Den fysiska aktiviteten minskar hos unga världen över, framförallt hos kvinnor och flickor. Offentliga ytor för motion och idrott domineras därtill ofta av pojkar och unga män. En ny studie visar att det går att inkludera fler i spontanidrotten och det genom att störa gamla mönster.
Många nya ytor för sport och rekreation utomhus har anlagts. Trots detta är andelen fysisk aktivitet hos barn och unga vuxna för låg. 80 procent av alla unga i världen når inte upp till rekommendationerna för daglig motion. Den fysiska aktiviteten minskar också, framförallt hos unga kvinnor och flickor. I projektet Equalizer har Karin Book, universitetslektor i idrottsvetenskap vid Malmö universitet, tillsammans med en projektgrupp undersökt vilka barriärer som finns mot fysisk aktivitet i det offentliga rummet och hur dessa kan minskas.
– Förändring handlar inte bara om att bygga mer utan också att göra befintliga platser tillgängliga för fler, säger Karin Book.
Metod som utgår från störningar
För att störa invanda mönster uppmanades ett antal tjejer från området att inom studien närma sig ett utomhusgym och en multisportarena som de kände till men som de inte använde. I studien användes ett utomhusgym och en multisportarena i Malmö. Tjejerna som deltog i projektet nyttjade normalt inte platserna, men kände till dem.
– Metoden syftade till att skapa verkliga, kroppsliga erfarenheter från de platser som ingick i studien i stället för att bara intervjua tjejerna om varför de inte använder platserna, säger Karin Book.
Utifrån besöken – störningarna – var tanken att problem och enkla, billiga lösningar skulle kunna hittas.
– Genom att kliva utanför sin egen bekvämlighetszon, men också bryta av en dominerande, pågående aktivitet och de normer som är allmänt rådande på platsen så stör man mönster, säger Karin Book.
Störningarna varierade i form och byggde på frivillighet.
– Det kunde se väldigt olika ut. De deltagande tjejerna hjälpte till att tänka ut hur besöken skulle utformas och valde själva hur ofta och vad de ville vara med på. Tanken var att de skulle gå till platser som de dittills inte tyckt de haft tillgång till. De gick dit spontant för att se vad som hände och det kunde bli intrång i en redan befintlig aktivitet. En gång dansade ett femtontal tjejer vid sidan om fotbollsplanen, en annan var det sju tjejer som spelade fotboll, berättar Karin Book.
Hur upplevde tjejerna situationen?
– De tyckte det var jättenervöst ibland och att det var jobbigt att kliva in. De kände sig obekväma och det fanns en osäkerhet i att de inte visste hur reaktionen skulle bli. De kände det som att de gjorde intrång.
Reaktionerna från de killar som brukade använda platserna varierade.
– Det varierade beroende på hur störningen var upplagd. Viss förvåning uppstod, lite osäkerhet, men också nyfikenhet. När tjejerna gick in på fotbollsplanen drog sig de lite äldre tonårskillarna undan och närmade sig dem inte. De blev en smula störda och förvånade. De yngre killarna som var i elva-tolvårsåldern interagerade däremot och var nyfikna på tjejerna. Men de visste inte hur de skulle inkludera dem förrän tjejerna själva frågade. Dans-sessionen väckte nyfikenhet. På utegymmen är det vanligare med tjejer, men där uppstod en lite lustig situation. Det var ett gäng på sex tjejer som gick dit och killarna som redan var där började tycka att det blev intrång på deras domän. Då dök ett helt fotbollslag med tjejer upp och körde ett träningspass. En av killarna sa: “men vad är detta?” Det var en helt ny situation för honom. Det blev aldrig någon konflikt eller obehagligt, men för killarna väckte det en osäkerhet och förvåning.
Åtgärder
Situationer och händelser utvärderades och utifrån detta arbetade projektgruppen fram förslag på hur barriärerna kan överbryggas, dels vad gäller den fysiska platsen, dels de dominerande normerna och vem som har makten.
– Några barriärer handlade om att få stöd att ta sig till platsen och att få en legitim anledning att passera aktivitetsytorna på ett naturligt sätt, säger Karin Book.
En av åtgärderna blev att måla slingor på marken att följa från skolan som inte ligger långt från fotbollsplanen och idrottsytorna.
– Men de ligger separerade. Har man inte ett speciellt ärende dit så tar man inte den vägen. Genom att måla slingor gjorde vi målpunkterna kända och de gav en legitim anledning att röra sig förbi. Redan när man målade började barn och ungdomar följa slingorna. Det är en enkel hjälp till vägledning: gå här och se var du hamnar.
En annan åtgärd var att göra platserna mindre konventionella genom att sätta upp basketkorgar och ringar på olika höjder och i olika riktningar, exempelvis på utsidan av arenan, vilket bjöd in till mer rörelse och lek.
– Vid några tillfällen hjälpte vi till med stödpersoner i form av aktiva baskettjejer som kom till multisportarenan. En annan gång ordnades en fotbollsworkshop. Detta ledde till ombytta roller. När ett gäng killar kom dit blev de lite förvirrade. De stod där en stund och kastade lite boll i de nya utåtvända basketkorgarna. Sedan frågade de ”får vi vara med?”. Och det fick de såklart.
Flera åtgärder bidrar till lösningen
Varje enskild åtgärd är inte en lösning, men i kombination kan man börja komma åt problemen, menar Karin Book:
– Vi tror inte att man löser de stora problemen genom att måla slingor på marken eller göra området kring fotbollsplanen mer lekfullt. Men med kombinationen av socialt stöd, information, inspiration att hitta på saker och att ta med grupper till de här platserna kan man sakta börja nöta ner de dominerande normerna.
Fakta
Studien, som är en del av projektet Equalizer, genomfördes av Malmö och Lunds universitet i samarbete med arkitekter från den kommersiella sektorn, fritidsförvaltningen i Malmö samt representanter för de tjejer och unga kvinnor som studerades. Omkring 20 tjejer och unga kvinnor i åldrarna 15–25 år deltog i studien.
