Har samtiden blivit grymmare, kallare, mer empatilös?

Det är lätt att tänka det, i synnerhet efter att den nya regeringen – vars förakt och avsky för folk som flytt till Sverige knappt tycks veta några gränser – tillträdde. Men jag vet inte. Kanske är det bara så att känslor som legat undertryckta hos många plötsligt har bubblat upp till ytan?

Ni har säkert hört om Margaux Dietz numera beryktade video där hon filmar och låter sitt barn peta på en blodig och medvetslös man som ligger utanför hennes lägenhetsdörr. Många har sett det som ett utslag för den råa cynism som präglar vår tid, där viljan att synas och få uppmärksamhet övertrumfar allt – även vanlig medmänsklighet. Alex Schulman skriver om detta i en krönika i DN, men han tar även upp en händelse med sin dotter. Han berättar om hur hon en dag kom hem från skolan och berättade om ett slagsmål på skolgården. Det som var speciellt med slagsmålet var att ingen av de andra eleverna ingrep, istället stod 30 barn i en ring runt de som slogs och filmade.

Det låter onekligen obehagligt, som ett avsnitt ur den dystopiska tv-serien Black Mirror. Men samtidigt – är det något nytt? Jag minns själv en del slagsmål på skolgården när jag var liten. Det var ingen som filmade på den tiden, men däremot kunde de andra barnen ställa sig i en ring och heja på den som de ville skulle vinna. På ett ögonblick förvandlades snälla barn till en ilsken mobb och det fortsatte ända tills – förhoppningsvis – någon lärare ingrep (det var dock inte alltid det skedde, det här utspelade sig nämligen på den tiden då många vuxna ansåg att barn klarade sig bäst själva och därför var det inte alltid ens någon vuxen ute på rasterna).

Mobb-beteendet är inte något nytt, och så är heller inte föraktet mot tiggare, migranter och fattiga. Romer har till exempel i alla tider blivit dåligt bemötta och spottade på. Vad som skiljer sig i olika tider är vad som anses okej att säga och att göra. Att säga n-ordet är till exempel tabu i dag (vilket vi kan vara glada för), däremot är det inte fullt lika mycket tabu att säga att människor med en annan tro inte hör hemma i det svenska samhället och inte alls tabu att säga att vi borde ta emot färre människor som flyr.

Det som är hemskt, och som jag tror gör att så många reagerar nu, är en känsla av att vi rör oss bakåt. Jag tror att vi alla bär på en känsla av att det naturliga är att vi ska röra oss framåt, att vi ska mogna dels som individer men också som samhälle. Men nu verkar det plötsligt som att vi tar ett stort kliv tillbaka, på en mängd olika områden.

Men samtidigt ser vi också den motsatta trenden. Att så många människor reagerat på Dietz video är knappast en slump. Inte heller är det någon slump att mängder med människor och organisationer har protesterat mot Tidöavtalet och den nya regeringens politik. Vi ska inte heller glömma att halva Sveriges befolkning trots allt röstade på andra partier än de som nu styr landet.

Ser vi oss omkring i vår vardag blir det här förmodligen ännu tydligare. Varje dag sker väldigt många vänliga gärningar; någon håller upp dörren för en främling, en annan skänker pengar till behövande, en tredje arbetar för att andra ska må bra. 93 procent av lärarna har i en undersökning sagt att de hellre bryter mot lagen än rapporterar papperslösa barn till polisen. Vårdpersonalen säger samma sak. Sådant inger hopp.

Så nej, jag tror faktiskt inte att Sverige har blivit ett kallare land. Däremot har vi just nu en regering som verkar se som sin uppgift att ge näring åt allt hat, cynism och egoism som finns hos många.