioner om hur detta kan gå till. Detta är inte en uppmaning till naivitet; det är en uppmaning till modig realism. Genom att trycka på för att alla medlemsstater ska ratificera och följa Icke-spridningsavtalet (NPT), kan villkoren för global säkerhet förändras i grunden. Att förespråka en ”No First Use”-policy vore ett bra första steg.

Att montera ner den rädslans doktrin som har överskuggat global politik i årtionden är en monumental uppgift. Men finns någon rörelse som är bättre skickad att påbörja den?

I Syre skrev Birger Schlaug tidigare en krönika om att han utropade sin tomt till en kärnvapenfri zon. En bra början tycker jag. Men om Sverige nu ändå ska gå med i Nato bör vi ha högre ambitioner än så.